Killing My Darlings och kritiken: en sammanfattning

Ingen har väl kunnat undgå att märka av lanseringen av Amanda Jenssens debutalbum. Varje tidning med någorlunda anseende har publicerat antingen intervjuer eller videoklipp eller bådadera. Förväntningarna har varit höga och igår släpptes så äntligen Killing My Darlings.


Hur har då kritiker-Sverige reagerat? En första genomgång har redan gjorts av Krook, men jag tänkte gå aningen djupare och räkna ut ett snittbetyg samt ge er några smaskiga citat (både positiva och negativa). Till sist ger jag min egen syn på skivan som jag nu hunnit lyssna igenom tre gånger (den fjärde lyssningen pågår!).


Betyg med länkar till recensioner

Fyror: AB, Corren, DN, GP, Sonic*, Sydsvenskan, UNT, DT

Treor: Groove, Kristianstadsbladet, Metro, SVD**, BT, City

Tvåa: Expressen

* Betyget 7 av 10 blir 3,5 av 5 som avrundas uppåt till 4 av 5!
** Betyget är 3 av 6, vilket gör att det totala snittet blir lägre.

Snittbetyget utifrån dessa 15 recensioner blir goda 3,17 av 5. Alltså, den genomsnittlige skivrecensenten tycker att Killing My Darlings är bra. Några tycker att den är bättre än så och en klar minoritet (Nunstedt i Expressen) att den är lite sämre. Med tanke på tidigare "Idolskivor" är detta likväl ett jättekliv framåt. Kul för Amanda!


Minnensvärda citat

Fredrika Hillervik, Dalarnas Tidningar:

Killing my darlings blir det självklara soundtracket till sommarens grillfester.

Fredrik Strage, Dagens Nyheter:

Amanda Jenssens debut är det första riktigt bra album som spelats in av en deltagare i tv-programmet "Idol".

Lisa Appelqvist, Kristianstadsbladet:

Femtiotalspjuksen börjar bli utnötta vid det här laget.

Markus Larsson, Aftonbladet:

Nattklubbsjazz från hjulångarnas tid och vintagesoul kolliderar med dagsaktuell radiopop.

Eric Klefberg, Borås Tidning:

Tyvärr verkar det som att det spretiga Idol-syndromet finns kvar – när allt Amanda behöver är ett enkelt pianokomp eller ett känsligt gitarrplock.

Johan Rylander, Göteborgs-Posten:

Det är en bra debut. Tja, till och med chockerande bra debut. Amanda har lyssnat massor på en artist som Elvis och skapar nåt slags musikaliskt kärleksbarn med honom, ett antal år senare.

Mina åsikter om skivan

Den fjärde lyssningen är snart klar och jag är redan helt övertygad om att det här är en alldeles bedårande debut. Musikaliskt finns både spets och bredd, ballader och upptempo, sammetslen sång och raspigt riv. Variationen förnöjer och imponerar. I stort sett alla låtar kan användas som singlar; ingen komposition faller ur ramen. Kanske är detta till och med så bra att det kan räcka hela vägen till ett genombrott utanför Sveriges gränser... Betyg: 8.

Veckosammanfattning 2008:9 del 3

Äntligen kommer här sista delen av förrförra veckans recensioner.

Myggor och tigrar av Maja Lundgren

Några fragmentariska intryck.

Den stora kultursnackisen 2007. Är det rätt att hänga ut verkliga personer via mindre smickrande beskrivningar? Maffian i Neapel ställs mot manliga kollegor inom det svenska kulturlivet. Är det en rimlig jämförelse? Kanske inte, men hur kul är rimlig litteratur?

Bokens berättarjag ligger mycket nära författaren, men är ändå fast förankrad i fiktionen. Som kan vara sann, falsk eller mittemellan. Som kan vara utlämnande och hård, men ändå fiktion. Även en helt självbiografisk text rör vid fiktionen, är fiktion. Det egna livet som berättelse.

Många kvinnliga skribenter, verksamma i samma sfär, har noterat att Lundgrens beskrivning av kvinnlig utsatthet i kulturvärlden i stora drag är sann. Att ovälkomna blickar, oanständiga förslag och en press att passa in till varje pris är vardag.

Beeskrivningen av denna lilla, lilla kulturvärld är romanens behållning. Maffiadelen, motpolen, är tyvärr alltför långrandig och ojämnt skriven. Lundgren relaterar sig själv till Strindberg, men hon är ingen Strindberg. Inte än. Strindberg är Strindberg. Lundgren är Lundgren. Myggor och tigrar är bra, men till sist också en besvikelse. Var detta verkligen tillräckligt för att sätta igång en så ihärdig storm? Det säger inte så lite om hur lågt i tak det faktiskt är inom den svenska kultursfären... Betyg: 6.

Stundande natten av Carl-Henning Wijkmark

Döden. Fyra män ska dö. Det är fastställt. Medicinskt och vetenskapligt bekräftat. Salen är till för dem. Fyra män ligger där och ska dö, är döende. Hur gör man för att klara av det? Hur ser den inre processen ut? Döden är tung, svår och undviks ofta. Men inte här. Wijkmark skriver lätt om tungt och svårt. Han rör sig varsamt genom huvudpersonens psyke och fångar en verklighet, en äkthet, som talar direkt till hjärtat, som talar med en röst som vi alla kan känna igen. Betyg: 8.

Vingklippt ängel av Berny Pålsson

Under läsningen uppstår ett hav av känslor inom mig. Få läsupplevelser har varit så kaosartade, så fulla av kast mellan hopp och förtvivlan. Glädje, ilska, smärta och sorg. Irritation i massor, men också inspiration. Oavsett vad man tycker om Pålsson och hennes debutroman har hon lyckats nå ut till sina läsare. Det jag framförallt tar med mig är beskrivningen av en psykiatri som inte vågar vara hård, som tror att mjuka metoder alltid är den rätta vägen. Det eviga daltandet. Dessutom har jag lärt mig att det finns en skillnad mellan att skära sig för att ta sitt liv och livsstilsskärandet som blivit trendigt hos delar av dagens ungdomar. En stark debut: rekommenderas. Betyg: 7.

Trasdockan av Christine Falkenland

Detta är en bok vars inledning lovar mycket, men där fortsättningen inte levererar. Ambitionen att skriva något stort finns där. Skildringen av den talangfulla kvinnan som bara njuter av livet och tar för sig glider över till historien om kvinnan som låter sig utnyttjas av allt och alla. Manligheten, endast styrd av sexualitet, är ju inget vidare.

Just berättelsen om den masochistiska, självuppoffrande kvinnan är inget nytt, men tenderar likväl alltid att bli väldigt provocerande. Så också den här gången. Problemet är att jag inte förstår vad Falkenland vill säga. Det fattas någon dimension, något övergripande som kan göra allt begripligt. Betyg: 4.

Veckosammanfattning 2008:9 del 2

Här kommer andra delen av veckosammanfattningen för vecka nio. Bättre sent än aldrig. Tredje delen (fler bokrecensioner) kommer inom kort.

Godmorgon midnatt av Reginald Hill

Kanske är jag en konservativ torrboll, men jag hade förtvivlat svårt för den ärkebrittiska buskishumor som strömmar genom Godmorgon midnatt. Den består av en tillbakalutad fryntlighet, en larvig lantlighet och en dammig doft av gamla tiders toffelhjältar. Å andra sidan finns det mycket som är bra också. Karaktärsbeskrivningarna, om man orkar ta sig förbi epitet som Den tjocke och Den döde, går på djupet. Hill bryr sig om sitt poliskollektiv och det är gott så, men viktigast i en kriminalroman är mysteriet. Här är dock gåtan, två mystiska självmord med tio års mellanrum, en otroligt komplicerad konstruktion på en sådan hög nivå att det aldrig går att dra några egna slutsatser. Lägg till det att Godmorgon midnatt är cirka 200 sidor för lång och ett mediokert slutomdöme blir oundvikligt. Betyg: 5.

