Myten om Surfaren - en betraktelse

Sextio surfare demonstrerade i Höganäs för två dagar sedan. En lokal nyhet för lokala läsare och en och annan surfintresserad.

Den här lilla betraktelsen handlar inte om dessa svenska surfares strid mot bygget av en ny pir i Mölle. Nej, den här texten handlar om den tankekedja som satte igång när jag läste Sydsvenskans artikel.

Ni har säkert också varit med om det någon gång. Att ni läser en artikel och får en bild i huvudet. Tankar som springer iväg och några associationer senare dyker en ny bild upp och kanske ytterligare en. Klick, klick och sedan är bilderna borta. I bästa fall finns ett minne kvar. I sämsta fall: ingenting alls.

Jag såg genast till att tankekedjan inte försvann.

Vi kan kalla honom Surfaren. Han såg ut som en surfare, lång med rufsiga blonda lockar, solbränd med ett brett leende och en mage man kunde tvätta kläder på.

Kvinnlig bloggare, oktober 2007.

Den första bilden: Sean Penn i succéfilmen Fast Times at Ridgemont High.


Bilden av Surfaren kommer från verklighetens exotiska stränder, men blev ett brett begrepp via Hollywoodfilmen. Och om Penn var åttiotalets charmige "surf dude", fick en annan skådespelare ta hand om det tidiga nittiotalets mytbildning.


Nu börjar vi närma oss ett ideal. Där Penns karaktär saknade farligheten och den djupare attraktionen var Patrick Swayze, Dirty Dancing-generationens darling, en erfaren man som förmådde fylla ut hela den mytiska bilden. Och Point Break drog logiskt nog in en hel del pengar.

Det blev 2000-tal. Tiderna förändrades och Surfaren hade hamnat i skymundan. Det gjordes ett halvdant försök att lansera surfartjejen med Blue Crush, men först tre år senare var Surfaren tillbaka i Lords of Dogtown. I en mindre roll gav Heath Ledger oss en bildskön blonderad variation på surftemat, medan ett gäng yngre medskådespelare fick leva upp till den fullständiga myten.


Surfaren är relativt ung, ofta blond och outbildad. Han ser bra ut, är vältränad och lever för stunden, lever ut, lever hårt. Tar droger, festar och är ändå en atlet. Är åtrådd av många kvinnor och hatad av lika många män. Han är en vattnets rebell, en vågornas vigilante.

Våren 2006 värvas förre Helsingborgsspelaren Christian Järdler till Malmö FF, en inte helt okontroversiell övergång. Rivaliteten mellan klubbarna är stark, känslorna flödar. Men mitt i gruffet och bruset på forumen börjar några tala illa om Christian. Inte på grund av hans färdigheter som fotbollsspelare. Inte för hans eventuella övergångssvek. Nej, de snackar om hur fan han ser ut.

Han ser ut som en surfare. Så jävla korkad alltså. Blond och dum. Surfare!

Myten levde då och lever fortfarande. Järdler råkade bara frisera sig in i den. Kanske ville han vara Surfaren ett tag eller så var det hela en ren tillfällighet.

Andra bloggar om surfing, manlighet och myter.

Hollywoods hetaste kvinnor: # 10

Listans nummer tio är:

Jennifer Connelly, 37.


Filmer i urval: Requiem for a Dream (2000), House of Sand and Fog (2003), Little Children (2006).

Höjdpunkt: Vann en Oscar för rollen som Alicia Nash i
A Beautiful Mind (2001).

Motivering: Fakta 1: När hon ser in i våra ögon smälter vi. Fakta 2: Jennifer är en mycket skicklig skådespelerska som det är stört omöjligt att tycka illa om.

Prognos: Lär stiga i graderna under några år till, men är kanske för snäll för att slå riktigt stort.

Bonusbild. Klicka för full storlek.

Theme Time-poster

Först gillade jag den inte. Sedan visste jag inte vad jag skulle tro och så plötsligt var jag förtjust. Jag skriver om postern till Bob Dylans Theme Time Radio Hour som jag råkade snubbla över häromdagen.

