Sextio surfare demonstrerade i Höganäs för två dagar sedan. En lokal nyhet för lokala läsare och en och annan surfintresserad.
Den här lilla betraktelsen handlar inte om dessa svenska surfares strid mot bygget av en ny pir i Mölle. Nej, den här texten handlar om den tankekedja som satte igång när jag läste Sydsvenskans artikel.
Ni har säkert också varit med om det någon gång. Att ni läser en artikel och får en bild i huvudet. Tankar som springer iväg och några associationer senare dyker en ny bild upp och kanske ytterligare en. Klick, klick och sedan är bilderna borta. I bästa fall finns ett minne kvar. I sämsta fall: ingenting alls.
Jag såg genast till att tankekedjan inte försvann.
Vi kan kalla honom Surfaren. Han såg ut som en surfare, lång med rufsiga blonda lockar, solbränd med ett brett leende och en mage man kunde tvätta kläder på.
Kvinnlig bloggare, oktober 2007.
Den första bilden: Sean Penn i succéfilmen Fast Times at Ridgemont High.
Bilden av Surfaren kommer från verklighetens exotiska stränder, men blev ett brett begrepp via Hollywoodfilmen. Och om Penn var åttiotalets charmige "surf dude", fick en annan skådespelare ta hand om det tidiga nittiotalets mytbildning.
Nu börjar vi närma oss ett ideal. Där Penns karaktär saknade farligheten och den djupare attraktionen var Patrick Swayze, Dirty Dancing-generationens darling, en erfaren man som förmådde fylla ut hela den mytiska bilden. Och Point Break drog logiskt nog in en hel del pengar.
Det blev 2000-tal. Tiderna förändrades och Surfaren hade hamnat i skymundan. Det gjordes ett halvdant försök att lansera surfartjejen med Blue Crush, men först tre år senare var Surfaren tillbaka i Lords of Dogtown. I en mindre roll gav Heath Ledger oss en bildskön blonderad variation på surftemat, medan ett gäng yngre medskådespelare fick leva upp till den fullständiga myten.
Surfaren är relativt ung, ofta blond och outbildad. Han ser bra ut, är vältränad och lever för stunden, lever ut, lever hårt. Tar droger, festar och är ändå en atlet. Är åtrådd av många kvinnor och hatad av lika många män. Han är en vattnets rebell, en vågornas vigilante.
Våren 2006 värvas förre Helsingborgsspelaren Christian Järdler till Malmö FF, en inte helt okontroversiell övergång. Rivaliteten mellan klubbarna är stark, känslorna flödar. Men mitt i gruffet och bruset på forumen börjar några tala illa om Christian. Inte på grund av hans färdigheter som fotbollsspelare. Inte för hans eventuella övergångssvek. Nej, de snackar om hur fan han ser ut.
Han ser ut som en surfare. Så jävla korkad alltså. Blond och dum. Surfare!
Myten levde då och lever fortfarande. Järdler råkade bara frisera sig in i den. Kanske ville han vara Surfaren ett tag eller så var det hela en ren tillfällighet.
Andra bloggar om surfing, manlighet och myter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar