Alla filmpresentatörer utom en har sagt Göteborg Filmfestival, utan genitiv-s och med en internationell intonation. Själv säger jag och kommer alltid att säga Göteborgs Filmfestival. Det låter så mycket bättre och festivalen tillhör ju staden lika mycket som staden tillhör festivalen.
Som ni vet är festivalen 100 procent filmtittande för mig. För andra är det mycket mer varierat. Seminarier, diskussioner, debatter och föreläsningar förekommer dagligen. På kvällarna anordas kulturella festligheter med party, vintervärdar och mycket annat i festivaltältet. Röhsska museet anordnar olika udda aktiviteter och för den som gillar kommentatorsspår erbjuds ett fåtal visningar med livekommentarer från regissören. Med mera, med mera.
Jag har således mycket kvar att uppleva vid framtida festivaler. För tillfället är det dock filmerna, i sin allra renaste form, som utgör min frälsning.
Dagens lilla minus: Problemen med undertexterna på Cargo 200 (i början) och Tricks (sista minuterna).
Dagens lilla plus: Leendet när man upptäcker att man inte är ensam om att tvångsmässigt röra någon kroppsdel i takt till den urvattnade världsmusikskiva (panflöjter, indiankörer) som alltid spelas innan visningarna på Chalmers 1.
Dagens filmrecensioner dyker upp i del 2 framåt natten. Det återstår nämligen en film senare ikväll. Tack för nu.
2 februari 2008
Göteborgs Filmfestival 2008 - dag 5, del 1
1 februari 2008
Göteborgs Filmfestival 2008 - dag 4
Det dova ekot från kyrkklockorna låg som ett jättelikt draperi över spårvagnen. En procession med bredaxlade svartklädda mafiosos tågade in bärandes på en robust kista i ek. Längre bak började en liten kvinna sjunga från strupen i en låg, malande ton. Sorgen sökte sig längs golvet, upp mellan de blåa sätena och hotade att invadera oss alla.
Jag kände besvikelsen fylla ut buken och en snabb titt i ryggsäcken bekräftade det som kyrkklockorna, begravningståget och strupsångerskan redan hade försökt berätta: jag hade glömt min matsäck. Tre hembakta bullar, två med ost och en med kaviar, samt 25 centiliter apelsindryck med sugrör fanns kvar i kylskåpet hemma hos min syster. Den läxa jag nu har lärt mig: en glömd matsäck är värre än ingen matsäck alls.
Idag har jag som mål att skriva kortare. I min iver att vara till lags har jag brett ut mina kortrecensioner och det är inte bra. Nu ska här bli bättring.
Dagens lilla plus: att få höra regissör Stéphane LaFleur utveckla sina tankar om debutfilmen.
Samtliga av dagens filmer är nominerade i The Ingmar Bergman International debut Award:
Continental – a Film Without Guns (2007) av Stéphane LaFleur
Fyra karaktärer, två kvinnor och två män, analyseras i denna ”mosaikfilm”, en genre som tillhör mina absoluta favoriter. Det finns som alltid något gudomligt i hur karaktärernas livsöden vävs samman till en brokig helhet och LaFleurs manus är skrivet med stor inspiration och känsla. Han låter scenerna ta den tid som de behöver, vilket ger utrymme åt en drastisk, nedtonad humor utan att det sorgliga nutidsdramat går förlorat. Vidare glänser Réal Bossé och Fanny Mallette mest i en högklassig ensemble. Enda skönhetsfläcken är den fåniga titeln, vars första del är en sorts dans. Betyg: 8.
Water Lilies (2006) av Céline Sciamma
Berättelsen kretsar kring tre tonårsflickor, vattenbalett och en kille i periferin. Det finns ingen politisk påbyggnad och inte heller några föräldrar som förmanar. Filmen handlar bara om tjejerna, deras inbördes relationer, tankar och drömmar, äventyr och tristess. Det är de stora känslorna i den lilla världen och allt bär en autenticitet som få andra ungdomsfilmer kan matcha. Sciamma har verkligen något att säga om hur det är att vara ung tjej i dagens samhälle och på samma gång riskerar hennes film att stöta bort många tittare. Det är ju så väldigt direkt, pang på, rakt på sak och in your face och det mesta kretsar kring den första sexualiteten. Varför är detta en toppenfilm? Jo, personregin är precis, bildspråket magnifikt och skådespeleriet naket, modigt, i det närmaste perfekt. Jämförelsen med Fucking Åmål är delvis befogad, men Water Lilies är bättre, mindre populistisk och suger sannerligen musten ur en. Det var länge sen jag lämnade en biosalong med både spagettiben och blossande kinder.
Betyg: 9.
Tre suveräna skådespelare i Water Lilies.
Hounds (2007) av Ann-Kristin Reyels
Quirky är ett modeord inom de amerikanska filmrecenternas värld. Det är en benämning på en film som är lite annorlunda, lite konstig och ändå rätt så varm och go och rolig. Hounds är quirky, eller mycket quirky till och med. I filmens vackraste scen hasar huvudpersonerna omkring på en snötäckt is med hundmasker för ansiktena (se bild nedan). Quirky! Vad handlar filmen om? Jo, om tonårige Lars med fader som är utstötta ur bygemenskapen och lever för sig själva med två hundar. En dag ska Lars åka hem till sin mamma i Berlin, men han träffar på den hörselskadade Marie istället och det ena leder till det andra som till sist leder fram till ett mycket okonventionellt och ångestfyllt julfirande. Hounds är en bra film, men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som fattas. Kanske har det att göra med det där som är quirky, det konstlat konstiga, som gör det svårt att ta till sig filmen, eller så beror det på de osnutna halvligister som i brist på omdöme gjorde sitt bästa för att störa omgivningen med diverse exempel på omoget och störande beteende. (Det är alltså möjligt att filmen skulle ha haft en sjua, men att upplevelsen förhindrade mig från att inse detta.) Betyg: 6.
Sammanfattning: 12 filmer sedda nu och två av de allra bästa dök upp denna (mestadels) mycket trevliga dag. (Och jag försökte skriva kort, men det är svårt!)
31 januari 2008
Göteborgs Filmfestival 2008 - dag 3
När det finns över 400 filmer att välja mellan kan det vara värt att reflektera över hur man hittar rätt film på rätt tid.
I första hand styr ju självklart platstillgången. Men sedan? Vad tar man hänsyn till? Vilka faktorer påverkar egentligen de val som görs?
1. Filmens längd vs. nästa films biografplacering. Kontentan: du måste se till att du hinner till nästa visning.
2. Magkänslan. Du vet ungefär vilka filmer du brukar tycka om och låter sedan den subjektiva empirin styra dina val.
3. Variationen. Du vill helst inte se tre dramer eller tre komedier i rad. En dokumentär går bra, men inte för ofta. Och när det är en internationell filmfestival duger det ju inte att se tre svenska filmer på raken. Balansen är viktig!
4. Andras omdömen. Du kollar betyg och eventuella recensionslänkar på imdb eller fångar upp vad den filmintresserade kompisen tycker.
5. Biografernas bekvämlighet. Med risk för att låta som ett eko av tidigare dagars texter: hellre en film på Capitol, Bergakungen eller Draken än rumptortyr på Chalmers 2 och Pustervik.
6. Slumpen! Är visserligen nära allierad med magkänslan, men rör vanligtvis de val som sker i stunden, där och då. Förra årets festival innebar ett sådant spontanval: Darling. Risken är dock stor att man väljer bort en toppfilm för en skrotrulle, men det är sådant man får lära sig att leva med.
Dagens lilla minus: vågrätt spöregn och en kall, hård blåst gav oönskad ansiktsmassage.
