Veckosammanfattning 2008:9 del 3

Äntligen kommer här sista delen av förrförra veckans recensioner.

Myggor och tigrar av Maja Lundgren

Några fragmentariska intryck.

Den stora kultursnackisen 2007. Är det rätt att hänga ut verkliga personer via mindre smickrande beskrivningar? Maffian i Neapel ställs mot manliga kollegor inom det svenska kulturlivet. Är det en rimlig jämförelse? Kanske inte, men hur kul är rimlig litteratur?

Bokens berättarjag ligger mycket nära författaren, men är ändå fast förankrad i fiktionen. Som kan vara sann, falsk eller mittemellan. Som kan vara utlämnande och hård, men ändå fiktion. Även en helt självbiografisk text rör vid fiktionen, är fiktion. Det egna livet som berättelse.

Många kvinnliga skribenter, verksamma i samma sfär, har noterat att Lundgrens beskrivning av kvinnlig utsatthet i kulturvärlden i stora drag är sann. Att ovälkomna blickar, oanständiga förslag och en press att passa in till varje pris är vardag.

Beeskrivningen av denna lilla, lilla kulturvärld är romanens behållning. Maffiadelen, motpolen, är tyvärr alltför långrandig och ojämnt skriven. Lundgren relaterar sig själv till Strindberg, men hon är ingen Strindberg. Inte än. Strindberg är Strindberg. Lundgren är Lundgren. Myggor och tigrar är bra, men till sist också en besvikelse. Var detta verkligen tillräckligt för att sätta igång en så ihärdig storm? Det säger inte så lite om hur lågt i tak det faktiskt är inom den svenska kultursfären... Betyg: 6.

Stundande natten av Carl-Henning Wijkmark

Döden. Fyra män ska dö. Det är fastställt. Medicinskt och vetenskapligt bekräftat. Salen är till för dem. Fyra män ligger där och ska dö, är döende. Hur gör man för att klara av det? Hur ser den inre processen ut? Döden är tung, svår och undviks ofta. Men inte här. Wijkmark skriver lätt om tungt och svårt. Han rör sig varsamt genom huvudpersonens psyke och fångar en verklighet, en äkthet, som talar direkt till hjärtat, som talar med en röst som vi alla kan känna igen. Betyg: 8.

Vingklippt ängel av Berny Pålsson

Under läsningen uppstår ett hav av känslor inom mig. Få läsupplevelser har varit så kaosartade, så fulla av kast mellan hopp och förtvivlan. Glädje, ilska, smärta och sorg. Irritation i massor, men också inspiration. Oavsett vad man tycker om Pålsson och hennes debutroman har hon lyckats nå ut till sina läsare. Det jag framförallt tar med mig är beskrivningen av en psykiatri som inte vågar vara hård, som tror att mjuka metoder alltid är den rätta vägen. Det eviga daltandet. Dessutom har jag lärt mig att det finns en skillnad mellan att skära sig för att ta sitt liv och livsstilsskärandet som blivit trendigt hos delar av dagens ungdomar. En stark debut: rekommenderas. Betyg: 7.

Trasdockan av Christine Falkenland

Detta är en bok vars inledning lovar mycket, men där fortsättningen inte levererar. Ambitionen att skriva något stort finns där. Skildringen av den talangfulla kvinnan som bara njuter av livet och tar för sig glider över till historien om kvinnan som låter sig utnyttjas av allt och alla. Manligheten, endast styrd av sexualitet, är ju inget vidare.

Just berättelsen om den masochistiska, självuppoffrande kvinnan är inget nytt, men tenderar likväl alltid att bli väldigt provocerande. Så också den här gången. Problemet är att jag inte förstår vad Falkenland vill säga. Det fattas någon dimension, något övergripande som kan göra allt begripligt. Betyg: 4.