Svinalängorna av Susanna Alakoski

Med rätta hyllad beskrivning av den finlandssvenska underklassens våndor i 1970-talets Ystad. Det är detaljerna som gör berättelsen trovärdig och länge är känslan i nivå med Ivar Lo-Johanssons kraftprov Pubertet. Främst tilltalas jag av uppväxtskildringen, den psykologiska biten om hur det är att växa upp med alkoholister till föräldrar. Om att formas som människa och inse hur det egentligen ligger till. Mot slutet hamnar dock Alakoski dessvärre i socialporrsfällan. Berättelsen fastnar i ett läge där det kollektiva eländets orkester spelar så högt och så ihärdigt att huvudpersonens känslor och utveckling försvinner ut i tomma intet. Men frånsett den fadäsen är Svinalängorna en fantastiskt bra bok. Betyg: 8.

Fans av Fredrik Strage

I oktober 2003 turnerade Bob Dylan i Europa och jag, som just då råkade befinna mig i ett ovanligt Dylanocentriskt känslotillstånd, tänkte att detta kanske var sista chansen att få se gamle Bob. Via en svensk Dylansida fick jag kontakt med en annan Dylanfrälst och tillsammans tog vi oss bilandes genom Sverige, Norge, Danmark och Tyskland. Sju konserter på raken sågs och det - tillsammans med ett sporadiskt, ohälsosamt och mycket omfattande bootlegsamlande - får bli mitt blygsamma bidrag till fansdiskussionen.

Jag är långt ifrån bäst eller värst. (Besatthet är något man skryter om först när man verkligen är bäst eller värst.) Min poäng är att vi alla har något med oss i bagaget som gör att Fans berör på ett personligt plan. Infallsvinklarna är otaliga och välvalda. Mest intressant var nog kapitlet om holländske Gert van der Graaf och hans unika romans med Agneta Fältskog, men även de mer teoretiska avsnitten höll hög klass. Strage är ett unikum inom sitt skrå och Fans är en förbaskat underhållande bok. Läs. Betyg: 8.

Drottningens chirurg av Agneta Pleijel

Känslorna som uppstod under läsningen var snarlika de som dök upp när jag läste P O Engquists Livläkarens besök för några år sedan. Det är alltid lika befriande att släppa taget och låta sig styras av en erfaren författare med stor språklig säkerhet. Så spännande att få ge sig ut på en litterär vandring i 1700-talets Stockholm och ta del av en ögonblickligen fascinerande läkarvärld. En inspirerande läsupplevelse!
Betyg: 8.

Veckosammanfattning 2008:9 del 1

Filmerna först. Samtliga sedda på DVD.

Le Couperet (2005) av Costa-Gavras

Trots ett mindre lyckat slut är detta en hejdlöst rolig och bitvis riktigt vass dramakomedi av regissören som gav oss mästerverket Z (för övrigt min absoluta favoritfilm för tillfället). Bruno Davert (José Garcia) blir arbetslös när pappersföretaget följer tidsandan och rationaliserar bort en stor del av personalstyrkan. Efter många fruktlösa jobbintervjuer inser han att vägen bort från arbetslösheten kommer att bli blodig. Hans värsta konkurrenter måste elimineras, vilket visar sig vara lättare i teorin än i praktiken. Filmen är ytterligare ett bevis på att samhällskritik och svart humor trivs i varandras sällskap. Betyg: 8.



Tsotsi (2005) av Gavin Hood

Kan en i grunden ond människa förändra sitt beteende till det bättre? Det är frågan som regissör Hood ställer i detta sydafrikanska drama. Huvudpersonen Tsotsi (Presley Chweneyagae) är en simpel gangster bosatt i Johannesburgs vidsträckta kåkstad. Han är en rå typ; hänsynslös, respektlös, kallblodig och feg. En som rånar, misshandlar och försöker mörda om situationen kräver det. Men en dag går en stöt snett och han får ett litet skrikande problem på halsen. Hur ska han hantera en bebis? Kan detta vara vändpunkten?

Filmen, som vann en Oscar för bästa utländska film, är väldigt medryckande och stilistiskt genomarbetad, men slutintrycket dras ner av den alltför naiva tron på det ondas föränderlighet. Verkligheten är alldeles för cynisk och eländig för att låta sig överföras till film utan omfattande dramatiska bearbetningar. Ändå är detta ett sevärt drama som ger en god inblick i en främmande (och skrämmande) kultur. Betyg: 7.

Charade (1963) av Stanley Donen

Jag är en thriller som är en actionfilm som är ett drama som är en komedi. Jag är psykadelisk och expressionistisk och jag luras mest hela tiden. Vem är jag?

Du är Charade och du är överskattad.

Ikonen Audrey Hepburn - proper, pillemarisk och pimpinett - möter gamlingen Cary Grant i en rätt spretig historia som försöker vara Hitchcock utan att lyckas. Charade är bra och ofta rolig, men likt en karusell är det alldeles för svängigt för att man ska känna lust att hoppa på samma åktur om och om igen. Omväxling förnöjer som bekant, men bara ett litet tag. Betyg: 6.



Grosse Pointe Blank (1997) av George Armitage

Omtitt. För recension se länk (Filmrecensioner 2008) till vänster. Betyg: 8.

The Man Who Knew Too Much (1956) av Alfred Hitchcock

Första gången jag såg The Man Who Knew Too Much gav jag den en sjua, vilket jag nu inser är ett horribelt högt betyg. Det var ett misstag, ett grovt misstag, och jag gillar inte att missbedöma filmer (även om det nog händer oss alla). Detta är, tyvärr, den sämsta Hitchcockfilmen jag sett än så länge.

Problemen är många. Inledningen är för lång och scenerna är skrivna som sämre variationer på andra scener ur regissörens bättre filmer. Doris Day finns med för att sjunga och sjunger, men trevligheten blir mest en belastning. Dessutom är hennes karaktär så osjälvständig att det gör ont. Passiviteten ges ett ansikte med blond kalufs och det stör. Inte heller James Stewart lyckas nå ut och blir mest en blek kopia av sig själv. I slutändan har Hitchcock levererat enskilda visuella och tematiska guldkorn och även lyckats bibehålla en tunn spänning, men det räcker tyvärr inte för att rädda filmen från fiasko. Betyg: 5.

Veckosammanfattning 2008:8

Idag blir det rekordkorta kortrecensioner på grund av utlandsvistelsen. Dessutom mkt få externa länkar. Det är svårt att få till allt när man sitter med ett 56 k modem. Jag fixar till länkarna när jag kommer hem igen.

LÄST:

Ett familjeliv och nio andra (2003) av Oline Stig

Författaren, som jag tidigare bara bekantat mig med via Sydsvenskans kultursidor, skriver på en härlig prosa som får mig att vilja läsa hennes två andra novellsamlingar. Några noveller går inte i mål, men vad gör det när en klar majoritet gör det som vinnare. Betyg: 7.

Drömfakulteten av Sara Stridsberg

Ett pussel där det berättas från fyra olika håll, där fragment för fragment läggs på plats och bildar en känslomässig helhet. Valerie Solanas liv skildras som en litterär fantasi och det är så där intellektuellt stimulerande och slutligen också gripande som bara en roman kan vara. Drama, prosapoesi, filmdrömmar; feber, politik och antisex. Mästerligt! Betyg: 9.




En spricka i kristallen av Cecilia von Krusenstjerna

Förtjusande elegant skriven och mestadels mycket engagerande psykologisk studie av en överklassfamiljs inre slitningar och en liten flickas långa och krångliga väg mot vuxenheten. Betyg: 8.