--------------------------------------------------------------------------
Över till dagens filmer:
Ben X (2007) av Nic Balthazar
Ben är en tonårskille med Aspergers syndrom som lever ett inrutat liv tillsammans med sin mor och lillebror. De positiva rutinerna måste finnas där för att han ska fungera normalt, men i skolan är han mobbad och får utstå spott och spe från sina ”kamrater”. Räddningen: rollspel på Internet, en virtuell värld där han kan vara modig, prata fritt och umgås med en tjej, Scarlite. Ju mer den riktiga världen tär på honom desto mer inflytande får den virtuella. Ben börjar sakta förlora greppet om sig själv och arbetar fram en plan för att få till ett stopp på problemen...
Just sammanfogningen av verkligt och virtuellt är filmens främsta styrka. För en gångs skull finns det trovärdighet i mötet mellan spel och film, ett möte som dessutom ligger helt rätt i tiden. Rätt är också den dånande technomusiken liksom tematiken med mobbning i förhållande till skolvärldens undfallenhet.
Utan att kunna gå in på några detaljer, måste jag rapportera om att det finns ett antal logiska problem med berättelsen som irriterar en ärrad filmfantast. (Detta trots att den debuterande regissören också är författare till den roman som filmen är baserad på!) Problemen handlar delvis om hur filmen ska tolkas och dessa mindre problem försvagar den lavin av känslor som annars kan få vem som helst att bli knäsvag. Betyg: 6.
The Prospector (2007) av Heiner Stadler
Max är geolog med mineraler och olja som sin specialitet. Han letar upp fyndigheter över hela världen och ser till att bli rik. Genom åren har han endast hört av sig via enstaka vykort till Friedrich, en vän sedan skoltiden. När en sista kryptisk hälsning dyker upp inleder vännen vissa efterforskningar. Men att hitta Max visar sig inte vara särskilt lätt...
En rätt så fantastisk skröna berättas i en semidokumentär stil och det är fruktansvärt långtråkigt. Fascinerande innehåll, javisst, men Stadler har knappast material för en bra långfilm. Kortfilmsformatet, däremot, hade sannolikt varit optimalt. Att The Prospector saluförs under rubriken ”Nya Visioner” känns tämligen komiskt. Det var nämligen första gången någonsin som jag fått uppleva att de obligatoriska artighetsapplåderna efteråt uteblev. Betyg: 4.
The Pope’s Toilet (2007) av César Charlone och Enrique Fernández
När såg du en uruguayansk film senast? Just det! Där fick jag dig allt. Men, skämt åsido, efter att ha sett denna välspelade dramakomedi är jag duktigt sugen på att se mer film från Uruguay. Berättelsen utspelar sig 1988 i staden Melo nära den brasilianska gränsen. Vi får följa ett gäng cykelburna(!) smugglare i deras dagliga kamp mot korrupta tulltjänstemän. Allas tillvaro förändras radikalt när det blir känt att påven ska besöka deras stad. Drömmen om en väg ut ur fattigdomen tar sin början och för huvudpersonen Beto är det en toalett som ska fixa klirret i sen sinande kassan. Hustrun Carmen och dottern Silvia – som drömmer om en karriär som radiopratare – är mer tveksamma. Kan Beto övertyga sina närmaste och samtidigt se till att få toaletten färdig?
The Pope’s Toilet har ett drömsk foto och en dragning åt det absurda som för tankarna till Kusturica. Riktigt så vild är dock inte den här filmen, och man sitter istället och önskar att regissörsduon hade vågat bryta mot fartbegränsningarna lite oftare. De bästa scenerna är snarast de lugna vardagsögonblick där fattigdomens mekanismer belyses med en lika skarp som kärleksfull blick. Betyg: 7.
Sammanfattning: ytterligare en bra dag trots en seg film på Pustervik...
Det kommer inga tårar
Det kommer inga tårar längre
en uttorkad rännil
forskare på knä med små spadar i händerna
Han gråter aldrig mer
började aldrig gråta
lärde sig aldrig tårarnas språk
Små spadar som gräver djupare
små hjärnor som sjunger
skratta kunde han ju, se:
gula tänder mot stela vita läppar
"han log när han dog"
små hjärnor som andas rök
Det kommer inga tårar längre
"trötta tårkanaler, svaga nerver"
uttorkningssyndrom i en svart bok
De skär i honom nu
det fula leendet som stör en annars fin lekamen
och så spadarna
En kvinna kommer aldrig dit
visste inget men gillade hans leende ibland
och så tänderna
Snitta, skär, karva ut och lägg i burken
en armé av spadar, ett förråd av burkar
och inga jävla tårar
sluta leta snälla ni
det räcker så, räcker mer än väl
det kommer inga tårar mer
30 januari 2008
Göteborgs Filmfestival 2008 - dag 2
Redan när man hoppar av åttan vid Chalmers förstår man hur det ligger till. Man är en i mängden bland alla ryggsäckar, axelväskor och portföljer på väg väg mot ett anrikt svenskt lärosäte. De flesta svänger vänster mot väntande lektionssalar eller forskningsrum; själv tar jag till höger mot väntande åhörarsalar som tillfälligt får agera filmsalonger.
Chalmers. Smaka på det och försök att inte tänka på Palmers, Bengt, en av domarna i nittiotalets Sikta mot stjärnorna. Tänk Chalmers. Tänk år av traditioner och kunskap som satt sig i väggarna ända ut till den sedvanliga snurrande entrén.
Chalmers 2, den mindre salongen av de två som filmfestivalen nyttjar, är nära släkt med Pustervik och hundratals andra publikutrymmen där åskådaren inte förväntas sitta bekvämt alls. "Vi hade bara råd med två millimeter stoppning den här gången också och förresten så håller träsmaken studerna alerta, på tårna du vet." (Bortförklaring av anonym medlem i valfritt universitets styrgrupp för planering av studentrelaterad arkitektur och inredning.)
Chalmers 1, å andra sidan... Där börjar vi snacka bekvämlighet med armstöd(!), tjock stoppning i sittdynan och ett hyggligt benutrymme. RunAn, som lokalen kallas officiellt, har uppenbarligen anlagts med andra bakdelar än studenters i åtanke. Och det är väl rätt så symptomatiskt för ett modernt universitet att "stensäten" är standard överallt utom i flaggskeppet, det sinnligt atmosfäriska audiotoriumet dit man gärna bjuder in celebra gäster och annat fint folk. Träsmak är nog inte enbart en kostnadsfråga...
Dagens lilla plus: Ruth Vega Fernandez ("Upp till kamp"-Rebecka) lyste i kortfilmen Mellan oss.
--------------------------------------------------------------------------
Och så filmerna (betygsskala 1 - 10):
Love Songs (2007) av Christophe Honoré
Ett franskt musikaldrama i tre akter med Ludivine Sagnier i en ledande roll lät alldeles alldeles underbart på förhand. Men underbart (Sagnier) visade sig vara alltför kort och Love Songs blev så spontan och nyckfull att den snabbt drabbades av oförutsägbarhetens dilemma. Det är detta som inträffar när de tvära kasten blir till en gimmick som gör överraskningarna till punkter i ett anteckningsblock som bara väntar på att bli avbockade. Spontant blir mekaniskt och lite trist.
Filmen snöar också in på den där stereotypa bilden av vad som är fransk kultur: den totala öppenheten om sex inom familjen, kedjerökningen inomhus när det ska snackas ut och den ständiga fokuseringen på litteratur - romanen som ska säga något om personen som läser den. Musikalnumrena då? Helt okej, men de var lite för många, lite för långa och aningen repetitiva. Filmen räddas istället av mellanspelen där snygg dialog framförs av idel begåvade aktörer. Betyg: 5.
