Amanda klättrar på listorna

Det är knappast någon sensation att det går bra för Amanda Jenssen. Hon har ju som bekant en stor talang och en spännande röst. Nu klättrar hon på allehanda listor med nya singeln Do You Love Me.

På DigiListan låg hon etta i söndags och behåller den positionen även idag (27/1).

På den totala singellistan ligger hon tvåa.

Och, slutligen: hon gick direkt in som trea på dagens Trackslista.

Slutsats: Amanda går hem i stugorna.

Juno, Ellen Page och den svenska kritiken

När årets Oscarsnomineringar släpptes för några dagar sedan var det en film som stack ut lite extra: dramakomedin Juno. Jason Reitmans lågbudgetfilm (kostnad: 2.5 miljoner dollar) hade lyckats ta sig in bland de stora elefanterna och mycket berodde på ett nästintill samstämmigt prisande bland amerikanska filmkritiker. På metacritic har filmen 81 av 100, medan Rottentomatoes visar att 93 % av recensionerna (153 av 165) varit positiva - ett enastående resultat.















Den inflytelserika kritikern Roger Ebert gick i bräschen för Juno-anhängarna och plockade ut filmen som den allra bästa under 2007. Och publiken verkar vara med på noterna. I USA har den hitintills spelat in drygt 90 miljoner dollar, vilket är lika mycket som Michael Clayton och No Country for Old Men – två andra Oscarsnominerade filmer – spelat in tillsammans. Juno har dessutom redan tagit sig in på topp-250 listan på imdb och blivit omskriven av tusentals bloggare över hela världen.

Såväl kritiker som vanliga filmfrälsta har förutom ett skarpt manus lyft fram en avgörande framgångsfaktor, titelrollens Ellen Page. Hon presenteras genomgående som ett bra alternativ till de blonda och vampiga Lindsay Lohan och Scarlett Johansson. Page är på riktigt, en vanlig tjej som får spela vanliga tjejer i Hollywood.





















I många intervjuer framkommer bilden av en nu tjugoårig skådespelare som blivit ett med sina karaktärer. Detta uppmärksammar Karolina Ramqvist i en mycket läsvärd nöjeskrönika i DN. Hon noterar att Ellen Page nu fått spela samma slags tjej i flera filmer och ställer en viktig fråga:

Självklart använder Ellen Page också andra saker än stil i sitt arbete. Men det är slående hur likadan hon ser ut hela tiden, och frågan man ställer sig blir
hur lång tid det tar innan en annan stereotyp blir erkänd som en annan stereotyp. Kan den "hela" och "riktiga" flickan på film ha vilken hårfärg som helst, vilka skor som helst, eller är det här det enda sättet?

Igår hade Juno svensk biopremiär och frågan var om den svenska kritiken skulle vara lika generös som kollegorna på andra sidan Atlanten? Svaret är: nästan. Jonas Appelberg på film.nu är förvisso lyrisk och Per Ericsson (corren.se) ger filmen högsta betyg och prisar särskilt dialogen, men i övrigt har fullpoängarna uteblivit och någon enstaka recensent har till och med vänt tummen neråt.

En klar majoritet gillar dock Juno. Svenska Dagbladets Hynek Pallas ger filmen fem av sex och prisar särskilt dramaturgin: ”Juno, och alla filmens karaktärer, växer faktiskt ända fram till slutscenen.” Fyror (av fem) delas bland annat ut av DNs Helena Lindblad (”ohyggligt underhållande varje minut, genomtänkt estetiskt och underfundigt rollbesatt från första till sista rutan”) och SVT Nyhetsmorgons Göran Everdahl (”en film som är väl värd sina fyra klappor”).

Den recensent som bryter mönstret är, i vanlig ordning, Sydsvenskans altmeister Jan Aghed. Han ger Juno en tvåa och noterar följande: ”Dramaturgi obefintlig, stilistiska idéer lika med noll.” Aghed ser även vissa moraliska betänkligheter med abortproblematiken och gillar inte manuset: ”Dialogen och Junos ymniga monologer består mestadels av tonårshippa, trendiga klichéer.” Dock ger han Ellen Page beröm, vilket för övrigt nästan alla andra också gör (t.ex. Bloggywood , GP och UNT.