SETT:

Risky Business (1983) av Paul Brickman

Valpig Tom Cruise spelar rikemansson vars föräldrar lämnar jättevillan för en semesterresa. Han förväntas vara en duktig gosse, men allt går inte som han hade tänkt sig. Mycket 1980-tal, lite svärta och en habil Cruise gör att denna allt annat än politiskt korrekta dramakomedi blir riktigt lyckad. Betyg: 7.

Jenter (2007) av Hanne Myren

Om att vara tjej på högstadiet i Norge. Regissören följer ett gäng tjejer under ett och ett halvt års tid och resultatet är klart sevärt. Betyg: 7.



Three Days of the Condor (1975) av Sydney Pollack

1970-talsparanoia med en hel del spänning. I vissa avseenden kan filmen dock upplevas som daterad. Betyg: 7.

The Bourne Identity (2002) av Doug Liman

Ännu en omtitt. Se äldre recension här. Betyg: 8.

The Bourne Supremacy (2004) av Paul Greengrass

Sågs senast vecka sju. Se tidigare veckosammanfattningar eller filmrecensioner 2008-länken till vänster. Betyg: 8.

The Bourne Ultimatum (2007) av Paul Greengrass

Lika hög klass som för en vecka sedan. Se länk till vänster. Betyg: 9.

Veckosammanfattning 2008:7

Endast filmer sågs förra veckan.

SETT:

DVD: Hard Candy (2005) av David Slade

Kammarspel med fler nyanser än man först tror. Det tar lite tid att anpassa sig till det moraliska. Det behövs några dagars väntetid innan man hunnit samla tankarna och kan få ur sig något vettigt att skriva. Ellen Page spelar den 14-åriga flickan som stämmer träff med nätpedofilen Jeff (Patrick Wilson) och hänger med hem till hans häftiga villa. Sedan går inte allt som han hade tänkt sig och under ytan ruvar en mörk hemlighet. Toppenspel av såväl Wilson som Page, samt en gedigen estetisk kvalitetskänsla, gör att Hard Candy kravlar sig upp till en sjua och därmed rekommenderas. Betyg: 7.



BIO: Mörktblånästansvart (2006) av Daniel Sánchez Arévalo

På förhand kan titelns ordlek signalera höga pretentioner. Desto trevligare är det att få kliva in i filmens lätt skruvade universum och känna att man trivs som fisken i det mörktblånästansvarta vattnet. I fokus: två bröder, deras pappa, två flickvänner och en kompis som försöker komma på om han är homosexuell samtidigt som han misstänker sin egen far för att besöka en "speciell" massör. Trots en hel del mörker är trivselfaktorn stor, humorn dräpande och dramatiken fullt utvecklad. Det blir inte mycket trevligare än så här. Betyg: 8.

DVD: The Bourne Supremacy (2004) av Paul Greengrass

Koncentrerad spänning och effektivt bildberättande till medryckande musik. Så lätt kan man sammanfatta den lyckade uppföljaren till succéfilmen The Bourne Identity. Betyg: 8.

DVD: The Bourne Ultimatum (2007) av Paul Greengrass

Tredje installationen i serien är också den bästa. Allt som var mycket bra i de två tidigare filmerna har förfinats, förbättrats och framförallt har ytterligare en dimension lagts till handlingen. Jag kan på rak arm inte komma på en film som är mer nervpirrande och samtidigt så extremt välgjord. James Bond kan slänga sig i väggen. Bourne regerar numera i ensamt majestät. Betyg: 9.

DVD: Far from Heaven (2002) av Todd Haynes

1950-tal till innehållet och 1950-tal i produktionsdesign. I sann Douglas Sirk-anda placerar Haynes sin berättelse i det välbeställda hushållet i den fantastiska villan med den lummiga trädgården. Samtidigt som kärnfamiljens existens knakar i fogarna är det de fantastiska färgerna som är mest framträdande. Hela tiden rör sig berättelsen i höstens orange, rött, brunt och mörkgrönt. Passande nog fick filmfotografen Edward Lachman och huvudrollsinnehavaren Julianne Moore Oscarsnomineringar för sina, var för sig, avgörande prestationer. Betyg: 8.



DVD: Up! (1976) av Russ Meyer

Tio bra minuter räcker inte för att rädda detta spektakel till film. Up! borde vara Down! Det relativt höga snittet på imdb (6,2) förklaras troligtvis helt och hållet av de kurviga damernas lättklädda medverkan samt en övervägande manlig publik. I övrigt kan man notera att Roger Ebert var en av manusförfattarna (under pseudonymen Reinhold Timme). Betyg: 2.

DVD: Pirates of the Caribbean: The Curse of the Black Pearl (2003) av Gore Verbinski

Ännu en film som jag förmodligen borde ha sett långt tidigare av rent populärkulturella skäl. Pirates spelade in 654 miljoner dollar enbart på bio och sedan har det kommit två ännu mer framgångsrika uppföljare. Tvåan spelade in strax över och trean strax under den där fantastiska miljarden dollar som alla producenter drömmer om. Nåväl, filmen då? Mycket matiné för pengarna; Bruckheimerkänslan, Klaus Badelt som brassar på i bästa Hans Zimmer-stil och en fungerade mainstreamhumor. Johnny Depp och Keira Knightley är söta. Inte alls illa, inte alls dumt. Pirater är folkliga och så har det varit sedan 2003. Aye! Betyg: 7.

Veckosammanfattning 2008:4

Här kommer så äntligen veckosammanfattningen för vecka 4 som försvann i samband med besöket på Göteborgs Filmfestival.

LÄST:

Sommarboken av Tove Jansson

Tänk så långa somrarna var när man var liten och tänk så långa de kommer att vara när man är gammal. Förhållandet mellan barnet, Sophia, och hennes gamla farmor är berättelsens känslomässiga centrum. I periferin finns en pappa som bara arbetar, en ganska typisk bild av en vuxen utifrån barnets perspektiv. Jansson skriver lätt och finurligt och fångar många somriga detaljer i flykten. Jag är charmad, men inte helt övertygad. Betyg: 6.

SETT:

DVD: Death Proof (2007) av Quentin Tarantino

Jag ska formulera mig oblygt: Quentin Tarantino är ett geni, även om alla filmkritiker inte riktigt har förstått det än. Hans resoluta bildbehandling i kombination med den unika talangen för att skriva manus med superb dialog gör honom till en nutida gigant. Med detta sagt vill jag nu passa på att uttrycka min allra ödmjukaste beundran för hans mod. Att göra en film som Death Proof år 2007 är kaxigt och knappast vältajmat. Och ändå blir det så rätt.

Två formmässigt likvärdiga berättelser binds samman av Kurt Russels vrickade Stuntman Mike, en vettvilling på jakt efter vackra kvinnor som han kan lemlästa med bilen. Filmen kittlar sinnena; musiken är fräsch, handlingen kastar åskådaren mellan skratt och skräck, och aktionsekvenserna är betydligt bättre än de mediokra förlagor varifrån Tarantino i vanlig ordning hämtat mycket inspiration. Death Proof är cynisk, rolig, rå och knappast en film som faller alla i smaken. Rekommenderas dock till alla som älskade Kill Bill-filmerna. Betyg: 9.



DVD: Superbad (2007) av Greg Mottola

Jonah Hills karaktär Seth är superirriterande. Visserligen skapas flera mycket roliga scener genom hans inskränkta dryghet, men i längden håller det inte. Ett bitvis glimrande manus börjar halvvägs in i filmen att löpa amok och drömmen om en någorlunda trovärdig tonårskomedi kraschas av två herrar Kling och Klang, typiska skrivbordsprodukter, givetvis tokskojiga, men också endimensionella och fastvuxna i de kvicksandssega upprepningarnas monotoni. Filmen fick oförklarligt bra kritik i USA och oförtjänt dålig kritik i Sverige. Sanningen ligger som vanligt någonstans i mitten; Superbad är enerverande, rolig och inte mycket mer än så. Betyg: 5.

