Kärleken till blandbandet

Söndagsmorgon och snön utanför huset har reducerats till sporadiska vita stråk. Igår kväll var det annorlunda. Snön låg som ett tjockt täcke och gatlyktornas gemensamma ljus gav det hela en filmisk dimension.

Det kom ett gäng småungar springande. Förmodligen skrek de och förmodligen hade de väldigt kul. De kastade snöbollar på varandra och passerade förbi på någon minut. Sist haltade en kille som inte kunde springa så bra, men som ändå var tuff nog att sikta en snöboll mot lampan på lyktstolpen. Han träffade, men ingenting hände och strax var de borta. Kvar i fönstret stod jag och spanade bort förbi soprummet mot parkeringen och gatan. De var verkligen borta.

Idag finns där bara några isiga spår.

Fredrik Strage skriver också om isiga spår i sin senaste nöjeskrönika i DN. Spår som kan vara lika påtagliga som ett gäng fotavtryck i hård snö, spår från en relation som inte längre är, från ett förhållande som tagit slut.

Han berättar om kompisen som försöker få tillbaka sin flickvän på följande vis:

"På julafton försöker han vinna tillbaka hennes hjärta genom att sms:a en länk till en Craig David-ballad: "Rain outside my window pouring down, what now, youre gone, my fault, Im sorry." Men hon lyssnar inte på texten. Hon ser bara låttiteln "Dont love you no more" och sms:ar tillbaka ett iskallt "god jul på dig med"."

Att det är tanken som räknas hjälper föga när kommunikationen inte har fungerat. Strage förordar blandbandet istället. Blandbandet är det säkra kortet. Det nostalgiska, romantiska sättet att visa vad man tycker om någon och samtidigt påminna denna någon om vem man är. Han minns High (inte Hi) Fidelity av Nick Hornby, boken som 1995 blev ett av de sista återupplivningsförsöken innan resan neråt tog fart på allvar.

Idag är blandbandet en fotnot i några hippa personers bloggande. De minns sin barndom, sin ungdom och är de ännu äldre minns de ännu mer. De letar i gamla lådor på vinden och hittar tio band med handskrivna låtlistor. Det som var den bästa musiken just då. Och minnena kan medföra starka känslor. Visst är det så.

Men är blandbandet, eller principen om att sätta ihop ett gäng låtar, verkligen helt borta? Strage frågar sig: "Men tänk om de klumpiga plast­bitarna förhöjde upplevelsen? Tänk om musikens värde devalveras av att den blir lika lättillgänglig som luft?"

Ett sidospår: bootlegs. Dylankonserter som först byttes på kassettband, sedan på cdr och idag i huvudsak byts digitalt eller delas via torrentsidor. Ett hopp tillbaka i tiden: oktober 2003, höst. I en bil på väg från Karlstad till Oslo sitter jag och ett gäng andra Dylanfrälsta. En kille som numera är filmkritiker har med sig en liten väska full av slitna kassettband. Det är bootlegs, Dylankonserter, och någon spelning från tidigt 90-tal förgyller resten av resan.

Tillbaka till Strage. I en som vanligt lysande text glömmer han bort att cd-skivan faktiskt håller på att bli vad kassettbandet en gång var. Nutidens blandband kan faktiskt göras på en bränd skiva. Kostnaderna avskräcker knappast och det är så enkelt att bara ge bort en cdr med lite skön musik. Mottagaren kanske inte kommer att lyssna lika ofta som förr, men om några år kanske han eller hon plockar fram sina cd-skivor och lyssnar nostalgiskt, minns, återskapar det som varit. Minnen följs ofta av starka känslor.

Ett annat exempel finns på musiksidan last.fm där man kan göra egna interaktiva blandband som besökarna sedan kan lyssna på. Nej, det är ingen klumpig plastbit att hålla i handen, men det kanske är framtidens sätt att säga något med musik. Blandbandet kan mot alla odds vara en överlevare och därmed kan också kärleken till blandbandet få leva vidare.