9 februari 2008

Mer om Ellen Page och Juno























Vad säger den här bilden egentligen? Vilka signaler vill tidningen förmedla? Är det ett äkta uttryck eller bara tillgjort, krystat? Varför står Ellen Page så konstigt med benen? Debatten går varm hos Jim Emerson och på andra bloggar runt om i världen.

Hur påverkas bilden av en film när ALLA gillar den? Den har spelat in drygt 112 miljoner dollar i USA - än så länge - och svenska filmkännare står på rad för att hylla. Senast var det Andrea Reuter som avslöjade sin förtjusning i Filmkrönikan.

Fast oavsett inställning och smak: Juno är ett bra exempel på ett fenomen som blir allt vanligare. En bred film marknadsförs som smal, annorlunda, "quirky", alternativ och cool. Ryktet sprids sedan snabbt. Modern marknadsföring måste fungera på ett personligt plan för att vara effektiv.



Dessutom, hur är egentligen Ellen Page som person? Det spelar egentligen ingen roll. Nu är hon fast i journalisternas målande beskrivningar av hennes stil. Inledningen till den färska Entertainment Weekly-artikeln, vars omslag ni just betraktat, får summera det som jag nämnde i mitt tidigare inlägg i frågan. Hur Page lyckas se likadan ut överallt, hur hon blivit ett med sina karaktärer. Jag kan verkligen se betraktarens förtjusning stråla igenom i dessa rader:

She comes shuffling through the dining room of the Four Seasons Hotel wearing jeans and magenta high-tops. With her hands thrust deep into her front pockets and her brow tilted toward the floor, Ellen Page looks like a kid who has wandered into enemy territory in the high school cafeteria.


Och lite senare lyfter artikelförfattaren fram det som är så nytt med Page:

After years of being served mostly bland good girls and ciphers — from Molly Ringwald in the '80s to Alicia Silverstone in the '90s to Lindsay Lohan in the '00s — teenage girls are clearly starving for a female antihero, as are their mothers, fathers, older sisters, and even some of their brothers.


Nu får det räcka med citat. Texten förmedlar väldigt mycket attityd och det är - oavsett vilken inställning man har till Junofenomenet - spännande läsning för alla filmintresserade.

Inga kommentarer: