Iväg igen

Just nu befinner jag mig i Växjö. I morgon styr jag kosan mot sommarstugan i Närke. Osäkert om bloggen kan uppdateras därifrån, men det lär märkas i så fall. Bokrecensionerna från förra veckans omfattande läsning dröjer ytterligare några dagar oavsett vilket.

Med i kappsäcken finns pocketböcker av Jonas Karlsson, John Ajvide Lindqvist, Karin Alvtegen och Stig Dagerman. Återstår att se om jag hinner få något läst med syskonbarnen surrandes omkring benen...

ps. Kolla gärna in vad som hände Bob Dylan för ett litet tag sedan.

Magiska filmposters: del 1

Härmed påbörjar jag ännu en liten följetong där jag sporadiskt kommer att visa upp filmposters som jag anser ha något utöver det vanliga.

Poster nummer ett är från en film som jag ännu inte har sett, Roger Vadims Les bijoutiers du clair de lune från 1958. Färgskalan, farligheten och Brigitte Bardot ligger bakom mitt val.

Veckosammanfattning 2008:9 del 1

Filmerna först. Samtliga sedda på DVD.

Le Couperet (2005) av Costa-Gavras

Trots ett mindre lyckat slut är detta en hejdlöst rolig och bitvis riktigt vass dramakomedi av regissören som gav oss mästerverket Z (för övrigt min absoluta favoritfilm för tillfället). Bruno Davert (José Garcia) blir arbetslös när pappersföretaget följer tidsandan och rationaliserar bort en stor del av personalstyrkan. Efter många fruktlösa jobbintervjuer inser han att vägen bort från arbetslösheten kommer att bli blodig. Hans värsta konkurrenter måste elimineras, vilket visar sig vara lättare i teorin än i praktiken. Filmen är ytterligare ett bevis på att samhällskritik och svart humor trivs i varandras sällskap. Betyg: 8.



Tsotsi (2005) av Gavin Hood

Kan en i grunden ond människa förändra sitt beteende till det bättre? Det är frågan som regissör Hood ställer i detta sydafrikanska drama. Huvudpersonen Tsotsi (Presley Chweneyagae) är en simpel gangster bosatt i Johannesburgs vidsträckta kåkstad. Han är en rå typ; hänsynslös, respektlös, kallblodig och feg. En som rånar, misshandlar och försöker mörda om situationen kräver det. Men en dag går en stöt snett och han får ett litet skrikande problem på halsen. Hur ska han hantera en bebis? Kan detta vara vändpunkten?

Filmen, som vann en Oscar för bästa utländska film, är väldigt medryckande och stilistiskt genomarbetad, men slutintrycket dras ner av den alltför naiva tron på det ondas föränderlighet. Verkligheten är alldeles för cynisk och eländig för att låta sig överföras till film utan omfattande dramatiska bearbetningar. Ändå är detta ett sevärt drama som ger en god inblick i en främmande (och skrämmande) kultur. Betyg: 7.

Charade (1963) av Stanley Donen

Jag är en thriller som är en actionfilm som är ett drama som är en komedi. Jag är psykadelisk och expressionistisk och jag luras mest hela tiden. Vem är jag?

Du är Charade och du är överskattad.

Ikonen Audrey Hepburn - proper, pillemarisk och pimpinett - möter gamlingen Cary Grant i en rätt spretig historia som försöker vara Hitchcock utan att lyckas. Charade är bra och ofta rolig, men likt en karusell är det alldeles för svängigt för att man ska känna lust att hoppa på samma åktur om och om igen. Omväxling förnöjer som bekant, men bara ett litet tag. Betyg: 6.



Grosse Pointe Blank (1997) av George Armitage

Omtitt. För recension se länk (Filmrecensioner 2008) till vänster. Betyg: 8.

The Man Who Knew Too Much (1956) av Alfred Hitchcock

Första gången jag såg The Man Who Knew Too Much gav jag den en sjua, vilket jag nu inser är ett horribelt högt betyg. Det var ett misstag, ett grovt misstag, och jag gillar inte att missbedöma filmer (även om det nog händer oss alla). Detta är, tyvärr, den sämsta Hitchcockfilmen jag sett än så länge.