DVD: Quills (2000) av Philip Kaufman

Första intrycket: den höga kvaliteten. Skådespeleri, manus, foto och regi lyfter filmen en bra bit över snittet för genren. Vidare innehåller berättelsen om Markis de Sade allt som en bra historia ska göra och toppskådisar som Geoffrey Rush, Kate Winslet, Michael Caine och Joaquin Phoenix levererar. Slutrintycket: förbryllande, fascinerande och alldeles lagom perverst.
Betyg: 8.



DVD: Mean Streets (1973) av Martin Scorsese

En blivande mästare presenterar sig med något som är så genuint och realistiskt, så mörkt och uppriktigt och på samma gång så stiliserat och konstnärligt genomarbetat. Nyheten med filmen: sättet att göra kriminaldrama med attityd i berättandet. Det handlar om en metod som Scorsese själv förädlade i Goodfellas och som danske Nicolas Winding Refn lånade till Pusher-filmerna. En metod som alla regissörer av nutida kriminalfilmer måste förhålla sig till. Mean Streets är originalet som håller ställningarna än idag. Betyg: 8.

Veckosammanfattning 2008:6

Veckosammanfattning 2008:4 har kommit på villovägar i samband med resan till Göteborg, men bör dyka upp på bloggen inom kort. Veckosammanfattning 2008:5 är festivalveckan med alla dess rapporter. Därför är det nu dags för veckosammanfattning 2008:6.

SETT:

BIO: Ivans Barndom (1962) av Andrej Tarkovskij

Jag var väldigt sömnig, men ändå var det så där härligt vackert igen. Se recensionen från i höstas här. Betyg: 8.



BIO: Lust, Caution (2007) av Ang Lee

Som en avig variation på Notorious kryper Lust, Caution innanför skinnet. Den har allt som en historisk storfilm ska ha: välgjorda miljöer, läckert foto (Rodrigo Prieto) och ett mustigt soundtrack (Alexandre Desplat). Berättelsen flyter fram och utvecklas hela tiden i lagom takt, vilket gör att filmen trots 150 minuters längd aldrig upplevs som särskilt lång. Veteranen Tony Leung visar ånyo upp ett stort minimalistiskt spel och nykomlingen (debutanten!) Wei Tang är inte mycket sämre hon. Min enda invändning, som gör att filmen halkar ner från en nia till en åtta, är att jag inte riktigt fick det psykologiska spelet att gå ihop. Betyg: 8.

BIO: Den gyllene blommans förbannelse (2006) av Zhang Yimou

Pampigt, pråligt och ett färgbombardemang av sällan skådat slag. Ninjor som hoppar, glider, hugger, voltar och försvinner. Intriger i kungapalatset där alla vänsterprasslar bakom någon annans rygg och där lojaliteter byts lika lätt som pokémonkort på en skolgård. Det borde inte vara bra, men på något sätt finner jag en väg ut ur den narrativa labyrinten och allt blir till njutbar underhållning. Betyg: 7.

DVD: Strandhugg i somras (1972) av Mikael Ekman

Den som förväntar sig en sexploitationfilm riskerar att bli mäkta besviken. Detta är kyskt, beskedligt och den enda som exploateras fullt ut är en ung Stellan Skarsgård i rollen som den fotograferande studenten Erik. Desto mer överraskande är att filmen till stora delar är bra. Manuset har oväntade ambitioner, skådespeleriet visar fler nyanser än brukligt och så finns det ju en hel del scener som lockar till skratt. Jönssonliganregissören Ekman kämpar mot en låg budget och lyckas nästan ro sin skärgårdsfilm i land. De många och hopplöst mörka "nattsekvenserna" drar dock ner betyget ett snäpp. Betyg: 5.

DVD: Death of a President (2006) av Gabriel Range

Kan man göra en film som skildrar hur George Bush den yngre mördas? Det logiska svaret borde kanske vara nej, men filmen finns faktiskt. Befintligt fotomaterial av ett Bushbesök i Chicago kryddas med skådespeleri, klippning och en del specialeffekter för att skapa en trovärdig bild av ett attentat mot landets sittande president. Så långt är allting suveränt bra, men efterspelets alltmer politiska ambitioner gör att dramatiken planar ut och filmen tappar fart. Death of a President är en film som med rätta bör debatteras utifrån etiska utgångspunkter, men som trots allt även har tillräckligt med kvalitet för att fungera på ett ickefilosofiskt plan. Betyg: 7.




DVD: Normal Adolescent Behavior (2007) av Beth Schacter

Tre killar och tre tjejer i gymnasieåldern lever i ett öppet förhållande. Alla har tillgång till alla och det är mer än bara ytliga känslor inblandade; samtliga har varit vänner sedan lågstadiet. Så dyker plötsligt en ny kille upp i skolan och fattar intresse för en av tjejerna i gänget. Hon börjar vackla i sina övertygelser och plötsligt är gruppens existens hotad. Många moralister har ifrågasatt filmen utifrån det "tvivelaktiga" i att karaktärerna inte bekänner sig till den heterosexuella mainstreamtvåsamheten. Detta är naturligtvis helt befängt och jag önskar att regissören hade vågat ta ut svängarna ännu mer. Nu blir det istället en story som bara nosar på Donna Tartts och Bret Easton Ellis territorier, en berättelse som aldrig riktigt lyfter, ett regiarbete som känns slentrianmässigt och föga originellt, samt i slutändan en film som faller men som gör det mjukt. Betyg: 5.

Filmrecensioner 2008 - arkiv

Här kommer jag att samla länkar till mina kortrecensioner av filmer som jag har sett under 2008. Siffran inom parentes är betyget från 1 till 10.

Notera också att dessa recensioner är skrivna i all hast och att de knappast ger någon fullständig eller helt rättvis beskrivning av filmernas kvalitet. Betygen är dock samma som jag hade delat ut om jag hade skrivit en långrecension. Mina långa filmrecensioner från förra året (248 stycken!) finns på Sagolandet.

--------------------------------------------------------------------------

A Simple Plan (7)

Bad Habits (6)
Ben X (6)

Cargo 200 (5)
Cashback (4)
Ciao Bella (6)
Continental - a Film Without Guns (8)

Death of a President (7)
Death Proof (9)
Den gyllene blommans förbannelse (7)

Encounters at the End of the World (9)

Far From Heaven (8)
Funny Games U.S. (8)

Grosse Pointe Blank (8)

Hard Candy (7)
Hip Hip Hora! (3)
Hounds (6)

Ivans barndom (8)

Just Another Love Story (8)

L.A. Confidential (9)
Love Songs (5)
Lust, Caution (8)

Mean Streets (8)
Memories of Murder (8)
Mörktblånästansvart (8)

Normal Adolescent Behavior (5)
Nyckfull sommar (5)

Pauline på stranden (8)
Pirates of the Caribbean: The Curse of the Black Pearl (7)

Quills (8)

Rosa: The Movie (6)

Small Gods (8)
Stranded (8)
Strandhugg i somras (5)
Superbad (5)

The Bourne Supremacy (8)
The Bourne Ultimatum (9)
The Nuclear Comeback (8)
The Pope's Toilet (7)
The Prospector (4)
The Quiet Storm (5)
The Science of Sleep (7)
The Simpsons Movie (5)
Transformers (6)
Tricks (8)

Up! (2)

Water Lilies (9)
With a Girl of Black Soil (7)

Uppdaterad: 2008-02-20 (48 filmer)

Göteborgs Filmfestival 2008 - the end

Då var min filmfestival slut och det enda som återstår är att försöka sig på en halvskojig sammanfattning. Vad var egentligen bäst och vad irriterade mig mest under veckan som gått? Snart vet ni.



Veckans . . .

...bästa: Water Lilies fick mig på fall.

...näst bästa: Herzog gav mig Encounters at the End of the World och jag är mycket tacksam för det.

...snyggaste: Tricks.

...stjärntrio: Tjejerna i Water Lilies.

...kändisobservation: Det bidde bara Andrea Reuter, men jag är nöjd ändå.

...miss: Att inte lyckas pricka in en endaste liten film på favoritbiografen Capitol.

...rumptortyr: Pustervik. Göteborgare, res er upp ur vinterdvalan och protestera ni också!

...vackraste biosalong: Draken, alltid.

...bästa biosalong: Bergakungen 2. Alla ser bra, sitter bra och mår jättebra.

...filmländer: Jag såg filmer från Frankrike (3 st), Belgien (2 st), Tyskland (2 st), USA (2 st), Danmark, Island, Kanada, Mexiko, Nya Zeeland, Polen, Ryssland, Sydkorea och Uruguay.

...danskjävel: Ola Bornedal.

...snittbetyg: Förträffliga 6,9 av 10 efter 18 filmer.

...trendbrott: Dokumentärfilmerna!

..trendbrott nr 2: Inga svenska filmer sågs den här gången...

...irritationsmoment: Mobilerna i mörkret. Ni som gör det tycker så klart att det är lugnt att ha ljudet avstängt, eller hur? Men fasen vad trött jag är på att någon på raden framför kollar tiden på mobilen och samtidigt skickar iväg en ljuskägla mitt i ögat på mig. Sluta genast upp med det. Tack.

...utmaning: Att knåpa ihop en festivalrapport varje dag!

--------------------------------------------------------------------------

Min topp10-lista:

1. Water Lilies
2. Encounters at the End of the World
3. Tricks
4. Continental - a Film Without Guns
5. Funny Games U.S.
6. Just Another Love Story
7. Stranded
8. The Nuclear Comeback
9. Small Gods
10. The Pope's Toilet

Till sist vill jag rikta ett stort tack till alla som orkat läsa mina utförliga festivalrapporter. Era besök på bloggen är uppskattade.

För kortrecensioner och länkar: se mina tidigare festivalrapporter.

Göteborgs Filmfestival 2008 - dag 6

Den sista dagen på min filmfestival är över och jag går direkt över till kortrecensionerna av två filmer. Senare i natt kommer också en avslutande sammanfattning av årets filmäventyr.

Just Another Love Story (2007) av Ole Bornedal

Herrejisses! Hur ska jag börja? Jo, en del gnäller ju på Zlatan när han visar sin tekniska begåvning och gör situationerna svårare än vad de egentligen borde ha varit. Han klackar, dribblar och hittar det oväntade. Ola Bornedal (Nattevagten) gör en Zlatan med sin nya film. Han gör saker svårare än de hade behövt vara och briljerar så man blir alldeles vimmelkantig. Det är divigt, kaxigt och förbaskat underhållande. Danskjävel! Det är bara danskarna som kan göra filmfilmer och komma undan med det och i grunden är detta en manusfråga. När dialogen är så klockren kan man komma undan med en del överdrivna gester (återigen: tänk Ibra). Det är bara danskarna som kan göra nutidsnoir/rysare/drama och komma ut på andra sidan inspelningen med kvalité. Dessutom lånar de våra bästa skådespelare och lyfter deras karriärer. Bier tog Lassgård, Bornedal norpar Rebecka Hemse. Och innan jag gör den här texten längre än vad den redan är måste jag få säga följande: det här är ungefär så bra som en långt ifrån perfekt film kan göras. Danskjävlar!* Betyg: 8.



Encounters at the End of the World (2007) av Werner Herzog

Först: vad är Antarktis? Det historiska och geografiska perspektivet presenteras. Sedan: vem vill arbeta på Antarktis? Tja, upp emot 1000 personer under högsäsong får vi veta. Och många tycks tillhöra en särskild kategori människor, åtminstone om man litar på regissörens driftiga urval. Herzogs röst med den charmiga tyska brytningen går från fascinerande fakta till roliga reflektioner och frågor. Tes nummer ett: välutbildade människor med annorlunda visioner möts vid världens ände och drömmer. Den andra tesen är inte lika tydligt uttalad och rymmer mer allvar. Antarktisforskarna förenas av en drivkraft att söka fler ledtrådar till livets ursprung och samtidigt, paradoxalt nog, innebär samma forskning att man också söker svaret på frågan om hur länge till vi kommer att kunna leva här på jorden. Märk väl att dessa forskare inte är några domedagsprofeter. De har bara sett varthän det barkar och låter det sippra ut i en parentes här och där. Filmen är dessbättre inte bara gravallvar och profetior. Nej, här finns humor i massor och en storslagen ödslig skönhet både över och under den tjocka isen. Balansen gör detta till en grymt bra dokumentärfilm som ni självklart måste se. Betyg: 9.

* Skribenten tycker mycket om danskar och hoppas att eventuella danska läsare inte ska ta illa upp.

Göteborgs Filmfestival 2008: dag 5, del 2

Som utlovat kommer här gårdagens fyra filmrecensioner:

Tricks (2007) av Andrzej Jakimowski

Varmt, ljust och väldigt, väldigt fint foto. Så enkelt kan man sammanfatta denna polska filmpärla om en gullig sexårig pojke och hans relation till likaledes gullig artonårig storasyster. Han söker efter en pappa, hon söker efter ett jobb, passar lillbrorsan och uppvaktas av bilintresserad yngling. Solen skiner, tågen går och en lätt igenkänningsbar sommarstämning råder. Och för att vara en helgjuten komedi finns det ändå ovanligt gott om dramatiska poänger. Jag hoppas innerligen att produktionsbolagens inköpare såg det som jag såg och omgående ser till att Tricks får svensk distribution. Betyg: 8.



Bad Habits (2007) av Simón Bross

Redan titeln signalerar Almodovarinfluenser och sedan fortsätter det. Såväl i innehåll som i den estetiska utformningen – visualiseringen, färgsättningen – märks att regissören tagit intryck av den spanske mästaren. Rent tekniskt saknar manuset dock den drivkraft som hade behövts för att göra Bad Habits till en riktigt bra film. Temat är mat. Allt om mat och mera mat. Mat som ger lust och orsakar olust; mat som är välsignad och offermat; mycket mat (frosseri) och ingen mat alls (ätstörningar). Till slut: för mycket mat. Just i de många matbilderna uppnås en slags reklamfilmskänsla som tar udden ur berättelsen, men likväl lyckas regissör Bross till sist, efter mycket fumlande, knyta ihop säcken på ett någorlunda tillfredsställande vis. Betyg: 6.

Cargo 200 (2007) av Aleksei Balabanov

Nej, det är inte våldet i sig som är problemet – våldtäkter, avrättningar och meningslöst mördande förekommer som bekant i de bästa av filmer – men när våldet utförs av halvt overkliga karaktärer i en annars realistisk miljö, då blir brutaliteten ett problem. Berättelsen om den korrupte polismannen på fel sida om lagen har vi sett otaliga gånger förut, men sällan eller aldrig har gärningsmannen befunnit sig i 1984 års Sovjet och dessutom varit en sexualsadistisk psykopat. Ni förstår säkert vart jag vill komma. Regissör Balabanov tar oss med på en extrem resa och jag åker med, blir åksjuk, njuter av vyerna och åker hem. Var det en bra resa? Nej, men inte helt misslyckad heller. Massor av vodka, en del överspel och tokhög musik hade säkert också en viss betydelse för det ambivalenta slutintrycket. Betyg: 5.

Stranded (2007) av Gonzalo Arijon

Tänk Touching the Void fast mindre påkostat och med en ännu mer fantastisk grundhistoria att basera det hela på. Tänk överlevare som berättar i nutid om det hemska som hände då. Tänk dramatiserade sekvenser som fyller ut berättelsens detaljer och ger dem tyngd. Och slutligen: tänk att behöva ställas inför valet att antingen äta sina döda kamrater eller att själv dö. Det sistnämnda blev verklighet för ett antal unga män när ett plan på väg från Uruguay till Chile störtade i en otillgänglig del av Anderna. Och den stora frågan efteråt: hur kunde 16 killar överleva 72 dagar på en glaciär? Stranded är ett storslaget bokslut över en mytomspunnen händelse. SVT: köp in! Betyg: 8.

Sammanfattning: Två nya åttor gav ännu en härlig filmdag.

Göteborgs Filmfestival 2008 - dag 4

Det dova ekot från kyrkklockorna låg som ett jättelikt draperi över spårvagnen. En procession med bredaxlade svartklädda mafiosos tågade in bärandes på en robust kista i ek. Längre bak började en liten kvinna sjunga från strupen i en låg, malande ton. Sorgen sökte sig längs golvet, upp mellan de blåa sätena och hotade att invadera oss alla.

Jag kände besvikelsen fylla ut buken och en snabb titt i ryggsäcken bekräftade det som kyrkklockorna, begravningståget och strupsångerskan redan hade försökt berätta: jag hade glömt min matsäck. Tre hembakta bullar, två med ost och en med kaviar, samt 25 centiliter apelsindryck med sugrör fanns kvar i kylskåpet hemma hos min syster. Den läxa jag nu har lärt mig: en glömd matsäck är värre än ingen matsäck alls.

Idag har jag som mål att skriva kortare. I min iver att vara till lags har jag brett ut mina kortrecensioner och det är inte bra. Nu ska här bli bättring.

Dagens lilla plus: att få höra regissör Stéphane LaFleur utveckla sina tankar om debutfilmen.

Samtliga av dagens filmer är nominerade i The Ingmar Bergman International debut Award:

Continental – a Film Without Guns (2007) av Stéphane LaFleur

Fyra karaktärer, två kvinnor och två män, analyseras i denna ”mosaikfilm”, en genre som tillhör mina absoluta favoriter. Det finns som alltid något gudomligt i hur karaktärernas livsöden vävs samman till en brokig helhet och LaFleurs manus är skrivet med stor inspiration och känsla. Han låter scenerna ta den tid som de behöver, vilket ger utrymme åt en drastisk, nedtonad humor utan att det sorgliga nutidsdramat går förlorat. Vidare glänser Réal Bossé och Fanny Mallette mest i en högklassig ensemble. Enda skönhetsfläcken är den fåniga titeln, vars första del är en sorts dans. Betyg: 8.

Water Lilies (2006) av Céline Sciamma

Berättelsen kretsar kring tre tonårsflickor, vattenbalett och en kille i periferin. Det finns ingen politisk påbyggnad och inte heller några föräldrar som förmanar. Filmen handlar bara om tjejerna, deras inbördes relationer, tankar och drömmar, äventyr och tristess. Det är de stora känslorna i den lilla världen och allt bär en autenticitet som få andra ungdomsfilmer kan matcha. Sciamma har verkligen något att säga om hur det är att vara ung tjej i dagens samhälle och på samma gång riskerar hennes film att stöta bort många tittare. Det är ju så väldigt direkt, pang på, rakt på sak och in your face och det mesta kretsar kring den första sexualiteten. Varför är detta en toppenfilm? Jo, personregin är precis, bildspråket magnifikt och skådespeleriet naket, modigt, i det närmaste perfekt. Jämförelsen med Fucking Åmål är delvis befogad, men Water Lilies är bättre, mindre populistisk och suger sannerligen musten ur en. Det var länge sen jag lämnade en biosalong med både spagettiben och blossande kinder.
Betyg: 9.


Tre suveräna skådespelare i Water Lilies.

Hounds (2007) av Ann-Kristin Reyels

Quirky är ett modeord inom de amerikanska filmrecenternas värld. Det är en benämning på en film som är lite annorlunda, lite konstig och ändå rätt så varm och go och rolig. Hounds är quirky, eller mycket quirky till och med. I filmens vackraste scen hasar huvudpersonerna omkring på en snötäckt is med hundmasker för ansiktena (se bild nedan). Quirky! Vad handlar filmen om? Jo, om tonårige Lars med fader som är utstötta ur bygemenskapen och lever för sig själva med två hundar. En dag ska Lars åka hem till sin mamma i Berlin, men han träffar på den hörselskadade Marie istället och det ena leder till det andra som till sist leder fram till ett mycket okonventionellt och ångestfyllt julfirande. Hounds är en bra film, men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som fattas. Kanske har det att göra med det där som är quirky, det konstlat konstiga, som gör det svårt att ta till sig filmen, eller så beror det på de osnutna halvligister som i brist på omdöme gjorde sitt bästa för att störa omgivningen med diverse exempel på omoget och störande beteende. (Det är alltså möjligt att filmen skulle ha haft en sjua, men att upplevelsen förhindrade mig från att inse detta.) Betyg: 6.



Sammanfattning: 12 filmer sedda nu och två av de allra bästa dök upp denna (mestadels) mycket trevliga dag. (Och jag försökte skriva kort, men det är svårt!)

Göteborgs Filmfestival 2008 - dag 3

När det finns över 400 filmer att välja mellan kan det vara värt att reflektera över hur man hittar rätt film på rätt tid.

I första hand styr ju självklart platstillgången. Men sedan? Vad tar man hänsyn till? Vilka faktorer påverkar egentligen de val som görs?

1. Filmens längd vs. nästa films biografplacering. Kontentan: du måste se till att du hinner till nästa visning.

2. Magkänslan. Du vet ungefär vilka filmer du brukar tycka om och låter sedan den subjektiva empirin styra dina val.

3. Variationen. Du vill helst inte se tre dramer eller tre komedier i rad. En dokumentär går bra, men inte för ofta. Och när det är en internationell filmfestival duger det ju inte att se tre svenska filmer på raken. Balansen är viktig!

4. Andras omdömen. Du kollar betyg och eventuella recensionslänkar på imdb eller fångar upp vad den filmintresserade kompisen tycker.

5. Biografernas bekvämlighet. Med risk för att låta som ett eko av tidigare dagars texter: hellre en film på Capitol, Bergakungen eller Draken än rumptortyr på Chalmers 2 och Pustervik.

6. Slumpen! Är visserligen nära allierad med magkänslan, men rör vanligtvis de val som sker i stunden, där och då. Förra årets festival innebar ett sådant spontanval: Darling. Risken är dock stor att man väljer bort en toppfilm för en skrotrulle, men det är sådant man får lära sig att leva med.

Dagens lilla minus: vågrätt spöregn och en kall, hård blåst gav oönskad ansiktsmassage.

--------------------------------------------------------------------------

Över till dagens filmer:

Ben X (2007) av Nic Balthazar

Ben är en tonårskille med Aspergers syndrom som lever ett inrutat liv tillsammans med sin mor och lillebror. De positiva rutinerna måste finnas där för att han ska fungera normalt, men i skolan är han mobbad och får utstå spott och spe från sina ”kamrater”. Räddningen: rollspel på Internet, en virtuell värld där han kan vara modig, prata fritt och umgås med en tjej, Scarlite. Ju mer den riktiga världen tär på honom desto mer inflytande får den virtuella. Ben börjar sakta förlora greppet om sig själv och arbetar fram en plan för att få till ett stopp på problemen...

Just sammanfogningen av verkligt och virtuellt är filmens främsta styrka. För en gångs skull finns det trovärdighet i mötet mellan spel och film, ett möte som dessutom ligger helt rätt i tiden. Rätt är också den dånande technomusiken liksom tematiken med mobbning i förhållande till skolvärldens undfallenhet.

Utan att kunna gå in på några detaljer, måste jag rapportera om att det finns ett antal logiska problem med berättelsen som irriterar en ärrad filmfantast. (Detta trots att den debuterande regissören också är författare till den roman som filmen är baserad på!) Problemen handlar delvis om hur filmen ska tolkas och dessa mindre problem försvagar den lavin av känslor som annars kan få vem som helst att bli knäsvag. Betyg: 6.

