Mårten Blomkvist och brödrosten

Filmkritikern Mårten Blomkvist ger sig nu också in i den heta fildelningsdebatten. Jag har inte hittat hans krönika på nätet ännu, men i papperstidningen av dagens DN finns en text som dryper av arrogant förnumstighet.

En lustig detalj är att Blomkvist jämför film och musik med......brödrostar! Just det: brödrostar.

Först skriver han att "svenska riksdagsledamöter vill ge bort Steven Spielbergs filmer och Princes musik". Därefter yxar han till med följande tragikomiska jämförelse:

Något mer av deras tillgångar? Min brödrost krånglar, kan jag få en av Steven Spielbergs?

Jag tillhör inte på något sätt de personer som aktivt argumenterar för varken det ena eller det andra inom fildelningsfrågan, men jag reagerar när fler och fler miljonärskramare kastar sig in i debatten med märkliga argument.

En brödrost är ju en brödrost. Så vitt jag vet är spridningen av brödrostar begränsad till den fysiska världen. Filmer däremot kan spridas på en mängd olika sätt tack vare att filmens innehåll, oavsett format, enkelt kan göras om till ettor och nollor. Detta är självklart för de flesta.

Och det borde vara självklart även för Blomkvist.

Jag börjar bli trött på ett upphovsrättsförsvar där argumenten paketeras om med en så ihålig retorik att till och med en mångmiljonärs brödrost kan kidnappas. Nu när Rasmus Fleischer har visat att debatten kan föras på en hög, resonerande nivå, borde det också vara dags för motståndarsidan att släppa sargen och komma in i matchen.

Mårten Blomkvist, å andra sidan, får finna sig i att sitta i utvisningsbåset på obestämd tid.

Gubbsjuk filmkritik

Filmoraklet Roger Ebert kommenterar en duktig skådespelerskas eventuella bröststorlek i sin recension av The Opposite of Sex (1998-06-19).

DeDee (the name may relate to her bra size) is played by Christina Ricci, who is having a very good year, and has left all memories of "The Addams Family'' far behind with roles in movies like "Ice Storm'' and "Fear and Loathing in Las Vegas.''

Avdelning: den gubbsjuka filmkritiken.


















Inte bra, Roger.

Hollywoods hetaste kvinnor: # 14

Dam nummer 14 är:

Naomi Watts, 39.















Filmer i urval: 21 Grams (2003), King Kong (2005),
Funny Games U.S. (2007).

Höjdpunkt: Fick sitt stora genombrott i David Lynchs
Mulholland Dr. (2001).

Motivering: Watts har slitit hårt i det tysta och långsamt jobbat sig upp till toppen. Från att ha varit ”Nicole Kidman nr 2” har hon gått till att övertyga oss om att hon faktiskt har något eget, något unikt. Glimten, blicken, ögonen – allt.

Prognos: Att vara kvinna och snart 40 år fyllda innebär att man troligtvis inte kommer att befinna sig i den absoluta toppen särskilt länge till. Tyvärr.

Dr. Phils tandborste

Pepsodent Air Precision, har en unik luftkudde för suverän anpassningsförmåga med individuell rörlighet av borststråna för djupare och mer precis rengöring av tänderna.

Om god ton i fildelningsdebatten

Idag har Andreas Ekström skrivit en artikel i Sydsvenskan där han försöker sammanfatta den pånyttfödda fildelningsdebatten och samtidigt konfrontera några av motståndarsidans argument.

I samma tidnings Kulturblogg skriver Ekström sedan om han redan fått flera bra mejl och att debatten "växer upp". Tonen i svarsmejl och kommentarer har tydligen blivit mer städad. Fast om man nu ska snacka om att växa upp är väl den retoriska förvrängningen av ordet fildelare till filtjuv knappast något en neutral betraktare skulle förknippa med god ton. Avslutningen bidrar inte heller särskilt mycket till att hyfsa debatten:

Dumskallarnas sammansvärjning är slutligen här.

Jo tack. Ekström tycks mest vara ute efter att väcka uppmärksamhet och provocera och han lyckades ju ganska bra med det.