The Quiet Storm (2007) av Guðný Halldórsdóttir
I festivalprogrammet skriver Marit Kapla så här: "Omsorgen och värmen i karaktärsskildringar och miljöer signalerar att filmen är gjord av en som verkligen var med när det begav sig." Och jag håller inte med. Filmen är välgjord, men just i karaktärsteckningarna finns det mycket övrigt att önska. En bra karaktär ska inte kännas skapad. En bra karaktär ska bara vara utan att man reflekterar över hur han eller hon är. Men i The Quiet Storm börjar man fundera både en och två gånger när allting blir för konstigt. Varför gör hon si och han så eller varför gjorde de inte så? Grundstoryn är ju i sig självt rätt skruvad. Några unga människor tar över ett ungdomshem ute på landsbygden i sjuttiotalets Island och försöker kurera "fångarna" med omsorg, musik och fria tyglar. Att det ska sluta i kaos är uppenbart och resan mot slutet är trots alla snedsteg ganska underhållande. Betyg: 5.
The Nuclear Comeback (2007) av Justin Pemberton
En riktigt bra dokumentär ska inte bara leverera fakta utan också beröra och underhålla. Detta gör The Nuclear Comeback verkligen! Kärnkraftsdebatten aktualiseras med hjälp av lobbyister, medvetna miljöaktivister, arbetare och en neutral journalist. Åskådaren guidas genom en komplex fråga. Är kärnkraften farlig eller, som förespråkarna hävdar, ett grönt alternativ till smutsiga fossila bränslen?
Filmen låter alla komma till tals och pekpinnar existerar överhuvudtaget inte. Den enskilde får själv bilda sig en uppfattning om trovärdigheten hos de intervjuade. Som när Environmentalists For Nuclear Energy-killen erbjuder sig att slutförvara två kapslar radioaktivt högriskavfall under sitt eget ekologiska hus, eller när en spökstad några kilometer från Tjernobyl besöks i sällskap av en nipprig snubbe med geigermätaren i högsta hugg - tystnaden och tomheten säger mycket om det som en gång hände där.
Regissör Pemberton (från Nya Zeeland) gör små nedslag över hela världen och i alla skeden av kärnkraftsprocessen. Uranbrytning i Australien, slutförvaring i Sverige. Det enda som saknas i denna annars rätt heltäckande film är någon kommentar från ansvariga politiker. Fast genom makthavarnas frånvaro undviker man också i hög grad en politisering av en het miljöpolitisk fråga, vilket garanterat bara är av godo. Betyg: 8.
Sammanfattning: en rätt så bra andra dag också!
29 januari 2008
Göteborgs Filmfestival 2008 - dag 1
Min filmfestival börjar i ett Göteborg där ett oerhört lugn härskar. Inga gangsterfasoner någonstans, vilket är skönt. Istället kan man fokusera på filmerna och reflektera över vad det här evenemanget egentligen innebär...
Göteborgs Filmfestival är:
* att hoppa på spårvagnen i Frölunda fylld av sköna förhoppningar och
* att tre filmer och sju timmar senare ta samma spårvagn tillbaka med hjärnan uppfylld av intryck, iakttagelser och glädje.
* att sitta med sitt skrivblock mitt i vimlet och tro att man är någon...
* att se en kändis eller två eller tre. Min del av kändiskakan var att ha Filmkrönikans Andrea Reuter sittandes rakt bakom mig på Funny Games U.S. Den dialekten går det inte att ta miste på och för säkerhets skull sneglade jag bakåt i halvdunkelt efteråt och noterade den bekanta frisyren. Dessvärre var jag för feg för att våga säga något, alternativt klok nog att hålla käft för att inte försätta Andrea i någon pinsam situation.
* att helt odramatiskt kunna ta sig en snackis med någon av alla dessa trevliga voluntärer. Det goda bemötandet sitter i ryggmärgen och får en att känna sig välkommen, får en att vilja komma tillbaka år efter år. Värdefullt!
Dagens lilla minus: träsmaken i skinkorna efter 90 minuter i Pusterviks obekväma teatersalong.
--------------------------------------------------------------------------
Dagens filmer (betygsskala 1-10) :
With a Girl of Black Soil (2007) av Soo-il Jeon
Sydkoreansk socialrealism! Stillsamt familjedrama utvecklas i en inte helt väntad riktning. Nioårig flicka tar hand om förståndshandikappad storebror under tiden som pappan arbetar i gruvan. En lungsjukdom senare är han arbetslös och en serie av tragiska händelser tar vid. Liten flicka får plötsligt ta ett oerhört ansvar för familjen och frågan är om hon kommer att klara av det. Behållningen i filmen ligger i ett vackert foto, välvalda miljöer och ett stort (litet) skådespeleri. På minuskontot: när stillsamheten övergår i brist på tempo vilket i sin tur orsakar gäspningar. Rekommenderas ändå för den utvilade cineasten. Betyg: 7.
Small Gods (2007) av Dimitri Karakatsanis
Tre unga människor, en husbil och en färd mot något ovisst. På en annan berättarnivå: en kvinna som samtalar med en advokat. Han försöker reda ut vad som egentligen hände. Hon svarar och leder oss in i en existentiell neo-noir där vägen mot ett tänkt mål är viktigare än målet i sig. Regissören (även manus) har haft stor hjälp av brodern Nicolas, filmens fotograf, för att skapa en säregen visuell stil med ett svagt eko av både Jarmusch och Lynch. Vissa kan nog uppleva berättelsens virrvarr som en samling sökta effekter. Andra kommer, i likhet med mig, ryckas med i det oförklarliga och gå mer på härlig känsla än förnuftig logik. Betyg: 8.
Funny Games U.S. (2007) av Michael Haneke
Tio år efter sin egen uppmärksammade Funny Games gör Haneke själv en amerikansk remake. I stora drag är det en exakt kopia. Tyska har blivit engelska, en telefon har blivit en mobiltelefon och dialogen har modifierats på detaljnivå, men i stort är allt likadant. Det är samma obehagliga upplevelse, samma odefinierbara magknipskänsla som i förlagan. Läs därför gärna min egen recension av Funny Games. Betyg: 8.
Sammanfattning: en strålande första dag på min filmfestival!
28 januari 2008
Veckans låtar 5
En dag för tidigt dyker årets femte lista upp. Det finns hela sex nykomlingar (#) och tjejerna dominerar som vanligt.
Ny på andra plats: Hello Saferide (Annika Norlin).
27 januari 2008
Göteborgs Filmfestival 2008 - förväntningar
I fredags invigdes Göteborgs Filmfestival och i morgon styr jag kosan mot Sveriges andra stad. Det blir tredje året på raken och fjärde gången någonsin som jag besöker festivalen. Dock är det första gången som jag kommer att skriva dagliga festival-
rapporter med både kortrecensioner och andra iakttagelser.
I nuläget har jag bara en film inbokad, Werner Herzogs nya dokumentärfilm Encounters at the End of the World. I övrigt beror filmvalen på platstillgång. Liksom tidigare år har jag införskaffat ett festivalpass (330 kr) som i mån av plats ger mig tre filmvisningar per dag till och med klockan 15:00. Eftersom ordinarie biljettpris är 65 kronor behövs ingen matematiker för att påvisa den ekonomiska fördelen med erbjudandet. Nackdelen är förstås att man går miste om alla slutsålda storfilmer, men dessa kan ju allt som oftast ses på vanlig bio senare under året.
Förväntningarna då? Jo, det är svårt att vare sig ha för låga eller för höga förväntningar på de enskilda filmerna. Det kommer garanterat att vara några jättebra, några bra och säkert också några filmer som är mindre bra. Det roliga är ju ändå att få se filmer som sällan eller aldrig tar sig till Sverige via de vanliga distributionskanalerna och - kanske viktigast av allt - själva upplevelsen av att vara där, att vara en liten del av en stor filmfestival.
Min första festivalrapport dyker upp här på bloggen någon gång under tisdagskvällen.