För er som inte redan vet det har alltså Bob Dylan sedan maj 2006 ett eget radioprogram på XM Satellite Radio där han med säregen känsla och humor presenterar låtar från förr, främst 1930- till 1950-talet. Varje gång man kliver in i hans ombonade värld mår man prima och känner sig verkligen berikad av musiken, anekdoterna och den breda kunskapen.

För den som vill provlyssna några avsnitt rekommenderas en länk till vänster (under Musik) där samtliga episoder finns tillgängliga. Fast säg det inte till någon bara.


Klicka på bilden ovan för att komma till en betydligt större version.

Andra bloggar om Bob Dylan och radio.

När ska de förstå?

Mitt i natten och tröttheten närmar sig samtidigt som blogger inte vill vara till lags. Jag gör ändå ett försök att kommentera regeringens nya fildelningsförslag.

Nu har regeringen tänkt färdigt om hur man för tillfället ska angripa den känsliga fildelningsfrågan. ”Lösningen”, publicerad på SVD:s brännpunkt, är tudelad där en del ska ge berörda branschers intresseorganisationer rätt att agera polis och åklagare, medan den andra delen är något slags oklart förbättrande av konsumenträttigheterna för köp via nätet. Johanna Nylander har för övrigt redan, från sin horisont, plockat ut det viktigaste i artikeln.

Svenska Dagbladets standardbild i fildelningsdebatten.

Justitieministern och kulturministern har alltså köpt den ihärdiga propagandan och vill ge rättighetshavarna rätten att via domstol begära ut enskilda fildelares ip-adresser. De ska alltså slippa gå via polis och åklagare och på så vis få en gräddfil i juridiken, något som känns oerhört tveksamt.

I en annars väl sammanhållen debattext finns ett stort gapande argumentationshål. Det handlar om hur polis och åklagare förhåller sig till den nya tekniken:

”Idag är upphovsmännen i princip helt hänvisade till att polisanmäla upphovsrättsintrång på internet. Polisens och åklagarens verksamhet har visserligen förbättrats genom ökad utbildning och specialisering. Men det är inte rimligt att hela detta ansvar ska ligga på polis och åklagare.”

Här anar man det verkliga argumentet bakom skenvarianten. För visst är det absurt att polisen inte skulle ägna sig åt ett visst område enbart beroende på bristande kompetens? Ja, det här handlar i själva verket om det stora antalet personer som fildelar och den oerhörda belastning på rättssystemet det skulle innebära om varje enskild pirat skulle spåras, anklagas och dömas. Så passande då att den ena parten i målet ska tillåtas sköta det hela på egen hand...

Mest överraskande är den underliggande kritiken mot hur branschen har kört sitt race hitintills:

”En ytterligare mycket viktig del är att branschen tar sin del av ansvaret och fortsätter utveckla attraktiva, användarvänliga och prisvärda lagliga alternativ för tillhandahållande av musik, film och annat material via internet.”

För grejen är ju den att de stora bolagen under massvis av år har misslyckats kapitalt med just den biten. Istället har man gnällt, gråtit krokodiltårar och attackerat sina egna kunder om och om igen.

Detta trots att man har produkter som folk aldrig tycks tröttna på. Nästan alla lyssnar på musik, läser böcker och ser film – och konsumenterna är i hög utsträckning beredda att lägga pengar på detta. Ja, folk köper pocketböcker, ljudböcker och dvdfilmer samtidigt som man går på konserter och bio. Pengarna och viljan att betala för rätt produkt till rätt pris finns.

Fast nu går ju de stora bolagen redan mycket bra. I den lukrativa filmbranschen är det ju som bekant mer regel än undantag att dra in miljarder i vinst – på varje enskild storfilm! Och till och med de mindre filmerna gör stora vinster. Notera exempelvis att Juno än så länge spelat in 193 miljoner dollar, dvs drygt 1,2 miljarder kronor. Inte alls illa.