Slutsatsen är att Juno verkar vara en film som ligger helt rätt i tiden. En film som är tillräckligt smart för att båda roa och gripa tag. Om du redan har sett den kan du kanske få ut något av den diskussion om Juno som Jim Emerson dragit igång på sin blogg. Just den sortens fördjupande samtal och diskussion hade jag gärna sett oftare i svensk media.














Michael Cera och Ellen Page i Juno.

Mer om Ellen Page och Juno här.

På hemväg

Fredag eftermiddag. Sen lektion: vetenskapsteori.
Professorn föreläser, studenterna lyssnar och
diskuterar. Efteråt en pratstund med en vän.

Tunga moln där ovanför.
Regn som skvätter, droppar, faller.
Regn som sällskap, regn som är så lätt, så lätt.

Himlen öppnar sig. Coop Nära skyddar; korgen fylls.
A-fil, bananer, en liter ekologisk mellanmjölk
och ostkaka. Det är ju fredag.

Det börjar blåsa. Vinden biter kind. Näsan rinner,
regnet faller. Benen går fort. En plastkasse
i handen, en ryggsäck på ryggen. Spända muskler,
trötta leder. Svettiga armar, svettig rygg.

Och så regnet över allt. Det strilande, ihållande
regnet. Januariregnet, med smak av höst och vår.

Då kommer hon med terriern.
En söt flicka från en annan tid.
I vinden och regnet går vi mot varandra.
Jag ser henne.
Hon ser besvärad ut.
Hunden drar, kopplet släpper.

Lukas, Lukas! Ljus röst när liten terrier rusar
mot påsen, puffar till, gör mig paff.
A-fil, bananer, en liter ekologisk mellanmjölk
och ostkaka på marken.

Men Lukas. Besvärat. Lukas! Uppgivet. Resignation.

En terrier som nafsar, sliter, kränger ostkaka.
Förvåning i regnet. Generad flicka, nöjd hund.
Renslickad aluminiumform. Vinden som rufsar
hennes hår.

- Han gillar ostkaka, sa hon.
- Det gör jag också.
- Och jag.
- Då har vi något gemensamt alla tre.
Snett leende.
- Jo, men du ska få betalt.
- Det behövs inte.
- Jodå. Klart du ska ...
- Nä, du kan bjuda istället.
- På ostkaka?
- Eller något annat.
- Som vad?
- Vad som helst. Bara det går att äta.
- Nu?
- Om det går bra.
- Det går bra.

Januariregnet fortsätter att falla.
















[Efterord: Visst önskar man att verkligheten var lika skön som dikten, att drömmen någon gång fick bli sann en liten stund.]

Ingen vanlig kund

På corren.se rapporteras det om ett bankrån i Åtvidaberg. I texten finns två smålustiga kommentarer. Den första handlar om en av chefernas sinnesnärvaro:

Jag hörde ett krasande ljud och såg en bil som körde rakt in genom entrédörrarna, säger en av cheferna i banklokalen, till TT. Jag förstod att det här inte var någon vanlig kund som skulle besöka banken och jag rusade därifrån till polisstationen som ligger tio meter härifrån.

Den andra kommentaren kommer från ett vittne som var på väg till "frissan":

På frågan om hon blev rädd svarar hon:

– Nej, jag blev mest förbannad för jag trodde jag skulle missa min tid hos frissan. Först trodde jag att det var på skoj och nu tycker jag det är synd att jag inte hade en kamera med mig, säger hon.

Kommentar: Den grova brottsligheten möter vardagens Sverige.

Edit: en längre version av texten fanns visst också i Sydsvenskan.

Tom Cruise får medalj och är manisk

I väntan på morgondagens förväntade anstormning, med anledning av mitt provocerande inlägg nedan, passar jag på att tipsa om ett klipp med en helgalen Tom Cruise. Han tar emot scientologernas The Freedom Medal Award och är minst sagt exalterad. En del av det klippet finns även i bättre kvalitet här (fjärde klippet ovanifrån).

Scenografin är som hämtad ur en halvdan science fiction-rulle. Notera den propra designen på allt, den absurda världskartan bakom talarstolen, den stora medaljen och huvudpersonens maniska blick och rörelser. Bisarrt var ordet!

