På hemväg

Fredag eftermiddag. Sen lektion: vetenskapsteori.
Professorn föreläser, studenterna lyssnar och
diskuterar. Efteråt en pratstund med en vän.

Tunga moln där ovanför.
Regn som skvätter, droppar, faller.
Regn som sällskap, regn som är så lätt, så lätt.

Himlen öppnar sig. Coop Nära skyddar; korgen fylls.
A-fil, bananer, en liter ekologisk mellanmjölk
och ostkaka. Det är ju fredag.

Det börjar blåsa. Vinden biter kind. Näsan rinner,
regnet faller. Benen går fort. En plastkasse
i handen, en ryggsäck på ryggen. Spända muskler,
trötta leder. Svettiga armar, svettig rygg.

Och så regnet över allt. Det strilande, ihållande
regnet. Januariregnet, med smak av höst och vår.

Då kommer hon med terriern.
En söt flicka från en annan tid.
I vinden och regnet går vi mot varandra.
Jag ser henne.
Hon ser besvärad ut.
Hunden drar, kopplet släpper.

Lukas, Lukas! Ljus röst när liten terrier rusar
mot påsen, puffar till, gör mig paff.
A-fil, bananer, en liter ekologisk mellanmjölk
och ostkaka på marken.

Men Lukas. Besvärat. Lukas! Uppgivet. Resignation.

En terrier som nafsar, sliter, kränger ostkaka.
Förvåning i regnet. Generad flicka, nöjd hund.
Renslickad aluminiumform. Vinden som rufsar
hennes hår.

- Han gillar ostkaka, sa hon.
- Det gör jag också.
- Och jag.
- Då har vi något gemensamt alla tre.
Snett leende.
- Jo, men du ska få betalt.
- Det behövs inte.
- Jodå. Klart du ska ...
- Nä, du kan bjuda istället.
- På ostkaka?
- Eller något annat.
- Som vad?
- Vad som helst. Bara det går att äta.
- Nu?
- Om det går bra.
- Det går bra.

Januariregnet fortsätter att falla.
















[Efterord: Visst önskar man att verkligheten var lika skön som dikten, att drömmen någon gång fick bli sann en liten stund.]