--------------------------------------------------------------------------------

En annan vinkling på fildelningsfrågan handlar om vad folk som inte längre betalar för t.ex. musik lägger sina pengar på. Svaret är enkelt: konserter. En konsument kan ladda hem Lucinda Williams senaste album utan att betala, men sedan välja att lägga 500 spänn på en konsertupplevelse. Och Lucinda är nog nöjd så länge hon kan leva gott på sitt musikskapande.
















Notera att jag skrev konsument. Alla konsumerar vi musik i någon form. Vissa köper fortfarande skivor, andra går på konserter eller åker på festivaler. Pengarna finns. Frågan är bara var vi vill satsa dem.

Det finns alltså en stor ekonomisk potential i att hitta affärsmodeller som passar in i den snabbt föränderliga värld vi lever i nu. Kanske kan möjligheten för "fildelare med dåligt samvete" att betala direkt till sina favoritartister (utan dyra mellanhänder) vara en väg att gå? Jag vet mängder av artister som jag gärna hade stöttat med en femtiolapp då och då, men där jag knappast har lust att betala 150-200 kronor för en bit plast. Och där jag dessutom vet att endast en bråkdel av den betalade summan verkligen hamnar i rätta händer.

Framtiden får utvisa vilka strategier som visar sig vara mest lönsamma. Konfrontation eller anpassning, det är frågan.

Fredrik Strages pudel

I papperstidningen av dagens DN finns en rolig artikel om hur Fredrik Strage, film- och musikkritikern som gav Arn-filmen en trea, tar tillbaka sitt betyg och ger biobesökare pengarna tillbaka. Artikeln är skriven av Strage själv och börjar i rannsakande ton:

På julafton hörde jag en röst i huvudet. Den tillhörde mitt samvete. "Du förtjänar inga julklappar", sa den.

Att ge en film ett högre betyg av kommersiella skäl är naturligtvis en dödssynd för en "oberoende" kritiker och Strage dövar sitt samvete genom att stå utanför Rigoletto och Filmstaden Sergel "med en sedelbunt i näven":

Sedelbunten blir allt tunnare och mitt hjärta allt lättare. ... Efter att ha lämnat ifrån mig tretton hundralappar mår jag förträffligt.

Strage har nu gjort bot, men vissa frågetecken återstår. Hur vanligt är det egentligen att svenska filmkritiker övervärderar en svensk film för att på så vis ge den en skjuts framåt i konkurrensen med Hollywood? Är det inte rätt vanligt att en medioker svensk film kasserar in treor och fyror en masse?

Låt oss hoppas att fler filmkritiker träder fram och gör bot. Låt oss hoppas att det här bara är början på en rejäl självsanering i branschen!

Ångerfull kritiker.

(Digital länk finns nu.)

Hollywoods hetaste män: # 14

Mannen på fjortonde plats är:

Elijah Wood, 26.

Filmer i urval: The Ice Storm (1997) , Sin City (2005), Bobby (2006).

Höjdpunkt: Spelade modig ringbärande hobbit i The Lord of the Rings: The Fellowship of the Ring (2001).

Motivering: Är det någon på listan som det egentligen inte går att säga så mycket om så är det Elijah Wood. Han gör sin grej och han gör det med viss finess.

Prognos: För evigt ihågkommen som Frodo, men bör ändå ha goda chanser att hålla ställningarna i närheten av den absoluta toppen.

Schröders nominering en gåta

Läser om Guldbaggenomineringarna så här på nattkvisten.
Att Darling får många nomineringar är kul men också väntat. Detsamma gäller Du levande, en film som dock inte riktigt nådde upp till Sånger från andra våningens nivå.

Firma Segerström/Meadows får välförtjänt ros i kategorierna bästa manliga respektive kvinnliga huvudroll och sedan ser jag det oförklarliga, det häpnadsväckande.

Nicolaj Schröder har nominerats i kategorin bästa manliga biroll. Oförklarligt! Jag ber att få citera ett stycke ur min egen recension av Hata Göteborg (betyg 3 av 10):

Skådespeleriet i de ledande rollerna är överlag okej, men en skådespelare utmärker sig negativt. Nicolaj Schröder, även känd som popkille och enerverande barnprogramledare, gör nyckelfiguren Mitander till en extremt endimensionell människa. Han är så arg och rynkar pannan, spänner läpparna och använder genomgående samma enfaldiga, lättparodierade tonfall. Och tyvärr drar han med sig sina medskådespelare i skiten under flera scener. Inte ens en inflikad snyftarbakgrund kan rädda hans karaktär från haveri.

Dålig skådis i dålig film. Nikolaj Schröders nominering är en gåta.

Veckans låtar 2

Här kommer årets andra lista över mina favoritlåtar just för stunden. # betyder att låten är ny på listan. Annars anger siffran inom parentes vilken förra veckans placering var.

1. (4) Regina Spektor – Après Moi
2. (3) Feist - Mushaboom
3. (#) Joni Mitchell - All I Want
4. (#) Antony and the Johnsons - You Are My Sister
5. (6) Amanda Jenssen – For The Sun
6. (#) Over The Rhine - All I Need Is Everything
7. (9) Vangelis – Rachel’s Song
8. (#) Tom Waits - Invitation to the Blues
9. (1) Feist – When I Was a Young Girl
















Veckans skönsjungande etta.

Såld

studentpris, sa snubben i telefonen,
han som ville etablera en relation, vara bundis,
du och jag, säljare-köpare, hela baletten
och det var rätt så trevligt. det var...
750 kronor för ett halvår
stockholmska/medelålders man/hornbågade glasögon/lammullskofta?

han lät så nöjd när allt var klart
det kändes som en god gärning, ytligt sett---
och han får säkert provision
och varje låtsasrelation blir mer och mer värd
för varje månad som man köper
och det kritvita leendet han gav mig genom luren
sa att vi var vänner, bundis, du och jag
– nu lägger jag på.

Veckosammanfattning 2008:1

LÄST:

The Terror Dream. Fear and Fantasy in post-9/11 America av Susan Faludi

Faludi (Backlash, Ställd) granskar återupplivade myter efter terrorattackerna mot USA den elfte september 2001 och sätter in dessa myter i ett historiskt nationellt perspektiv. Romanen är en skarp attack mot den styrande amerikanska eliten och de metoder som dessa män (och kvinnor) använder sig av för att försöka flytta tillbaka könsrollerna till 1950-talet. Alltid välskriven, men ibland blir resonemangen tunga att ta sig igenom och jag är inte heller övertygad om att alla hennes argument håller. Som helhet är det emellertid en klart läsvärd bok. Betyg: 7.

SETT:

DVD: Transformers (2007) av Michael Bay

Rivaliserande robotar från annan planet anländer till jorden för att utkämpa en slutgiltig strid och några helt vanliga människor får nyckelroller i det spänningsladdade dramat. Megan Fox är ännu en ung skådespelerska ifrån rådjursklubben, medan Disneyskolade Shia LaBeouf eventuellt kan vara en framtida John Cusack eller Nicolas Cage. Med Steven Spielberg som producentuppbackning öser Bay på i sedvanlig stil. När det lyckas (och det gör det ganska ofta) är Transformers muskulöst medryckande och gåshudsvarning utfärdas. När det inte lyckas är det däremot bara jobbigt. Betyg: 6.

DVD: L.A. Confidential (1997) av Curtis Hanson

Detta är en mycket lyckad filmatisering av David Ellroys suveräna roman. En längre text om förhållandet mellan romanen och filmen kommer att publiceras på bloggen senare i veckan. Betyg: 9.

DVD: The Science of Sleep (2006) av Michel Gondry

Dröm. Verklighet. Dröm. Verklighet. VeDrkligömhet. Tids nog har allt flutit samman till en förvisso underhållande men inte helt övertygande mix av kaos och kärlek. Gondry har skapat en värld som är mer scenografiskt kreativ än komplett. Fast Charlotte Gainsbourg och Gael García Bernal är ju väldigt söta i huvudrollerna och dessutom måste ett extra plus ges för den minst sagt absurda humorn. Betyg: 7.

DVD: Cashback (2006) av Sean Ellis

Filosofiska vardagsbetraktelser som griper tag i åskådaren förbyts efterhand i en oändlig bildorgasm av herrtidningsfloskler. Cashback är en filmad variant av FHM och Slitz, kryddad med en präktig självgodhet som slutligen tar över berättandet fullständigt. Den innehåller även de mest osympatiska sidokaraktärerna jag sett sedan Knocked Up. Regissör Ellis må vara en kompetent bildberättare, men ur manussynpunkt är han en gröngöling. Betyg: 4.

Kärleken till blandbandet

Söndagsmorgon och snön utanför huset har reducerats till sporadiska vita stråk. Igår kväll var det annorlunda. Snön låg som ett tjockt täcke och gatlyktornas gemensamma ljus gav det hela en filmisk dimension.

Det kom ett gäng småungar springande. Förmodligen skrek de och förmodligen hade de väldigt kul. De kastade snöbollar på varandra och passerade förbi på någon minut. Sist haltade en kille som inte kunde springa så bra, men som ändå var tuff nog att sikta en snöboll mot lampan på lyktstolpen. Han träffade, men ingenting hände och strax var de borta. Kvar i fönstret stod jag och spanade bort förbi soprummet mot parkeringen och gatan. De var verkligen borta.

Idag finns där bara några isiga spår.

Fredrik Strage skriver också om isiga spår i sin senaste nöjeskrönika i DN. Spår som kan vara lika påtagliga som ett gäng fotavtryck i hård snö, spår från en relation som inte längre är, från ett förhållande som tagit slut.

Han berättar om kompisen som försöker få tillbaka sin flickvän på följande vis:

"På julafton försöker han vinna tillbaka hennes hjärta genom att sms:a en länk till en Craig David-ballad: "Rain outside my window pouring down, what now, youre gone, my fault, Im sorry." Men hon lyssnar inte på texten. Hon ser bara låttiteln "Dont love you no more" och sms:ar tillbaka ett iskallt "god jul på dig med"."

Att det är tanken som räknas hjälper föga när kommunikationen inte har fungerat. Strage förordar blandbandet istället. Blandbandet är det säkra kortet. Det nostalgiska, romantiska sättet att visa vad man tycker om någon och samtidigt påminna denna någon om vem man är. Han minns High (inte Hi) Fidelity av Nick Hornby, boken som 1995 blev ett av de sista återupplivningsförsöken innan resan neråt tog fart på allvar.

Idag är blandbandet en fotnot i några hippa personers bloggande. De minns sin barndom, sin ungdom och är de ännu äldre minns de ännu mer. De letar i gamla lådor på vinden och hittar tio band med handskrivna låtlistor. Det som var den bästa musiken just då. Och minnena kan medföra starka känslor. Visst är det så.

Men är blandbandet, eller principen om att sätta ihop ett gäng låtar, verkligen helt borta? Strage frågar sig: "Men tänk om de klumpiga plast­bitarna förhöjde upplevelsen? Tänk om musikens värde devalveras av att den blir lika lättillgänglig som luft?"

Ett sidospår: bootlegs. Dylankonserter som först byttes på kassettband, sedan på cdr och idag i huvudsak byts digitalt eller delas via torrentsidor. Ett hopp tillbaka i tiden: oktober 2003, höst. I en bil på väg från Karlstad till Oslo sitter jag och ett gäng andra Dylanfrälsta. En kille som numera är filmkritiker har med sig en liten väska full av slitna kassettband. Det är bootlegs, Dylankonserter, och någon spelning från tidigt 90-tal förgyller resten av resan.

Tillbaka till Strage. I en som vanligt lysande text glömmer han bort att cd-skivan faktiskt håller på att bli vad kassettbandet en gång var. Nutidens blandband kan faktiskt göras på en bränd skiva. Kostnaderna avskräcker knappast och det är så enkelt att bara ge bort en cdr med lite skön musik. Mottagaren kanske inte kommer att lyssna lika ofta som förr, men om några år kanske han eller hon plockar fram sina cd-skivor och lyssnar nostalgiskt, minns, återskapar det som varit. Minnen följs ofta av starka känslor.

Ett annat exempel finns på musiksidan last.fm där man kan göra egna interaktiva blandband som besökarna sedan kan lyssna på. Nej, det är ingen klumpig plastbit att hålla i handen, men det kanske är framtidens sätt att säga något med musik. Blandbandet kan mot alla odds vara en överlevare och därmed kan också kärleken till blandbandet få leva vidare.