Reserapport 3

Taket är vitt. Väggarna är vita. Allting är vitt. Lakanet jag ligger på, liksom kuddarna och täcket. Husen har vita fasader och när morgonsolen reflekteras mot dessa bländas jag, tvingas blunda, hålla händerna för ögonen.

Klockan är tjugo över ett, natten till fredag, och stiftet till min favoritblyerts har just tagit slut. I vanliga fall antecknar jag enbart med bläck, men på sista tiden har jag föredragit den lättare blyertsen. Vilket också förklarar slitaget.

Det här ska bli en reserapport tänker jag och inser hur illa vald min rubrik är. Reserapport är så torrt och ofullständigt, men givetvis korrekt. Reserapport låter som en revisors plikttrogna rubrik till kvittosammanställningen av den där festhelgen i Köpenhamn, Dublin eller Prag när Bengt skulle svetsa samman gänget efter sammanslagningen. Reserapport bär spår av gammal skrivmaskin och rutiga tjänstemannaskjortor och om du lyssnar riktigt noga kan du höra ljudet av pekfingrarna som hamrar in sandiga klichéer från förr.

Jag borde ha valt någon bättre rubrik, något mer uttrycksfullt och precist.

Klockan är nu halv ett och jag håller Bang nummer fyra 2007 i handen och försöker se in i Lindsay Lohans gåtfulla ögon. Är du galen? frågar Bang. Lindsay ler och jag kan inte låta bli att le tillbaks. Fåfängt, drömmande. Våra blickar möts dock inte. Hon tittar åt ett annat håll, ser in i någon annans ögon.

Som av en slump är det bara en halvtimme sedan jag läste ut semesterveckans nionde bok, Fredrik Strages utmärkta ”Fans”. Veckans läsning är således fullbordad två dagar för tidigt och nu ligger jag här med 2453 sidors utökad litterär erfarenhet. Jag känner mig stolt. Bror duktig, bror duglig, han är jag.

Klockan är nu två och jag gör just ingenting alls. Mina tankar vill inte samla sig. Istället viskar mörkret i mitt öra: släck lampan, släpp pennan, slappna av, sov. Sov en stund och vakna sedan upp till en ny morgon, till vårsolsvärmen och de vita väggarnas varma charm…

Reserapport nummer tre, publicerad på självaste skottdagen.

Reserapporten som blev något annat. I morgon flyger jag hem igen.

Reserapport 2

Det är kallare i år jämfört med tidigare år. Temperaturen kryper upp till 17-18 grader vid fyratiden och hasar sedan tillbaka ner igen. I skuggan kan det vara lite ruggigt när en kall havsvind letat sig in mellan bergsmassiven, men i solen är det underbart. Vilken skillnad i energi efter en halvtimmes läsande i det starka ljuset!

I måndags skulle jag ha sprungit, men det blev bara en rask promenad uppför en ganska brant sluttning. Stigen slingrade sig inbjudande och efter 30 minuters svettigt kämpande var vi uppe på toppen. Där kunde man se att det fanns ännu högre stigningar på andra sidan dalen, precis som det brukar vara i alla bergskedjor. Klättringen ner igen var helt odramatisk, men det gällde att ha tungan rätt i mun, se till så att man satte ner foten på rätt ställe.

Igår sprang jag min mördarrunda. Det mordiska i bansträckningen ligger i stigningarnas antal och lutningsprocent. Som alltid övergick emellertid ”att jogga hela tiden” till ”intervaller med snabbare löpning”. Utmattningen efteråt var dock densamma.

Dagarna går snabbt. Jag har fullt upp och läsningen fortskrider enligt planerna. Sedan jag kom hit har jag nu hunnit med fem romaner. Fyra återstår och det borde jag hinna med. Läsningen som livsfilsofi under en vecka…

Jag gillar frukt och grönt mycket mer här än hemma. Inget ont om Coop Nära i Lund, men den lokala affären slår dem med hästlängder. Bananerna är spanska och smakar mer än de långväga gästerna från Central- eller Sydamerika. Salladen är läcker och tomaterna smakar. Ja, tomaterna smakar faktiskt. Ni läste rätt. Det är ett nöje att äta en god pastasallad under sådana omständigheter.

En annan njutbar detalj är att kunna köpa lokalt producerad chorizo där det syns att korvarna knutits samman av en mänsklig hand. Det ser så mycket trevligare ut då, långt bort från den svenska inplastningsivern.

