Humor, humor, humor. Överallt i samhället finns det humor. Man kan säga att vi alla förhåller oss till detta på lite olika sätt. Skratta bör man, annars dör man. Humor, ett litet ord som är laddat med positiva värden.
I media älskar man att snacka om Humoreliten och besjunga alla möjliga humorkollektiv som efter några månader visar sig vara olika delar av samma lilla komikerföretag. Ingenstans är inavel vanligare än i humorbranschen. Den enes bror är den andres far och den som ingen fader har får skaffa sig Magnus Betnér som fadder. Stå upp och var lojal och ha lite talang och snart kommer du att vara en i familjen (höhö).
Om det kan skönjas en negativitet någonstans bakom ordsvallet är det säkert så det ligger till. Med tanke på hur dränkta vi blir i slarvigt paketerad humor (ofta dålig sådan) faller det sig helt naturligt att låta gammal, bitter och uttråkad när man kommenterar tevekanalernas slentrianmässiga förhållande till skrattandet.
Alla kanaler måste ha minst tre, fyra eller fem humorprogram på ett år och alla andra nöjesproduktioner ska injiceras med lövtunna lustigheter, helst både i kvadrat och kubik. Humor är alltid inne överallt och det är synd att det ska vara så självklart. Jag är säker på att det hade producerats bättre tevehumor om alla kanaler bara gjorde ett renodlat humorprogram per kanal och år. Ett program. Ett jävla toppenprogram. Nog fan hade producenterna ansträngt sig lite mer och alla upphöjda paschor i Humoreliten (ha!) kunde få känna rädslan komma och ur den rädslan skulle suverän humor födas.
Men nu nöjer jag mig inte med det.
Jag drömmer vidare och tänker mig ett helt år där teve slutar producera humorprogram. Pausunderhållningen i melodifestivalen hade kunnat vara klassiska cirkusnummer utförda av akrobater i världsklass. (Inga clowner dock.) Nog fasen skulle folk bli underhållna ändå.
Vad skulle hända under ett år av humorförskingring? För enkelhetens skull slutar man även att producera humor på nätet och i radio. Vad skulle hända? Vad skulle hända med folket och vad skulle hända med komikerna?
Kanske skulle vanligt folk börja uppskatta verkligheten mer och mer. Att dra ett skämt i den långa kön i mataffären - strax innan kassörskan ropar efter förstärkning - skulle plötsligt bemötas med skratt, applåder och kvicka kontringar. Efter ett tag skulle nya humorfenomen uppstå. Några skulle börja med slapstick och halka på bananskal medan andra, de som helt enkelt inte är roliga, skulle bli roliga just för att de inte var roliga någonstans någon gång.
Kanske skulle seriösa program tvingas smyga in humor i sina produktioner. Janne Josefsson ska precis ifrågasätta sitt intervjuoffers felaktiga svar när ett mustigt fisljud ekar genom rutan. Skjutjärns-Janne visar inte en min och ställer sedan den nödvändiga frågan. Allt skulle vara som förr och ändå inte. Tevekrönikörerna skulle tävla om att formulera den fyndigaste hyllningen av Uppdrag Gransknings nya, djärva journalistik.
Kanske skulle vi slutligen tillåta oss att uppskatta den yrkeskår som såväl historiskt som i nutid bestått av flest torrbollar ber kvadratmeter: rubriksättarna. Plötsligt skulle vi verkligen skratta åt alla variationer på Charlotte Kallas efternamn. Plötsligt skulle vi fnissa ihjäl oss åt beskrivningen av den dansk-svenska postsammanslagningen som en affär mellan en halt och en lytt. Plötsligt skulle rubriksättarna hyllas som kungar och drottningar. Istället för Barnmorskorna, Rubriksättarna. Istället för rubrik, förvirring. "Såg du rubriken till artikeln om den nya lärarlegitimationen. Fy fan vad rolig den var!"
Ur vårt lika ofrånkomliga som naturgivna behov av att skratta skulle ny humor födas. En tillfällig humorabstinens skulle därför vara det bästa som kunde hända det här landet!
Det är dags att sluta drömma. Egentligen går ju detta humorstärkande projekt inte att genomföra. Det är till och med helt omöjligt i praktiken. Jag vill nämligen inte riskera att missa 100 höjdare på måndag...
Intressant?
Kristen Stewart och Emile Hirsch i 2007 års bästa film (för tillfället).