Den lyckliga horan maskerade sig

Efter veckans avsnitt av Efterlyst bytte jag kanal till ettan och hamnade mitt i Debatt med Stina Dabrowski Lundberg. Till min förvåning satt det en ninja bredvid riksdagskvinnan Josefin Brink. Men det var bara en medelålders kvinna maskerad med en sjal över ansiktet och en pagefrisyr (peruk?) som burade in ögonen i vad som mest påminde om en miniburka.

Programpunkten hölls under rubriken "Den lyckliga horan - finns hon?" och ganska snabbt fattade jag att ninjan med burkan var den lyckliga horan själv, nämligen framgångsrika bloggaren Isabella Lund.

Påpassligt nog publicerades också en debattartikel i SVD idag, författad av tvenne herrar ifrån höger. Det gäller ju att ta chansen när läget kommer.

Tillbaka till Debatt. Den universitetsutbildade bloggaren och tillika tvåbarnsmamman hade samma röst som en skolfröken och ville endast ha en kund om dagen. Sex var ju så skönt och så underbart. Nog framstod hon som den lyckliga horan allt.

Om det nu inte hade varit för ninjautstyrseln (sjalen, miniburkan). En "lycklig hora" borde väl kunna stå för det hon tycker är så underbart? Det är svårt att se på ett par ögon om de är lyckliga, svårt att se om munnen ler under sjalen.

Den lyckliga horan maskerade sig. Hon kunde inte till fullo stå upp för sitt "lyckliga" arbete och det säger väl det mesta om hennes trovärdighet i just den debatten.
















En lycklig hora?

Musikkritik som går på djupet

Jag har aldrig recenserat musik. Däremot läser jag recensioner ganska ofta. Senast var det Cat Powers nya skiva Jukebox som fångade mitt intresse.

På dn.se får Nils Hansson utrymme att utveckla sina tankar och gå på djupet, medan Anders Jaderup på sydsvenskan.se endast tillåts skumma lite på ytan. När Hansson har 560 ord till sitt förfogande och Jaderup endast 154 kan kommande jämförelse med fog anses vara orättvis. Ändå tycker jag att den är befogad. Att den demonstrerar att man inte får missa vissa saker när man är recensent.

Fakta: Jukebox består huvudsakligen av covers. Ett lysande undantag finns dock: den härliga hyllningen till Bob Dylan i Song to Bobby. Det är en egen komposition - den enda på plattan.

Anders Jaderup har inte noterat detta.

Nils Hansson skriver däremot följande stycke:

"Jukebox" är hennes andra cover­album och liksom på det förra gör hon en omstöpt cover på en egen låt från en tidigare platta. Dessutom finns här en ny, egen låt, "Song to Bobby", så färgad av Bob Dylan att man får lust att kalla även den en cover. Som om hon vill komplicera bilden av vad ett coveralbum är så långt det går.

Det är befriande när musikkritik tillåts gå på djupet och tråkigt när den skalas ner till några få rader. Läsarna måste alltid kunna vara säkra på att de har fått ta del av all relevant information.

Billy Bobs fyra ansikten

Billy Bob Thornton är en mycket duktig skådespelare och urvalet nedan ska ses som exempel på att han ibland tilldelas väldigt speciella roller. Och självfallet har han fler än fyra ansikten, men det var en rubrik jag helt enkelt inte kunde låta bli att använda.

Uppifrån och ner: Sling Blade (1996), U Turn (1997), A Simple Plan (1998) samt Bad Santa (2003).

Heath Ledger död

Jag nås nu av beskedet att Heath Ledger är död. Det är först och främst en stor tragedi för hans nära och kära. Personligen känner jag bara att det gör ont i magen och att det är för jävla synd på en duktig skådespelare. Vila i frid Heath.

För några dagar sedan skrev jag om honom på min lista över Hollywoods hetaste män. Plats tretton blev det då. Nu är han död, borta, en minnesbild bara. Det blir nog till att se om Brokeback Mountain snart.

Känslorna nu: tråkigt, tungt, onödigt.

Heath Ledger blev 28 år. Tack för allt...

Författarskolor, en god idé

Södermalmsskolan (Sthlm) erbjuder sedan 2003 en författarskola för årskurs 7 till 9. Eleverna tillåts förkovra sig inom ämnesområdet Litteratur och Drama och detta uppmärksammas i en artikel i Svenska Dagbladet.

Det är mycket glädjande att en svensk skola erbjuder intresserade elever (på artikelbilden ser man dock bara tjejer) någonting utöver det den vanliga undervisningen kan ge. De senaste tio åren har inneburit fler och fler specialsatsningar på idrott, dans eller musik, men nu har också skrivandet fått sin berättigade plats.

Att döma av citatet nedan har utbildningen även lyckats få fram en skön kaxighet hos eleverna:

Författare är ett drömyrke för omkring hälften av eleverna i LD-klasserna. Någon har redan skrivit en roman – om än inte skickat den till något förlag, en annan siktar på att få August­priset senast som 19-åring.

Kommentar: Det litterära självförtroendet är på väg tillbaka. Kanske slipper vi nu det ensidiga brölandet från unga pojkar och flickor som ska bli popstjärnor, slalomspecialister eller fotbollsproffs. Fler författarskolor, ja överhuvudtaget fler smarta sätt att stimulera begåvade elever, är ytterst välkommet inom den slätstrukna svenska skolan.

En invändning skulle kunna vara att författare är ett konstnärligt yrke som man vanligtvis inte utbildar sig till. Antingen har man talangen som krävs eller så har man den inte. Naturligtvis kan det vara så i de flesta fall, men varför inte låta det fåtal som har fallenhet för skrivandets konst få chansen att utveckla sina färdigheter på skoltid? Jag kan bara se positivt på en sådan utveckling!















Två stora svenska författare.

Veckans låtar 4

Årets fjärde lista är här.

1. (2) Feist - Mushaboom

2. (1) Regina Spektor - Après Moi

3. (#) The White Stripes - A Martyr For My Love For You

4. (5) Amanda Jenssen - For The Sun

5. (4) Joni Mitchell - All I want

6. (3) The Magic Numbers - I see you, you see me

7. (#) Feist - Let It Die

8. (#) Cat Power - Song to Bobby

9. (6) Bob Dylan - See That My Grave Is Kept Clean

Leslie Feist, etta igen.

Veckosammanfattning 2008:3

LÄST:

Flickan som lekte med elden av Stieg Larsson

Genom att några av de största problemen från Män som hatar kvinnor rättades till blev Flickan som lekte med elden två klasser bättre än sin föregångare. Det är högre tempo, en rakare story och spänning ända till sista sidan. Plötsligt känns försäljningssuccén helt motiverad. Betyg: 8.

31 låtar av Nick Hornby

Hornby (High Fidelity, Om en pojke) skriver om 31 låtar som han tycker om på något sätt. Texterna är korta, personliga och i ärlighetens namn av rätt ojämn kvalitet. Anekdoter serveras på silverfat, men tillagningen kunde ha varit bättre. När det tänder till är det dock väldigt roligt. Betyg: 6.



SETT:

Nyckfull sommar (1968) av Jirí Menzel

Vackert men djupt oengagerande om tre män (en militär, en präst och en badföreståndare) som väcks upp ur den nyckfulla sommarlunken av en underskön cirkusprinsessa på tillfälligt besök. Kanske missade jag några kulturella tjeckiska referenser då det var ohyggligt svårt att känna något för karaktärernas väldigt litterära uppenbarelser. Betyg: 5.

Memories of Murder (2003) av Joon-ho Bong

Njutbar seriemördarthriller som inte bara är spännande utan också har mycket att säga om ett Sydkorea anno 1986 där avståndet mellan högteknologisk stad och efterbliven landsbygd var gigantiskt. Mycket karaktärsutveckling och stilrent foto gör detta till en måstefilm. Betyg: 8.

















The Simpsons Movie (2007) av David Silverman

En jädrans massa manusförfattare och ändå (eller kanske på grund av detta) är manuset den här filmens ömmande akilleshäl. Den onödiga övergången från TV till film ger en krystad knorr på handlingen. Här finns självfallet en del roliga stunder, men helhetskänslan är en tafatt tillgjordhet med starkt kommersiella förtecken. Miljoner Simsponsfans kunde faktiskt ha fel. Betyg: 5.