I grunden handlar det om hur vi ser och kommer att se på fildelning, Internet och nätets enorma potential. Det finns ännu mer pengar att tjäna för den som hänger med i utvecklingen. Men de stora bolagen har än så länge inte varit intresserade av att hänga med och snart riskerar man att bli omsprungna av andra branschers mer kreativa jättar. När ska de förstå att "hårdare tag" inte löser några problem för någon part?

Andra bloggar om fildelning och internet.

1980 - vilket år!

Många vanliga människor föddes 1980, till exempel jag själv. Men det föddes också många kända människor 1980 och några utav dessa har jag nu valt ut för att visa vilket himla bra år det var. Härmed presenterar jag sju stycken superbegåvade män och kvinnor. 1980 – vilket år!

Christina Ricci, 12/2.

Conor Oberst, 15/2.

Regina Spektor, 18/2.

Maia Hirasawa, 5/5.

Eva Green, 5/7.

Michelle Williams, 9/9.

Jake Gyllenhaal, 19/12.

Christina.


Conor.


Regina.


Maia.


Eva.


Michelle.


Och Jake.

Tack 1980.

Nu hoppar jag fram

Det är lite fånigt att vara J Buck. Alltså hoppar jag fram och säger som det är. Jag heter Niklas och jag bor i Lund.

Veckosammanfattning 2008:9 del 3

Äntligen kommer här sista delen av förrförra veckans recensioner.

Myggor och tigrar av Maja Lundgren

Några fragmentariska intryck.

Den stora kultursnackisen 2007. Är det rätt att hänga ut verkliga personer via mindre smickrande beskrivningar? Maffian i Neapel ställs mot manliga kollegor inom det svenska kulturlivet. Är det en rimlig jämförelse? Kanske inte, men hur kul är rimlig litteratur?

Bokens berättarjag ligger mycket nära författaren, men är ändå fast förankrad i fiktionen. Som kan vara sann, falsk eller mittemellan. Som kan vara utlämnande och hård, men ändå fiktion. Även en helt självbiografisk text rör vid fiktionen, är fiktion. Det egna livet som berättelse.

Många kvinnliga skribenter, verksamma i samma sfär, har noterat att Lundgrens beskrivning av kvinnlig utsatthet i kulturvärlden i stora drag är sann. Att ovälkomna blickar, oanständiga förslag och en press att passa in till varje pris är vardag.

Beeskrivningen av denna lilla, lilla kulturvärld är romanens behållning. Maffiadelen, motpolen, är tyvärr alltför långrandig och ojämnt skriven. Lundgren relaterar sig själv till Strindberg, men hon är ingen Strindberg. Inte än. Strindberg är Strindberg. Lundgren är Lundgren. Myggor och tigrar är bra, men till sist också en besvikelse. Var detta verkligen tillräckligt för att sätta igång en så ihärdig storm? Det säger inte så lite om hur lågt i tak det faktiskt är inom den svenska kultursfären... Betyg: 6.

Stundande natten av Carl-Henning Wijkmark

Döden. Fyra män ska dö. Det är fastställt. Medicinskt och vetenskapligt bekräftat. Salen är till för dem. Fyra män ligger där och ska dö, är döende. Hur gör man för att klara av det? Hur ser den inre processen ut? Döden är tung, svår och undviks ofta. Men inte här. Wijkmark skriver lätt om tungt och svårt. Han rör sig varsamt genom huvudpersonens psyke och fångar en verklighet, en äkthet, som talar direkt till hjärtat, som talar med en röst som vi alla kan känna igen. Betyg: 8.

Vingklippt ängel av Berny Pålsson

Under läsningen uppstår ett hav av känslor inom mig. Få läsupplevelser har varit så kaosartade, så fulla av kast mellan hopp och förtvivlan. Glädje, ilska, smärta och sorg. Irritation i massor, men också inspiration. Oavsett vad man tycker om Pålsson och hennes debutroman har hon lyckats nå ut till sina läsare. Det jag framförallt tar med mig är beskrivningen av en psykiatri som inte vågar vara hård, som tror att mjuka metoder alltid är den rätta vägen. Det eviga daltandet. Dessutom har jag lärt mig att det finns en skillnad mellan att skära sig för att ta sitt liv och livsstilsskärandet som blivit trendigt hos delar av dagens ungdomar. En stark debut: rekommenderas. Betyg: 7.

Trasdockan av Christine Falkenland

Detta är en bok vars inledning lovar mycket, men där fortsättningen inte levererar. Ambitionen att skriva något stort finns där. Skildringen av den talangfulla kvinnan som bara njuter av livet och tar för sig glider över till historien om kvinnan som låter sig utnyttjas av allt och alla. Manligheten, endast styrd av sexualitet, är ju inget vidare.

Just berättelsen om den masochistiska, självuppoffrande kvinnan är inget nytt, men tenderar likväl alltid att bli väldigt provocerande. Så också den här gången. Problemet är att jag inte förstår vad Falkenland vill säga. Det fattas någon dimension, något övergripande som kan göra allt begripligt. Betyg: 4.

Hollywoods hetaste män: # 10

På tionde plats:

Leonardo DiCaprio, 33.



Filmer i urval: What's Eating Gilbert Grape (1993), Titanic (1997), Blood Diamond (2006).

Höjdpunkt: Lysande som bedragaren Frank Abagnale Jr. i Steven Spielbergs Catch Me If You Can (2002).

Motivering: Överdrivet hatad eller älskad, men ändå en naturlig del av den populärkulturella allmänbildningen i snart 15 år. Alla vet vem Leo är och det går inte att bortse från den genomslagskraften när en sådan här lista sätts samman.

Prognos: Utmärkt - förutsatt att han håller sig i fysisk form.

Veckans låtar 11

Årets elfte lista stoltserar med en legend som ny etta.

1. (#) Bob Dylan - Tangled Up in Blue

2. (#) Feist - Secret Heart

3. (2) Au Revoir Simone - Sad Song

4. (3) Radiohead - 15 step

5. (#) The Decemberists - The Mariner's Revenge Song

6. (1) Cat Power - The Greatest

7. (#) Amanda Jenssen - Salvation

8. (7) Bright Eyes - First Day Of My Life

9. (9) Air - You Make It Easy

Bob Dylan så klart.

Konsten att formulera sig väl

Tänk att någon gång i livet få kunna formulera en så här mångsidig mening. Den är tagen ur sitt sammanhang och lång, javisst, men ändå så vital, så levande och vacker.

Journalisten som backade ut ur den höstliga källaren borde med ett ord ha varit ödmjukare, ödmjuk inför lidandet, hur förskyllt detta än var, därför att det förskyllda lidandet är lika tungt att bära som det oförskyllda, det känns lika mycket i magen, bröstet och fötterna, och dessa tre högst konkreta smärtor bör inte glömmas för den råa fläkt av bitterhet som slog upp ur en regnig tysk efterkrigshöst.

Meningen är hämtad ur Stig Dagermans reportagebok Tysk höst (1947) som jag just nu njuter mig igenom.

Veckosammanfattning 2008:9 del 2

Här kommer andra delen av veckosammanfattningen för vecka nio. Bättre sent än aldrig. Tredje delen (fler bokrecensioner) kommer inom kort.

Godmorgon midnatt av Reginald Hill

Kanske är jag en konservativ torrboll, men jag hade förtvivlat svårt för den ärkebrittiska buskishumor som strömmar genom Godmorgon midnatt. Den består av en tillbakalutad fryntlighet, en larvig lantlighet och en dammig doft av gamla tiders toffelhjältar. Å andra sidan finns det mycket som är bra också. Karaktärsbeskrivningarna, om man orkar ta sig förbi epitet som Den tjocke och Den döde, går på djupet. Hill bryr sig om sitt poliskollektiv och det är gott så, men viktigast i en kriminalroman är mysteriet. Här är dock gåtan, två mystiska självmord med tio års mellanrum, en otroligt komplicerad konstruktion på en sådan hög nivå att det aldrig går att dra några egna slutsatser. Lägg till det att Godmorgon midnatt är cirka 200 sidor för lång och ett mediokert slutomdöme blir oundvikligt. Betyg: 5.