Idag fyller jag år. När jag vaknade visste jag för en gångs skull inte om det. Är det ett tecken på att man har blivit gammal? Nåväl, 28 år är ingen ålder att tala om, men om två år fyller jag 30 och då kommer väl åldersnojan på köpet. Vi får se.

Om blogger inte lurar mig ska detta vara blogginlägg nummer 100 sedan starten. En passande dag att jubilera på. Men nu ska jag sätta mig i solen och börja på en ny bok.

Veckosammanfattning 2008:8

Idag blir det rekordkorta kortrecensioner på grund av utlandsvistelsen. Dessutom mkt få externa länkar. Det är svårt att få till allt när man sitter med ett 56 k modem. Jag fixar till länkarna när jag kommer hem igen.

LÄST:

Ett familjeliv och nio andra (2003) av Oline Stig

Författaren, som jag tidigare bara bekantat mig med via Sydsvenskans kultursidor, skriver på en härlig prosa som får mig att vilja läsa hennes två andra novellsamlingar. Några noveller går inte i mål, men vad gör det när en klar majoritet gör det som vinnare. Betyg: 7.

Drömfakulteten av Sara Stridsberg

Ett pussel där det berättas från fyra olika håll, där fragment för fragment läggs på plats och bildar en känslomässig helhet. Valerie Solanas liv skildras som en litterär fantasi och det är så där intellektuellt stimulerande och slutligen också gripande som bara en roman kan vara. Drama, prosapoesi, filmdrömmar; feber, politik och antisex. Mästerligt! Betyg: 9.




En spricka i kristallen av Cecilia von Krusenstjerna

Förtjusande elegant skriven och mestadels mycket engagerande psykologisk studie av en överklassfamiljs inre slitningar och en liten flickas långa och krångliga väg mot vuxenheten. Betyg: 8.


SETT:

Risky Business (1983) av Paul Brickman

Valpig Tom Cruise spelar rikemansson vars föräldrar lämnar jättevillan för en semesterresa. Han förväntas vara en duktig gosse, men allt går inte som han hade tänkt sig. Mycket 1980-tal, lite svärta och en habil Cruise gör att denna allt annat än politiskt korrekta dramakomedi blir riktigt lyckad. Betyg: 7.

Jenter (2007) av Hanne Myren

Om att vara tjej på högstadiet i Norge. Regissören följer ett gäng tjejer under ett och ett halvt års tid och resultatet är klart sevärt. Betyg: 7.



Three Days of the Condor (1975) av Sydney Pollack

1970-talsparanoia med en hel del spänning. I vissa avseenden kan filmen dock upplevas som daterad. Betyg: 7.

The Bourne Identity (2002) av Doug Liman

Ännu en omtitt. Se äldre recension här. Betyg: 8.

The Bourne Supremacy (2004) av Paul Greengrass

Sågs senast vecka sju. Se tidigare veckosammanfattningar eller filmrecensioner 2008-länken till vänster. Betyg: 8.

The Bourne Ultimatum (2007) av Paul Greengrass

Lika hög klass som för en vecka sedan. Se länk till vänster. Betyg: 9.

Reserapport 1

Februari på sydliga breddgrader.

En flygresa i ett stort plan med obefintligt benutrymme. Som en sardin i en burk utan lock? Läderimitationen i sätet var dock bekväm.

Mulet väder i södra Spanien. Regnet som öser ner under gårdagens bilfärd från flygplatsen. Ganska varmt i luften ändå. Idag lyser solen bakom tjocka moln. Imorgon kanske den hittar fram igen?

Under resans gång pratar jag med två lärare. Båda gångerna kommer vi in på mina framtidsplaner. Lärare ett säger att jag kan bli lärare som reservplan, om allt annat fallerar. Lärare två avråder mig bestämt från att bli lärare. En tidigare lärare vill inte att någon ska bli lärare. Det är intressant. Det var länge sedan jag ville bli lärare, men i alla fall...

Just nu är jag uppslukad av Sara Stridsbergs Drömfakulteten. Med på resan har jag också en massa andra böcker. Läsandet som livsfilosofi under en vecka.

Jag försöker skumma igenom El País kulturdel. Det går inte så bra. Spanskan är delvis glömd, men kulturbevakningen här är imponerande.

Molnslöjorna har sakta försvunnit från bergssluttningarna. De senaste dagarnas regn har gjort landskapet grönare än vanligt. Sluttningarna ja: ormbunksgrönt och vintergransgrönt och en massa andra nyanser av grönt. I morgon ska jag ta mig en löprunda upp i bergen.