Roland Anderssons snedlugg

Det fanns en tid då ett svenskt fotbollslandslag var 20 vanliga grabbar i ett anspråkslöst omklädningsrum. En tid då man fick 400 kronor i segerpremie vid vinst och en hundring om man råkade förlora. En tid då man kunde komma väldigt nära stjärnorna utan att bli bortkörd. Kort sagt en tid då svenska fotbollslandslaget verkade gilla journalister.

Året var 1969 och i stämningsfullt svartvita bilder får vi följa med på både landslagssamling och Tivolibesök i dagens Stopptid på SVT. Jens Linds dröjande stämma guidar oss in bland såväl obekanta som välkända ansikten. Tommy Svensson innan han blev Kapten Picard och se där, en stilig påg: Roland Andersson, påläggskalv med välkammad snedlugg.

Förbundskapten Orvar Bergmark tycks liksom nutidens Lars Lagerbäck företräda ett mjukt ledarskap. Följande passage vittnar om detta:

Journalist: Om de inte gick och la sig nu, vad händer då?
Bergmark: Nja, det händer bara inte. Det e, det e så, det e en viss ordning som alla följer.

Gruppen framför individen. Tillsammans har de formulerat regler som alla följer. Stabilitet som ger trygghet men också hungriga ynglingar som får vänta något år på sin tur. Visst känns konceptet igen även idag.

1969 var Roland Andersson just en sådan hungrig yngling och efteråt dröjer sig bilden av hans välkammade snedlugg kvar...

Hollywoods hetaste kvinnor: # 13

Hollywoodkvinna nummer 13 är:

Mischa Barton, 21.














Filmer i urval: The Sixth Sense (1999), Skipped Parts (2000), Lost and Delirious (2001).

Höjdpunkt: Spelade Marissa Cooper i succéserien"The O.C." mellan 2003 och 2006.

Motivering: Trots all talang som Barton besitter väljer jag att formulera mig så här: En bild säger mer än 1000 ord. Två bilder säger mer än 2000 ord. Tre bilder... ja, ni fattar nog.

Prognos: God. Den extremt lovande barnskådespelaren växte upp, blev TV-stjärna och har nu alla möjligheter att bli framtidens stora kvinnliga profil. Det gäller bara att få rätt roll i rätt tid och det fixar du väl Mischa?

En Bong kommer ut

Jag är nog inte ensam om att ha låtit mig roas av krogrecensionerna i Sydsvenskan under de senaste åren. Alla har inte varit skrivna i samma stil, men många har varit författade i en slags nymodigheternas anda. Varje mening har varit tillskruvad, snitsigt komponerad, och det mustiga bildspråket har ibland gått till överdrift. Likväl har det oftast varit underhållande läsning.

Nu skriver Sydsvenskan om att en av personerna bakom tidningens krogrecensent Bong kommit ut ur den kulinariska garderoben. (Med tanke på den stilistiska variationen vägrar jag att köpa det underliggande påståendet att det bara finns en Bong åt gången!) Han heter Stefan Stenudd, är 53 år gammal och verkar ha många strängar på sin lyra.




På en punkt passar herr Stenudd in i kritikerrollen: hans egna skapande förmåga inom det ämne kan recenserar. För hur skaffar han sig egentligen säkerheten att bedöma mat?

Genom att äta ute ofta. Jag äter all mat på krogen. Lagar bara frukost hemma. Jag kan knappt laga mat även om jag brukar försöka någon gång i halvåret. Igår lyckades jag steka en bit fryst lax så den blev ganska bra.

Först undantaget som bekräftar regeln: litteraturkritikerna som i flertalet fall även har producerat något skrivet på egen hand. Men det är mycket få musikkritiker som själva skapar musik. Filmrecensenterna har sällan några egna filmer på sina meritlistor och teaterkritikerna brukar oftast tillhöra den totalteoretiska förgreningen av dramatikens skrå. På så vis är det helt naturligt, men samtidigt aningen komiskt, att en matkritiker är genomusel på att laga mat.

PS. Är det bara jag som tycker att namnet Bong väcker lustiga associationer?