Problemen är många. Inledningen är för lång och scenerna är skrivna som sämre variationer på andra scener ur regissörens bättre filmer. Doris Day finns med för att sjunga och sjunger, men trevligheten blir mest en belastning. Dessutom är hennes karaktär så osjälvständig att det gör ont. Passiviteten ges ett ansikte med blond kalufs och det stör. Inte heller James Stewart lyckas nå ut och blir mest en blek kopia av sig själv. I slutändan har Hitchcock levererat enskilda visuella och tematiska guldkorn och även lyckats bibehålla en tunn spänning, men det räcker tyvärr inte för att rädda filmen från fiasko. Betyg: 5.

Veckans låtar 9-10

Här kommer en gemensam lista för vecka 9 och 10. Jag valde att inte lägga ut någon lista förra veckan av den enkla anledningen att jag inte lyssnade på en endaste låt under tiden i Spanien. Klicka på låttiteln för länk till musikvideo eller liveframträdande (YouTube).

1. (#) Cat Power - The Greatest

2. (3) Au Revoir Simone - Sad Song

3. (8) Radiohead - 15 step

4. (1) Joanna Newsom - Colleen

5. (5) ZZ Top - Blue Jean Blues

6. (4) Ane Brun - Humming One of Your Songs

7. (7) Bright Eyes - First Day Of My Life

8. (6) Regina Spektor - Samson

9. (#) Air - You Make It Easy

Cat är bäst den här gången.

Tortyr är alltid fel

Jag brukar inte yttra mig politiskt här, men när jag läser Kenneth Hermeles artikel om tortyr i Sydsvenskan känner jag mig plötsligt manad att höja rösten. Han beskriver den paradox som uppstår när två rättigheter ställs mot varandra. Terroristens människovärde ställs mot den enskilde medborgarens rätt att kunna vara säker i landet där hon eller han bor.

Diskussionen, som framförallt har förts i USA (i Sverige råder dessvärre stiltje i debatten), tar sin utgångspunkt i olika grader av stöd för tortyr:

Man bryr sig inte om den kniviga frågan om torterade verkligen lämnar värdefulla uppgifter, inte heller om tortyr kanske förvärrar läget genom att skapa fler terrorister. I stället rör man sig i området kring vad en stat kan göra för att försvara sig och ändå förbli anständig.

Det tycks alltså inte vara relevant om tortyr överhuvudtaget fungerar i praktiken, utan istället resonerar man kring huruvida den bör legaliseras eller inte. Någon tokjurist vill göra den laglig, det vill säga att underättelsetjänsten ska tvingas gå till domstol och begära tillstånd för tortyr på samma sätt som för en husrannsakan. Andra vill bara tillåta psykisk tortyr, men förbjuda den fysiska. Och helst vill man inte att den psykiska tortyren ska få kallas just tortyr, trots att en studie från 2007 fann att så faktiskt är fallet.

Man vill göra andra människor illa och samtidigt behålla anständigheten, vilket i mina öron låter som en omöjlighet, en paradox.

Hermele tar dock ställning för den mildare varianten när han avslutar med följande stycke:

Vi måste inse att även en demokrati kommer att använda tortyr för att freda sig mot en större oförrätt. Men vi bör inte klä sådana metoder i rättfärdighetens mantel genom att göra dem lagliga.

Att det är etiskt förkastligt med tortyr kan nog många redan hålla med om. Men utan att egentligen veta om den fungerar, utan att veta om det verkligen går att få fram en sanning genom systematisk själslig och kroppslig misshandel, kastar sig forskare och intellektuella in i debatten och tar ställning för rätten att skada andra människor för livet. Det är en märklig inställning.

Så länge nyttan med tortyr är väsentligt överdriven eller oklar kan den enda rimliga slutsatsen bli att tortyr är fel. Ondska kan aldrig förgöras med ondska och anständigheten kan aldrig bevaras genom ett passivt godkännande av metoder som är förbjudna enligt internationell lag.

