När årets Oscarsnomineringar släpptes för några dagar sedan var det en film som stack ut lite extra: dramakomedin Juno. Jason Reitmans lågbudgetfilm (kostnad: 2.5 miljoner dollar) hade lyckats ta sig in bland de stora elefanterna och mycket berodde på ett nästintill samstämmigt prisande bland amerikanska filmkritiker. På metacritic har filmen 81 av 100, medan Rottentomatoes visar att 93 % av recensionerna (153 av 165) varit positiva - ett enastående resultat.
Den inflytelserika kritikern Roger Ebert gick i bräschen för Juno-anhängarna och plockade ut filmen som den allra bästa under 2007. Och publiken verkar vara med på noterna. I USA har den hitintills spelat in drygt 90 miljoner dollar, vilket är lika mycket som Michael Clayton och No Country for Old Men – två andra Oscarsnominerade filmer – spelat in tillsammans. Juno har dessutom redan tagit sig in på topp-250 listan på imdb och blivit omskriven av tusentals bloggare över hela världen.
Såväl kritiker som vanliga filmfrälsta har förutom ett skarpt manus lyft fram en avgörande framgångsfaktor, titelrollens Ellen Page. Hon presenteras genomgående som ett bra alternativ till de blonda och vampiga Lindsay Lohan och Scarlett Johansson. Page är på riktigt, en vanlig tjej som får spela vanliga tjejer i Hollywood.
I många intervjuer framkommer bilden av en nu tjugoårig skådespelare som blivit ett med sina karaktärer. Detta uppmärksammar Karolina Ramqvist i en mycket läsvärd nöjeskrönika i DN. Hon noterar att Ellen Page nu fått spela samma slags tjej i flera filmer och ställer en viktig fråga:
Självklart använder Ellen Page också andra saker än stil i sitt arbete. Men det är slående hur likadan hon ser ut hela tiden, och frågan man ställer sig blir
hur lång tid det tar innan en annan stereotyp blir erkänd som en annan stereotyp. Kan den "hela" och "riktiga" flickan på film ha vilken hårfärg som helst, vilka skor som helst, eller är det här det enda sättet?
Igår hade Juno svensk biopremiär och frågan var om den svenska kritiken skulle vara lika generös som kollegorna på andra sidan Atlanten? Svaret är: nästan. Jonas Appelberg på film.nu är förvisso lyrisk och Per Ericsson (corren.se) ger filmen högsta betyg och prisar särskilt dialogen, men i övrigt har fullpoängarna uteblivit och någon enstaka recensent har till och med vänt tummen neråt.
En klar majoritet gillar dock Juno. Svenska Dagbladets Hynek Pallas ger filmen fem av sex och prisar särskilt dramaturgin: ”Juno, och alla filmens karaktärer, växer faktiskt ända fram till slutscenen.” Fyror (av fem) delas bland annat ut av DNs Helena Lindblad (”ohyggligt underhållande varje minut, genomtänkt estetiskt och underfundigt rollbesatt från första till sista rutan”) och SVT Nyhetsmorgons Göran Everdahl (”en film som är väl värd sina fyra klappor”).
Den recensent som bryter mönstret är, i vanlig ordning, Sydsvenskans altmeister Jan Aghed. Han ger Juno en tvåa och noterar följande: ”Dramaturgi obefintlig, stilistiska idéer lika med noll.” Aghed ser även vissa moraliska betänkligheter med abortproblematiken och gillar inte manuset: ”Dialogen och Junos ymniga monologer består mestadels av tonårshippa, trendiga klichéer.” Dock ger han Ellen Page beröm, vilket för övrigt nästan alla andra också gör (t.ex. Bloggywood , GP och UNT.
Slutsatsen är att Juno verkar vara en film som ligger helt rätt i tiden. En film som är tillräckligt smart för att båda roa och gripa tag. Om du redan har sett den kan du kanske få ut något av den diskussion om Juno som Jim Emerson dragit igång på sin blogg. Just den sortens fördjupande samtal och diskussion hade jag gärna sett oftare i svensk media.
Michael Cera och Ellen Page i Juno.
Mer om Ellen Page och Juno här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar