Iron Man, lönsamheten och kundernas lojalitet

Iron Man, den senaste av Hollywoods så kallade storfilmer, drog enligt Box Office Mojo in skapliga 200 miljoner dollar den första helgen. Då filmen kostade ca 140 miljoner dollar att spela in, innebär det att man på tre dagar gjorde en vinst på 60 miljoner dollar. 60 miljoner dollar är drygt 365 miljoner kronor i intäkter. På rak arm är det svårt att komma på en bransch där det är så lätt att få lönsamhet i verksamheten, en bransch där intäkterna är så enorma och där kundernas lojalitet behålls år efter år efter år...

Kunderna är mycket lojala, men de borde inte vara det om man ser till hur samma bransch behandlar dem. Branschens girighet är stötande. De bristande mattekunskaperna är skrämmande. Man stämmer folk kors och tvärs och framstår som en samling jättebebisar som vänt framtiden ryggen. Fienden är fildelningen och den ska bekämpas till varje pris.


Apropå stämningar kan man säga att i sammanhanget, med de rekordvinster som faktiskt görs, är 700 miljoner kronor småpengar. Och så länge som den stora massan gillar att gå på bio och köper sina DVD-filmer kan en bojkott aldrig lyckas. Därtill är filmbranschens verksamhet alldeles för lönsam.

Andra bloggar om: fildelning, film och girighet.

Mer att läsa om fildelning

Det har skrivits massvis med blogginlägg sedan regeringens besked i fildelningsfrågan, men den hitills bästa texten i ämnet är skriven av Sydsvenskans Patrik Svensson. Han lyfter fram tre skäl till varför musikindustrins kris i själva verket är en naturlig del av utvecklingen i världen.

Han konstaterar till exempel att vi inte komsumerar mindre än tidigare, bara att vi konsumerar annorlunda:

Med andra ord, vad vi ser är ett slags ekonomisk spåromdragning där den stora kassakistan vid slutmålet ändå till sist är densamma. Det får såklart konsekvenser på det lokala planet, men det är inte ett samhällsekonomiskt problem.

Ett annat lästips är den alltid lika skarpe Anders Mildner (som bloggar på sydsvenskan.se). Han sätter fokus på att det redan idag inte finns någon rättvis fördelning av intäkter via Stim och passar lite senare på att dela ut en mild snyting åt regeringen:

Och det är nog ingen slump att vi inte har hört kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth fundera över vilka effekter dagens mainstreamanpassning av fördelningsmodellerna har för den framtida kulturen, men att vi däremot finner henne skriva artiklar med justitieministern som handlar om hårdare tag mot fildelare.

Man kan ju förstå henne. Leker alla andra Vilda Västern är det lätt hänt att man slänger på sig en sheriffstjärna av bara farten.

Det är positivt att Sydsvenskan ger plats åt nyanserade åsikter. Vidga därför era vyer och läs vad Svensson och Mildner har att säga!

När ska de förstå?

Mitt i natten och tröttheten närmar sig samtidigt som blogger inte vill vara till lags. Jag gör ändå ett försök att kommentera regeringens nya fildelningsförslag.

Nu har regeringen tänkt färdigt om hur man för tillfället ska angripa den känsliga fildelningsfrågan. ”Lösningen”, publicerad på SVD:s brännpunkt, är tudelad där en del ska ge berörda branschers intresseorganisationer rätt att agera polis och åklagare, medan den andra delen är något slags oklart förbättrande av konsumenträttigheterna för köp via nätet. Johanna Nylander har för övrigt redan, från sin horisont, plockat ut det viktigaste i artikeln.

Svenska Dagbladets standardbild i fildelningsdebatten.

Justitieministern och kulturministern har alltså köpt den ihärdiga propagandan och vill ge rättighetshavarna rätten att via domstol begära ut enskilda fildelares ip-adresser. De ska alltså slippa gå via polis och åklagare och på så vis få en gräddfil i juridiken, något som känns oerhört tveksamt.

I en annars väl sammanhållen debattext finns ett stort gapande argumentationshål. Det handlar om hur polis och åklagare förhåller sig till den nya tekniken:

”Idag är upphovsmännen i princip helt hänvisade till att polisanmäla upphovsrättsintrång på internet. Polisens och åklagarens verksamhet har visserligen förbättrats genom ökad utbildning och specialisering. Men det är inte rimligt att hela detta ansvar ska ligga på polis och åklagare.”

Här anar man det verkliga argumentet bakom skenvarianten. För visst är det absurt att polisen inte skulle ägna sig åt ett visst område enbart beroende på bristande kompetens? Ja, det här handlar i själva verket om det stora antalet personer som fildelar och den oerhörda belastning på rättssystemet det skulle innebära om varje enskild pirat skulle spåras, anklagas och dömas. Så passande då att den ena parten i målet ska tillåtas sköta det hela på egen hand...

Mest överraskande är den underliggande kritiken mot hur branschen har kört sitt race hitintills:

”En ytterligare mycket viktig del är att branschen tar sin del av ansvaret och fortsätter utveckla attraktiva, användarvänliga och prisvärda lagliga alternativ för tillhandahållande av musik, film och annat material via internet.”

För grejen är ju den att de stora bolagen under massvis av år har misslyckats kapitalt med just den biten. Istället har man gnällt, gråtit krokodiltårar och attackerat sina egna kunder om och om igen.

Detta trots att man har produkter som folk aldrig tycks tröttna på. Nästan alla lyssnar på musik, läser böcker och ser film – och konsumenterna är i hög utsträckning beredda att lägga pengar på detta. Ja, folk köper pocketböcker, ljudböcker och dvdfilmer samtidigt som man går på konserter och bio. Pengarna och viljan att betala för rätt produkt till rätt pris finns.

Fast nu går ju de stora bolagen redan mycket bra. I den lukrativa filmbranschen är det ju som bekant mer regel än undantag att dra in miljarder i vinst – på varje enskild storfilm! Och till och med de mindre filmerna gör stora vinster. Notera exempelvis att Juno än så länge spelat in 193 miljoner dollar, dvs drygt 1,2 miljarder kronor. Inte alls illa.



I grunden handlar det om hur vi ser och kommer att se på fildelning, Internet och nätets enorma potential. Det finns ännu mer pengar att tjäna för den som hänger med i utvecklingen. Men de stora bolagen har än så länge inte varit intresserade av att hänga med och snart riskerar man att bli omsprungna av andra branschers mer kreativa jättar. När ska de förstå att "hårdare tag" inte löser några problem för någon part?

Andra bloggar om fildelning och internet.

Film - en mycket lukrativ bransch

Ni har hört det förut. Filmbranschens intresseorganisationer gråter ut i media och tycker synd om sina uppdragsgivare. Piratkopieringen sägs kosta miljarder i uteblivna inkomster, ett resonemang som bygger på tanken att alla som laddar hem en film också hade betalat för att se den på bio eller DVD.

Detta tänk är helt uppåt väggarna fel. Nedladdning bör snarast ses som den perfekta marknadsföringen. Och som jag snart kommer att visa är vinstmarginalerna enorma även för smalare filmer. (Beräkningarna gäller dock inte svenska produktioner.)

Först kan vi ta oss en titt på de två filmer som laddas ner mest just i detta nu på The Pirate Bay:

American Gangster (2007).
Kostnad: 650 miljoner kr.
Intäkter: 1,65 miljarder kr (enbart bio).
Vinstmarginal: 1 miljard kr (före DVD-släpp).

Cloverfield (2008).
Kostnad: 162,5 miljoner kr.
Intäkter: 865 miljoner kr.
Vinstmarginal: 702,5 miljoner kr (efter endast 2-3 veckor på bio!).

Detta är två resultat som hade kunnat göra vilken driftig affärsman som helst grön av avund. Trots en intensiv fildelning går bolagen kraftigt på plus redan innan de mycket inkomstbringande DVD-släppen.

För att demonstrera inkomsterna för hyr- respektive köp-DVD kan vi ta oss en titt på:

Shrek the Third (2007).
Kostnad: 1 miljard kr!
Intäkter
Bio: 5,2 miljarder kr.
Köp-DVD: 1.07 miljarder.
Hyr-DVD: 2,07 miljarder.
Totalt: 8,34 miljarder kr.

Vinstmarginal: 7,34 miljarder kr (och då ingår varken merchandise eller DVD-intäkter utanför USA!)

Scoop (2006).
Kostnad: 26 miljoner kr.
Intäkter
Hyr-DVD: 65 miljoner kr (till och med januari 2007).
Bio: 253,5 miljoner kr.
Totalt: 318,5 miljoner kr.

Vinstmarginal: 292,5 miljoner kr (och då ingår inte DVD-försäljning i USA eller resten av världen.)