Svinalängorna av Susanna Alakoski

Med rätta hyllad beskrivning av den finlandssvenska underklassens våndor i 1970-talets Ystad. Det är detaljerna som gör berättelsen trovärdig och länge är känslan i nivå med Ivar Lo-Johanssons kraftprov Pubertet. Främst tilltalas jag av uppväxtskildringen, den psykologiska biten om hur det är att växa upp med alkoholister till föräldrar. Om att formas som människa och inse hur det egentligen ligger till. Mot slutet hamnar dock Alakoski dessvärre i socialporrsfällan. Berättelsen fastnar i ett läge där det kollektiva eländets orkester spelar så högt och så ihärdigt att huvudpersonens känslor och utveckling försvinner ut i tomma intet. Men frånsett den fadäsen är Svinalängorna en fantastiskt bra bok. Betyg: 8.

Fans av Fredrik Strage

I oktober 2003 turnerade Bob Dylan i Europa och jag, som just då råkade befinna mig i ett ovanligt Dylanocentriskt känslotillstånd, tänkte att detta kanske var sista chansen att få se gamle Bob. Via en svensk Dylansida fick jag kontakt med en annan Dylanfrälst och tillsammans tog vi oss bilandes genom Sverige, Norge, Danmark och Tyskland. Sju konserter på raken sågs och det - tillsammans med ett sporadiskt, ohälsosamt och mycket omfattande bootlegsamlande - får bli mitt blygsamma bidrag till fansdiskussionen.

Jag är långt ifrån bäst eller värst. (Besatthet är något man skryter om först när man verkligen är bäst eller värst.) Min poäng är att vi alla har något med oss i bagaget som gör att Fans berör på ett personligt plan. Infallsvinklarna är otaliga och välvalda. Mest intressant var nog kapitlet om holländske Gert van der Graaf och hans unika romans med Agneta Fältskog, men även de mer teoretiska avsnitten höll hög klass. Strage är ett unikum inom sitt skrå och Fans är en förbaskat underhållande bok. Läs. Betyg: 8.

Drottningens chirurg av Agneta Pleijel

Känslorna som uppstod under läsningen var snarlika de som dök upp när jag läste P O Engquists Livläkarens besök för några år sedan. Det är alltid lika befriande att släppa taget och låta sig styras av en erfaren författare med stor språklig säkerhet. Så spännande att få ge sig ut på en litterär vandring i 1700-talets Stockholm och ta del av en ögonblickligen fascinerande läkarvärld. En inspirerande läsupplevelse!
Betyg: 8.

rätt så underbart ändå

Mörkerkörning är inte världens roligaste aktivitet. Och inte världens enklaste heller. Man blir så utmattad.

Nu är jag i Växjö igen. Helgen har varit kort(!) och intensiv. Maten har varit alldeles för god och födointaget alltför omfattande för att man ska kunna vara helt nöjd, men nöjd är jag.

Det var kul att återse sin barndoms sängkammare i sommarstugan. Fantomenbilderna på väggen är en udda detalj. Tiden har inte rört sig lika fort som på andra ställen. Inte konstigt att man känner sig så gammal där...

Lustigt värre blev det när hela sällskapet började beskära päron- och äppelträden under söndagsförmiddagen. Sekatörer, sågar och stegar plockades fram. Grenar kapades, kvistar klipptes av. Regnet duggade, himlen var svulstigt gråmulen och syskonbarnen lagade mat i lekstugan. Sågspånen lade sig som mjäll på min svarta jacka och jag tänkte att det här är rätt så underbart ändå.

Nu ska här sovas. I morgon tar jag tåget hem igen.