The Prospector (2007) av Heiner Stadler

Max är geolog med mineraler och olja som sin specialitet. Han letar upp fyndigheter över hela världen och ser till att bli rik. Genom åren har han endast hört av sig via enstaka vykort till Friedrich, en vän sedan skoltiden. När en sista kryptisk hälsning dyker upp inleder vännen vissa efterforskningar. Men att hitta Max visar sig inte vara särskilt lätt...

En rätt så fantastisk skröna berättas i en semidokumentär stil och det är fruktansvärt långtråkigt. Fascinerande innehåll, javisst, men Stadler har knappast material för en bra långfilm. Kortfilmsformatet, däremot, hade sannolikt varit optimalt. Att The Prospector saluförs under rubriken ”Nya Visioner” känns tämligen komiskt. Det var nämligen första gången någonsin som jag fått uppleva att de obligatoriska artighetsapplåderna efteråt uteblev. Betyg: 4.

The Pope’s Toilet (2007) av César Charlone och Enrique Fernández

När såg du en uruguayansk film senast? Just det! Där fick jag dig allt. Men, skämt åsido, efter att ha sett denna välspelade dramakomedi är jag duktigt sugen på att se mer film från Uruguay. Berättelsen utspelar sig 1988 i staden Melo nära den brasilianska gränsen. Vi får följa ett gäng cykelburna(!) smugglare i deras dagliga kamp mot korrupta tulltjänstemän. Allas tillvaro förändras radikalt när det blir känt att påven ska besöka deras stad. Drömmen om en väg ut ur fattigdomen tar sin början och för huvudpersonen Beto är det en toalett som ska fixa klirret i sen sinande kassan. Hustrun Carmen och dottern Silvia – som drömmer om en karriär som radiopratare – är mer tveksamma. Kan Beto övertyga sina närmaste och samtidigt se till att få toaletten färdig?



The Pope’s Toilet har ett drömsk foto och en dragning åt det absurda som för tankarna till Kusturica. Riktigt så vild är dock inte den här filmen, och man sitter istället och önskar att regissörsduon hade vågat bryta mot fartbegränsningarna lite oftare. De bästa scenerna är snarast de lugna vardagsögonblick där fattigdomens mekanismer belyses med en lika skarp som kärleksfull blick. Betyg: 7.

Sammanfattning: ytterligare en bra dag trots en seg film på Pustervik...

Göteborgs Filmfestival 2008 - dag 2

Redan när man hoppar av åttan vid Chalmers förstår man hur det ligger till. Man är en i mängden bland alla ryggsäckar, axelväskor och portföljer på väg väg mot ett anrikt svenskt lärosäte. De flesta svänger vänster mot väntande lektionssalar eller forskningsrum; själv tar jag till höger mot väntande åhörarsalar som tillfälligt får agera filmsalonger.

Chalmers. Smaka på det och försök att inte tänka på Palmers, Bengt, en av domarna i nittiotalets Sikta mot stjärnorna. Tänk Chalmers. Tänk år av traditioner och kunskap som satt sig i väggarna ända ut till den sedvanliga snurrande entrén.

Chalmers 2, den mindre salongen av de två som filmfestivalen nyttjar, är nära släkt med Pustervik och hundratals andra publikutrymmen där åskådaren inte förväntas sitta bekvämt alls. "Vi hade bara råd med två millimeter stoppning den här gången också och förresten så håller träsmaken studerna alerta, på tårna du vet." (Bortförklaring av anonym medlem i valfritt universitets styrgrupp för planering av studentrelaterad arkitektur och inredning.)

Chalmers 1, å andra sidan... Där börjar vi snacka bekvämlighet med armstöd(!), tjock stoppning i sittdynan och ett hyggligt benutrymme. RunAn, som lokalen kallas officiellt, har uppenbarligen anlagts med andra bakdelar än studenters i åtanke. Och det är väl rätt så symptomatiskt för ett modernt universitet att "stensäten" är standard överallt utom i flaggskeppet, det sinnligt atmosfäriska audiotoriumet dit man gärna bjuder in celebra gäster och annat fint folk. Träsmak är nog inte enbart en kostnadsfråga...



Dagens lilla plus: Ruth Vega Fernandez ("Upp till kamp"-Rebecka) lyste i kortfilmen Mellan oss.

--------------------------------------------------------------------------

Och så filmerna (betygsskala 1 - 10):

Love Songs (2007) av Christophe Honoré

Ett franskt musikaldrama i tre akter med Ludivine Sagnier i en ledande roll lät alldeles alldeles underbart på förhand. Men underbart (Sagnier) visade sig vara alltför kort och Love Songs blev så spontan och nyckfull att den snabbt drabbades av oförutsägbarhetens dilemma. Det är detta som inträffar när de tvära kasten blir till en gimmick som gör överraskningarna till punkter i ett anteckningsblock som bara väntar på att bli avbockade. Spontant blir mekaniskt och lite trist.

Filmen snöar också in på den där stereotypa bilden av vad som är fransk kultur: den totala öppenheten om sex inom familjen, kedjerökningen inomhus när det ska snackas ut och den ständiga fokuseringen på litteratur - romanen som ska säga något om personen som läser den. Musikalnumrena då? Helt okej, men de var lite för många, lite för långa och aningen repetitiva. Filmen räddas istället av mellanspelen där snygg dialog framförs av idel begåvade aktörer. Betyg: 5.



The Quiet Storm (2007) av Guðný Halldórsdóttir

I festivalprogrammet skriver Marit Kapla så här: "Omsorgen och värmen i karaktärsskildringar och miljöer signalerar att filmen är gjord av en som verkligen var med när det begav sig." Och jag håller inte med. Filmen är välgjord, men just i karaktärsteckningarna finns det mycket övrigt att önska. En bra karaktär ska inte kännas skapad. En bra karaktär ska bara vara utan att man reflekterar över hur han eller hon är. Men i The Quiet Storm börjar man fundera både en och två gånger när allting blir för konstigt. Varför gör hon si och han så eller varför gjorde de inte så? Grundstoryn är ju i sig självt rätt skruvad. Några unga människor tar över ett ungdomshem ute på landsbygden i sjuttiotalets Island och försöker kurera "fångarna" med omsorg, musik och fria tyglar. Att det ska sluta i kaos är uppenbart och resan mot slutet är trots alla snedsteg ganska underhållande. Betyg: 5.

The Nuclear Comeback (2007) av Justin Pemberton

En riktigt bra dokumentär ska inte bara leverera fakta utan också beröra och underhålla. Detta gör The Nuclear Comeback verkligen! Kärnkraftsdebatten aktualiseras med hjälp av lobbyister, medvetna miljöaktivister, arbetare och en neutral journalist. Åskådaren guidas genom en komplex fråga. Är kärnkraften farlig eller, som förespråkarna hävdar, ett grönt alternativ till smutsiga fossila bränslen?

Filmen låter alla komma till tals och pekpinnar existerar överhuvudtaget inte. Den enskilde får själv bilda sig en uppfattning om trovärdigheten hos de intervjuade. Som när Environmentalists For Nuclear Energy-killen erbjuder sig att slutförvara två kapslar radioaktivt högriskavfall under sitt eget ekologiska hus, eller när en spökstad några kilometer från Tjernobyl besöks i sällskap av en nipprig snubbe med geigermätaren i högsta hugg - tystnaden och tomheten säger mycket om det som en gång hände där.

Regissör Pemberton (från Nya Zeeland) gör små nedslag över hela världen och i alla skeden av kärnkraftsprocessen. Uranbrytning i Australien, slutförvaring i Sverige. Det enda som saknas i denna annars rätt heltäckande film är någon kommentar från ansvariga politiker. Fast genom makthavarnas frånvaro undviker man också i hög grad en politisering av en het miljöpolitisk fråga, vilket garanterat bara är av godo. Betyg: 8.