Dessutom kan bolagen inkassera stora intäkter långt efter en film haft premiär. Ett exempel är Breakfast at Tiffany's från 1961 som för någon vecka sedan sålde 38,839 ex och därmed drog in drygt 2,6 miljoner kronor. För att inte tala om vad TV-bolagen senare betalar för att få rätten att visa olika filmer.

Det är svårt att få fram heltäckande siffror och jag kan förstå att bolagen inte vill offentliggöra ekonomin för varje enskilt projekt. Förmodligen skulle jakten på fildelare te sig än mer stötande i ljuset av de totala vinsterna. Mina siffror ovan är bara en uppskattning utifrån olika delkällor.

Slutsatsen är dock tydlig. Den amerikanska filmbranschen mår prima och går mycket bra. En skräpfilm som Wild Hogs drog in 600 miljoner kr enbart på den amerikanska DVD-försäljningen under 2007. Att investera pengar i ett filmprojekt torde därmed vara en utav de säkraste kapitalplaceringarna man kan göra (förutsatt att man har lite koll så klart!).

Fotnot: Jag är ingen ekonom och det finns säkert avancerade ekonomiska formler att beakta för att mer korrekt återge vinstmarginaler, men jag tycker ändå att min undersökning visar att det är extremt lukrativt att syssla med filmproduktion.
Observera även att jag räknat med 6,50 kr för en dollar.

Källor: Boxoffice Mojo, imdb, The Numbers
Andra bloggar om: film, fildelning , the pirate bay

Häglund om idiotisk förpackningsindustri

Via Hynek Pallas hittar jag en länk till Kjell Häglunds senaste krönika på Filmnyheterna.se.

Han attackerar den svenska DVD-industrin, vilket inte är helt ointressant i dagens fildelningsdebatt. För vad ska man egentligen göra som filmintresserad när de produkter som erbjuds håller en alltför låg nivå?



Kjells inlägg kan sammanfattas med en bild (ovan) och ett tänkvärt citat från krönikan (nedan). Men läs gärna hela texten för att inse hur illa ställt det faktiskt är.

När filmindustrin pläderar för upphovsrätten sker det oftast i svulstiga snyftvalser om hur “filmskaparnas kreativitet och integritet” måste skyddas. Men vilka kränker egentligen upphovsmännen mest – fildelare som älskar deras filmer (och, enligt alla oberoende studier, bidrar mest till filmindustrins omsättning), eller filmindustrin som bara älskar att förpacka dem?

Någonting är ruttet på andra sidan Öresund

Häpen nås jag av beskedet att en dansk domstol beslutat att torrentsidan thepiratebay.org ska göras otillgänglig för danska nätsurfare.

Detta är så klart allvarligt för danskarna och för Internet.

Censur är något som vi vanligtvis förknippar med diktaturer, men vi måste nog vänja oss vid att när gamla institutioner känner sig hotade kommer de att göra allt de kan för att stoppa det nya.

Fildelning är en del av det nya som hotar det gamla. Alltså vill det gamla att det nya ska bort.

Istället för att anpassa sig till det nya missbrukas juridiken för att få bort konkurrensen.

Konkurrensen, ja. För allt som länkas från Piratebay är inte möjligt att köpa i närmsta skivbutik. Vissa lägger dessutom upp egen musik gratis för att nå ut till fler och nu stoppas de av okunniga danskar.

Marketing direktør Jesper Bay från danska Ifpi är ännu en av dessa ryggradslösa människor som ingenting lärt av historien. Dessutom framstår han som besvärande obegåvad:

Det kommer att bli rättsfall, men det är ingen hemlighet att vi helst hade sett att det här hade lösts på frivillig väg i dialog med internetoperatörerna. Vi har ingen större lust att lägga tid, kraft och pengar på att driva rättsfall, säger Jesper Bay.

Nej, självfallet inte Jesper. Fängelsestraff som affärsmodell är ju dina uppdragsgivares verklighetsfrånvända melodi. Definitionen av frivillighet kan så klart diskuteras när någon står bakom ens rygg med en juridisk machete beredd att hugga hårt och skoningslöst.

Fast nu är det ju förmodligen möjligt att ta sig runt en spärr. Majoriteten av vårt grannlands användare kommer dock inte att orka lära sig det. Folk är lata och det vet Ifpi. Många kommer istället att söka sig till andra sajter. Ja, för sådana finns det gott om. The Pirate Bay råkar bara inneha det största symbolvärdet.

Att sedan rapidshare.com – som tar betalt för piratkopior – har en mångdubbelt större besökarskara över hela världen än Piratebay är mindre viktigt utifrån Ifpi:s horisont. Deras resonemang är inte heller särskilt logiska och baseras sällan på empiri eller riktig forskning.

När en farlig intresseorganisation tillåts diktera villkoren för allas vår framtid är det illa ställt.

Ja, någonting är ruttet på andra sidan Öresund. Det är nu hög tid att vakna upp ur trivseltänkandet, inse hotet mot vår framtid och sedan försöka göra något åt saken innan den skämda lukten sprider sig in över vårt eget land.

Mårten Blomkvist och brödrosten

Filmkritikern Mårten Blomkvist ger sig nu också in i den heta fildelningsdebatten. Jag har inte hittat hans krönika på nätet ännu, men i papperstidningen av dagens DN finns en text som dryper av arrogant förnumstighet.

En lustig detalj är att Blomkvist jämför film och musik med......brödrostar! Just det: brödrostar.

Först skriver han att "svenska riksdagsledamöter vill ge bort Steven Spielbergs filmer och Princes musik". Därefter yxar han till med följande tragikomiska jämförelse:

Något mer av deras tillgångar? Min brödrost krånglar, kan jag få en av Steven Spielbergs?

Jag tillhör inte på något sätt de personer som aktivt argumenterar för varken det ena eller det andra inom fildelningsfrågan, men jag reagerar när fler och fler miljonärskramare kastar sig in i debatten med märkliga argument.

En brödrost är ju en brödrost. Så vitt jag vet är spridningen av brödrostar begränsad till den fysiska världen. Filmer däremot kan spridas på en mängd olika sätt tack vare att filmens innehåll, oavsett format, enkelt kan göras om till ettor och nollor. Detta är självklart för de flesta.

Och det borde vara självklart även för Blomkvist.

Jag börjar bli trött på ett upphovsrättsförsvar där argumenten paketeras om med en så ihålig retorik att till och med en mångmiljonärs brödrost kan kidnappas. Nu när Rasmus Fleischer har visat att debatten kan föras på en hög, resonerande nivå, borde det också vara dags för motståndarsidan att släppa sargen och komma in i matchen.

Mårten Blomkvist, å andra sidan, får finna sig i att sitta i utvisningsbåset på obestämd tid.

Om god ton i fildelningsdebatten

Idag har Andreas Ekström skrivit en artikel i Sydsvenskan där han försöker sammanfatta den pånyttfödda fildelningsdebatten och samtidigt konfrontera några av motståndarsidans argument.

I samma tidnings Kulturblogg skriver Ekström sedan om han redan fått flera bra mejl och att debatten "växer upp". Tonen i svarsmejl och kommentarer har tydligen blivit mer städad. Fast om man nu ska snacka om att växa upp är väl den retoriska förvrängningen av ordet fildelare till filtjuv knappast något en neutral betraktare skulle förknippa med god ton. Avslutningen bidrar inte heller särskilt mycket till att hyfsa debatten:

Dumskallarnas sammansvärjning är slutligen här.

Jo tack. Ekström tycks mest vara ute efter att väcka uppmärksamhet och provocera och han lyckades ju ganska bra med det.

--------------------------------------------------------------------------------

En annan vinkling på fildelningsfrågan handlar om vad folk som inte längre betalar för t.ex. musik lägger sina pengar på. Svaret är enkelt: konserter. En konsument kan ladda hem Lucinda Williams senaste album utan att betala, men sedan välja att lägga 500 spänn på en konsertupplevelse. Och Lucinda är nog nöjd så länge hon kan leva gott på sitt musikskapande.
















Notera att jag skrev konsument. Alla konsumerar vi musik i någon form. Vissa köper fortfarande skivor, andra går på konserter eller åker på festivaler. Pengarna finns. Frågan är bara var vi vill satsa dem.

Det finns alltså en stor ekonomisk potential i att hitta affärsmodeller som passar in i den snabbt föränderliga värld vi lever i nu. Kanske kan möjligheten för "fildelare med dåligt samvete" att betala direkt till sina favoritartister (utan dyra mellanhänder) vara en väg att gå? Jag vet mängder av artister som jag gärna hade stöttat med en femtiolapp då och då, men där jag knappast har lust att betala 150-200 kronor för en bit plast. Och där jag dessutom vet att endast en bråkdel av den betalade summan verkligen hamnar i rätta händer.

Framtiden får utvisa vilka strategier som visar sig vara mest lönsamma. Konfrontation eller anpassning, det är frågan.