Andra bloggar om tortyr.

Hollywoods hetaste kvinnor: # 11

Just utanför de tio främsta hamnade:

Rachel Weisz, 36.



Filmer i urval: Enemy at the Gates (2001), About a Boy (2002), My Blueberry Nights (2007).

Höjdpunkt: Vann birolls-Oscar för insatsen i The Constant Gardener (2005).

Motivering: Teaterskolade Rachel (37 år på fredag) är begåvad, genomsympatisk och har en utstrålning som få andra Hollywoodkvinnor kan matcha.

Prognos: Kan möjligen avancera några steg i hierarkin, men sedan tar det stopp.

Feist - Secret Heart

Hon är så bra. Yeah!

Reserapport 4b

Efter att ha suttit rejält trångt på ditresan blev det en skön omväxling med obegränsat benutrymme på hemvägen. Vi hade betalat några kronor extra för detta och fick plats allra längst fram, på rad ett mitt emot chefsflygvärdinnas lilla sits. Åt sidorna var det emellertid lika trångt som tidigare och jag gjorde mitt bästa för att sätta min axelbredhet ur spel.



På bilden ser man exakt hur det såg ut i vårt plan. Jag satt i mitten med en bjässe till karl på min högra sida och en som armbågades till vänster. Dock var det ju härligt att kunna sträcka på benen.

Att sitta längst fram i ett flygplan har sina fördelar. Man får betjäning först av alla och dessutom ges en närgången inblick i flygservicebranschens mysterier. Aldrig tidigare hade jag haft chansen att följa flygvärdinnornas rutiner på en armlängds avstånd. Nu kunde jag se att så gott som allt som ropades ut i högtalarna fanns skrivet i ett manus, men att personalen kunde det som var på svenska utantill.

Fast internradiosystemet kändes verkligen inte 2000-tal, men fungerade likväl adekvat. Det var något med knapparnas utseende som kändes ålderdomligt.

Från min fina position kunde jag se hur kaptenerna passades upp och verkade trivas med det. Vill du ha te? Ja det blir fint det. Båda kaptenerna hade förresten oväntat rejäla skor på sig. Tjocka sulor, svart läder. Det gav ett seriöst, men lite osmidigt intryck

Jobbet som flygvärdinna måste locka personer med någon form av exhibitionism i blodet. Precis som alla andra serviceinriktade yrken har de väldigt mycket att vinna på att vara i ”gott skick” och ”bra på kommunikation”. Man måste klara av att ha andras blickor på sig och på så vis påminner flygvärdinnor om servitörer, servitriser och reseledare. Det är jobb man bara tar om man har det som krävs och har man inte det som krävs blir man inte långvarig i branschen.

--------------------------------------------------------------------------------

Jag tycker om att titta på människor som väntar på sitt bagage. Det är något simpelt över det hela. Väntandet, småpratandet, stirrandet – flackande blickar hit och dit. Det är skor som byts och jackor som plockas fram och sätts på. Ett kapitel är slut, ett annat är på väg att börja.

Sedan drar bandet igång och alla är på alerten. De ivriga ställer sig i närheten av öppningen där de första väskorna strax kommer hoppa upp. De tålmodiga står längre bort och kanske skakar de på huvudet åt den fyrkantiga mannen som lutar sig ut över mynningen. Han vill nog vara helt säker på att kunna ta sin väska innan någon annan hinner se hur den ser ut.



Det finns en nervositet i luften. De allra flesta får sitt bagage inom en halvtimme, men enligt statistiken är det några procent som får vänta längre. Idag verkar dock allt vara i sin ordning. Allt går som det ska.

En liten unge trotsar sina föräldrar.
”Albin, man får inte gå förbi den gula linjen.”
”Men de andra då?”
”När man hämtar sin väska får man gå förbi, men bara en liten stund.”
Albin ser förbryllad ut och jag förstår honom.

Jag tycker om att titta på människorna som väntar på golfbagar, barnvagnar, skidfodral och resväskor i alla möjliga former och färger. Det är ett av få tillfällen då man kan spana in vem som helst utan att det anses vara något konstigt med det.

Till slut får vi vårt bagage och tillsammans med hundratals andra resenärer skyndar vi genom tullen. Det är två grader ute. Det blåser kallt. Det regnar ymnigt. Jag börjar redan sakna Spanien.

Reserapport 4a

Under tågresan hem från Stockholm hamnade jag bredvid en storväxt man, ungefär i min egen ålder, med ett enfaldigt och samtidigt alldeles oförargligt utseende. Han mönstrade en sportig tröja och pösiga, gråa mysbyxor och han sov när jag slog mig ner. Dessutom satt han på min plats, intill fönstret.

När herr konduktör ropade till vaknade jätten bredvid mig och halade fram sin biljett. En yrvaken björn smög ut ur sitt ide med en tågbiljett i handen.

"Du sitter på min plats", sa jag.
"Nej, det här är min plats", sa mannen med mysbyxorna och halade fram biljetten igen. Jag pekade snällt ut att det faktiskt stod GÅNG på hans pappersbit och han såg förvånad ut, utbrast:
"Jaha, vill du byta?"
"Ja."
"Eller spelar det någon roll för dig?" Vädjande ögon.
"Det spelar ingen jättestor roll, men vi kan ju byta ändå."
"Okej."
"Ja, vi kan väl byta?"
"Då sitter jag kvar då", svarar han med ett stort leende. Och jag tänker på den där Led Zeppelin-låten. Communication Breakdown.

Nåväl. Jag hade Hamsun med mig i ryggsäcken och njöt av Svält ända tills jättens händer började röra sig rytmiskt mot mjukisbyxans övre lårparti. Jag fick för mig att mannen helt fräckt satt och onanerade. En hastigt växande känsla av bestörtning infann sig i maggropen, men jag vågade inte lyfta blicken, inte snegla åt sidan eller hastigt vrida mig om för en titt på utsikten. Rädslan att gå i en blottares förrädiska fälla var alltför stark.

När gnidandet upphörde efter någon minut tog jag dock chansen och stirrade rakt in i det enfaldiga ansiktet.

Som stirrade tillbaka, vänligt. Nästan för vänligt. Ett sånt där leende som kan uttrycka alla känslor som finns.

"Jaha, du letar efter någon musik?" frågade jag och syftade indirekt på hans grävande i byxan.
"Va?" Det enorma huvudet hade lagt sig lite på sned.
"Nej, det var inget." Fort ned med blicken i boken.

Sedan började den misstänkta masturbationen igen. Flapp, flapp, flapp, flapp, flapp. Jag såg inte texten längre. I takt med att intensiteten i gnidandet ökade kunde jag allt tydligare se hans oförargliga nuna växa fram bland meningar, ord och bokstäver. Texten skymdes. Jag tvingades till slut att blunda. Det hade blivit nödvändigt att tänka ut en plan.

Till slut lyckades jag via en avancerad manöver skaffa mig en lucka i ögonvrån genom vilken jag såg att det var vibrationer från väggpanelen som var orsaken till "flappandet". Men, i ärlighetens namn, mannen satt ju med händerna i farlig närhet av skrevet och han såg alldeles för belåten ut. Helt säkert drog jätten nytta av tågvagnens skakningar för att uppnå sexuell stimulans. Om han verkligen onanerade låter jag dock vara osagt.

Lite senare, strax innan Alvesta, frågade han om jag skulle av i Malmö och jag svarade att jag skulle av i Lund. En fin stad, sa han och jag instämde. Sedan traskade han av tåget och hela tiden behöll han det där obestämbara och lite enfaldiga leendet på läpparna.

Redo igen

I lördags kom jag hem från Spanien. Igår kom jag hem till Skåne och Lund. Då orkade jag inte sätta igång med en massa skrivande, men idag är jag något mer utvilad och redo att ta itu med allt. Räkna med ganska många texter fram till torsdag då jag drar iväg på ännu en liten resa. Reserapport 4 bör snart dyka upp om inget oförutsett kommer emellan!