Sammanfattning: en rätt så bra andra dag också!

Göteborgs Filmfestival 2008 - dag 1

Min filmfestival börjar i ett Göteborg där ett oerhört lugn härskar. Inga gangsterfasoner någonstans, vilket är skönt. Istället kan man fokusera på filmerna och reflektera över vad det här evenemanget egentligen innebär...

Göteborgs Filmfestival är:

* att hoppa på spårvagnen i Frölunda fylld av sköna förhoppningar och

* att tre filmer och sju timmar senare ta samma spårvagn tillbaka med hjärnan uppfylld av intryck, iakttagelser och glädje.

* att sitta med sitt skrivblock mitt i vimlet och tro att man är någon...

* att se en kändis eller två eller tre. Min del av kändiskakan var att ha Filmkrönikans Andrea Reuter sittandes rakt bakom mig på Funny Games U.S. Den dialekten går det inte att ta miste på och för säkerhets skull sneglade jag bakåt i halvdunkelt efteråt och noterade den bekanta frisyren. Dessvärre var jag för feg för att våga säga något, alternativt klok nog att hålla käft för att inte försätta Andrea i någon pinsam situation.

* att helt odramatiskt kunna ta sig en snackis med någon av alla dessa trevliga voluntärer. Det goda bemötandet sitter i ryggmärgen och får en att känna sig välkommen, får en att vilja komma tillbaka år efter år. Värdefullt!

Dagens lilla minus: träsmaken i skinkorna efter 90 minuter i Pusterviks obekväma teatersalong.

--------------------------------------------------------------------------

Dagens filmer (betygsskala 1-10) :

With a Girl of Black Soil (2007) av Soo-il Jeon

Sydkoreansk socialrealism! Stillsamt familjedrama utvecklas i en inte helt väntad riktning. Nioårig flicka tar hand om förståndshandikappad storebror under tiden som pappan arbetar i gruvan. En lungsjukdom senare är han arbetslös och en serie av tragiska händelser tar vid. Liten flicka får plötsligt ta ett oerhört ansvar för familjen och frågan är om hon kommer att klara av det. Behållningen i filmen ligger i ett vackert foto, välvalda miljöer och ett stort (litet) skådespeleri. På minuskontot: när stillsamheten övergår i brist på tempo vilket i sin tur orsakar gäspningar. Rekommenderas ändå för den utvilade cineasten. Betyg: 7.

Small Gods (2007) av Dimitri Karakatsanis

Tre unga människor, en husbil och en färd mot något ovisst. På en annan berättarnivå: en kvinna som samtalar med en advokat. Han försöker reda ut vad som egentligen hände. Hon svarar och leder oss in i en existentiell neo-noir där vägen mot ett tänkt mål är viktigare än målet i sig. Regissören (även manus) har haft stor hjälp av brodern Nicolas, filmens fotograf, för att skapa en säregen visuell stil med ett svagt eko av både Jarmusch och Lynch. Vissa kan nog uppleva berättelsens virrvarr som en samling sökta effekter. Andra kommer, i likhet med mig, ryckas med i det oförklarliga och gå mer på härlig känsla än förnuftig logik. Betyg: 8.

Funny Games U.S. (2007) av Michael Haneke

Tio år efter sin egen uppmärksammade Funny Games gör Haneke själv en amerikansk remake. I stora drag är det en exakt kopia. Tyska har blivit engelska, en telefon har blivit en mobiltelefon och dialogen har modifierats på detaljnivå, men i stort är allt likadant. Det är samma obehagliga upplevelse, samma odefinierbara magknipskänsla som i förlagan. Läs därför gärna min egen recension av Funny Games. Betyg: 8.













Sammanfattning: en strålande första dag på min filmfestival!

Juno, Ellen Page och den svenska kritiken

När årets Oscarsnomineringar släpptes för några dagar sedan var det en film som stack ut lite extra: dramakomedin Juno. Jason Reitmans lågbudgetfilm (kostnad: 2.5 miljoner dollar) hade lyckats ta sig in bland de stora elefanterna och mycket berodde på ett nästintill samstämmigt prisande bland amerikanska filmkritiker. På metacritic har filmen 81 av 100, medan Rottentomatoes visar att 93 % av recensionerna (153 av 165) varit positiva - ett enastående resultat.















Den inflytelserika kritikern Roger Ebert gick i bräschen för Juno-anhängarna och plockade ut filmen som den allra bästa under 2007. Och publiken verkar vara med på noterna. I USA har den hitintills spelat in drygt 90 miljoner dollar, vilket är lika mycket som Michael Clayton och No Country for Old Men – två andra Oscarsnominerade filmer – spelat in tillsammans. Juno har dessutom redan tagit sig in på topp-250 listan på imdb och blivit omskriven av tusentals bloggare över hela världen.

Såväl kritiker som vanliga filmfrälsta har förutom ett skarpt manus lyft fram en avgörande framgångsfaktor, titelrollens Ellen Page. Hon presenteras genomgående som ett bra alternativ till de blonda och vampiga Lindsay Lohan och Scarlett Johansson. Page är på riktigt, en vanlig tjej som får spela vanliga tjejer i Hollywood.





















I många intervjuer framkommer bilden av en nu tjugoårig skådespelare som blivit ett med sina karaktärer. Detta uppmärksammar Karolina Ramqvist i en mycket läsvärd nöjeskrönika i DN. Hon noterar att Ellen Page nu fått spela samma slags tjej i flera filmer och ställer en viktig fråga:

Självklart använder Ellen Page också andra saker än stil i sitt arbete. Men det är slående hur likadan hon ser ut hela tiden, och frågan man ställer sig blir
hur lång tid det tar innan en annan stereotyp blir erkänd som en annan stereotyp. Kan den "hela" och "riktiga" flickan på film ha vilken hårfärg som helst, vilka skor som helst, eller är det här det enda sättet?

Igår hade Juno svensk biopremiär och frågan var om den svenska kritiken skulle vara lika generös som kollegorna på andra sidan Atlanten? Svaret är: nästan. Jonas Appelberg på film.nu är förvisso lyrisk och Per Ericsson (corren.se) ger filmen högsta betyg och prisar särskilt dialogen, men i övrigt har fullpoängarna uteblivit och någon enstaka recensent har till och med vänt tummen neråt.

En klar majoritet gillar dock Juno. Svenska Dagbladets Hynek Pallas ger filmen fem av sex och prisar särskilt dramaturgin: ”Juno, och alla filmens karaktärer, växer faktiskt ända fram till slutscenen.” Fyror (av fem) delas bland annat ut av DNs Helena Lindblad (”ohyggligt underhållande varje minut, genomtänkt estetiskt och underfundigt rollbesatt från första till sista rutan”) och SVT Nyhetsmorgons Göran Everdahl (”en film som är väl värd sina fyra klappor”).

Den recensent som bryter mönstret är, i vanlig ordning, Sydsvenskans altmeister Jan Aghed. Han ger Juno en tvåa och noterar följande: ”Dramaturgi obefintlig, stilistiska idéer lika med noll.” Aghed ser även vissa moraliska betänkligheter med abortproblematiken och gillar inte manuset: ”Dialogen och Junos ymniga monologer består mestadels av tonårshippa, trendiga klichéer.” Dock ger han Ellen Page beröm, vilket för övrigt nästan alla andra också gör (t.ex. Bloggywood , GP och UNT.

Slutsatsen är att Juno verkar vara en film som ligger helt rätt i tiden. En film som är tillräckligt smart för att båda roa och gripa tag. Om du redan har sett den kan du kanske få ut något av den diskussion om Juno som Jim Emerson dragit igång på sin blogg. Just den sortens fördjupande samtal och diskussion hade jag gärna sett oftare i svensk media.














Michael Cera och Ellen Page i Juno.

Mer om Ellen Page och Juno här.