Murakami den vise har talat

I gårdagens DN (24/5) publicerades en mäktig intervju med den japanske författaren Haruki Murakami. Han berättar bland annat om varför David Lynch är så inspirerande (Lynchsan!) och hur en snart 60-årig man fortfarande kan benämnas "ungdomens författare". Det finns många godbitar att plocka av, men mest av allt fastnade jag för ett stycke som i precision och klarhet framstod som textens allra mest lysande passage.

Jag är inte som Balzac, Pusjkin eller Mozart. Jag är inget geni. Balzac behövde bara gräva ett par decimeter ner för att hitta sin berättelse. Jag måste gräva mycket djupt. Kanske femtio meter. Men det besvärar mig inte, jag är en utmärkt grävare. Och jag har ett stort tålamod.

Murakami den vise har talat. Jag bugar mig ödmjukt för mästaren.

Ingen hemma

"A spider crawled in my ear once, but then he crawled out because nobody was home."

Seriemördaren Vann Siegert (skickligt gestaltad av Owen Wilson) i The Minus Man (1999).

David Beckhams märkligaste samtal

I februari 2006 publiceras en artikel i en stor svensk kvällstidning om hur David Beckham hamnat i bråk med en närgången fotograf. I anslutning till artikeln publicerades även en översättning av ordväxlingen. Klarar du av att läsa texten utan att skratta?


Här är samtalet som spelades in från videokameran som Beckham försökte komma åt:

Beckham: Vad händer?

Fotograf: Va?

B: Vad händer? Vad händer?

F: Vad händer, David?

B: Vad händer?

F: Vad händer?

B: Vad händer?

F: Vad händer?

B: Du, vad händer?

F: Vad händer?

B: Otroligt!

F: Otroligt, du!

B: I skolan, i mitt hus.

F: Skolan. Jag i skolan, nej. Jag i skolan, nej.

B: I skolan, i skolan.

F: Jag i skolan, nej.

B: Du i skolan, helt otroligt!

F: Va. Du, vad gör du. Vad ...? Du, vad gör du? Lyssna! Du tar inte min kamera!

Livvakt: Ge mig kameran! Ge mig kameran!

F: Rolando! Rolando! Rolando! Du tar inte kameran. Du tar inte kameran. Du tar inte kameran, man. Du tar inte kameran! Du tar inte kameran!

Konsten att formulera sig väl

Tänk att någon gång i livet få kunna formulera en så här mångsidig mening. Den är tagen ur sitt sammanhang och lång, javisst, men ändå så vital, så levande och vacker.

Journalisten som backade ut ur den höstliga källaren borde med ett ord ha varit ödmjukare, ödmjuk inför lidandet, hur förskyllt detta än var, därför att det förskyllda lidandet är lika tungt att bära som det oförskyllda, det känns lika mycket i magen, bröstet och fötterna, och dessa tre högst konkreta smärtor bör inte glömmas för den råa fläkt av bitterhet som slog upp ur en regnig tysk efterkrigshöst.

Meningen är hämtad ur Stig Dagermans reportagebok Tysk höst (1947) som jag just nu njuter mig igenom.

Skoningslös filmkritik

Roger Ebert formulerar på ett humoristiskt vis precis hur dålig han tycker att Freddy Got Fingered är (2001-04-20):

This movie doesn't scrape the bottom of the barrel. This movie isn't the bottom of the barrel. This movie isn't below the bottom of the barrel. This movie doesn't deserve to be mentioned in the same sentence with barrels.

Avdelning: den skoningslösa filmkritiken.

Ingen vanlig kund

På corren.se rapporteras det om ett bankrån i Åtvidaberg. I texten finns två smålustiga kommentarer. Den första handlar om en av chefernas sinnesnärvaro:

Jag hörde ett krasande ljud och såg en bil som körde rakt in genom entrédörrarna, säger en av cheferna i banklokalen, till TT. Jag förstod att det här inte var någon vanlig kund som skulle besöka banken och jag rusade därifrån till polisstationen som ligger tio meter härifrån.

Den andra kommentaren kommer från ett vittne som var på väg till "frissan":

På frågan om hon blev rädd svarar hon:

– Nej, jag blev mest förbannad för jag trodde jag skulle missa min tid hos frissan. Först trodde jag att det var på skoj och nu tycker jag det är synd att jag inte hade en kamera med mig, säger hon.

Kommentar: Den grova brottsligheten möter vardagens Sverige.

Edit: en längre version av texten fanns visst också i Sydsvenskan.

En rolig Norgehistoria

Vid femtiden igår upptäckte jag att bloggen plötsligt fick massor av nya besökare. Det visade sig vara norrmän som vallfärdade till Dream-a-Dreamland och förbryllad klickade jag mig bort till vårt glada grannland.

När jag såg att det handlade om Fredrik Strages pudel blev jag pirrig i magen och vid det sista stycket skenade pulsen iväg:

Bloggeren Dream-A-Dreamland mener Strages handling burde ende i debatt om svenske filmanmelders forhold til svensk film.

- Strage har gjort bot, men visse spørsmål står igjen. Hvor vanlig er det egentlig at svenske filmkritikere overvurdere svensk film for å gi dem et fortrinn i konkurransen med Hollywood? Er det ikke riktig at middelmådige svenske filmer håver inn treere og firerer en masse? skriver bloggeren.

En norsk tidning har citerat min blogg och med en länk hit dessutom. Jippi!

Ett stort tack till alla goa norrmän som sett till att jag högst tillfälligt avancerat upp till plats 25 på bloggtoppens kultursektion.

Vallfärdande norrmän på väg till Dream-a-Dreamland.

Gubbsjuk filmkritik

Filmoraklet Roger Ebert kommenterar en duktig skådespelerskas eventuella bröststorlek i sin recension av The Opposite of Sex (1998-06-19).

DeDee (the name may relate to her bra size) is played by Christina Ricci, who is having a very good year, and has left all memories of "The Addams Family'' far behind with roles in movies like "Ice Storm'' and "Fear and Loathing in Las Vegas.''

Avdelning: den gubbsjuka filmkritiken.


















Inte bra, Roger.

Stor Brando, stor underhållning

Under mellandagarna passade jag på att se om The Score (2001), en klurig och riktigt spännande så kallad heistfilm. En av anledningarna till att jag gillar den så pass mycket som jag gör är de namnkunniga skådespelarna. Tre generationer kompetenta män möts och herrar Norton och De Niro får ursäkta: Marlon Brando är den störste.
















Och då menar jag i första hand kvalitetsmässigt, även om Brando under sina sista år var en mycket fet man. På bilden ovan, som är från hans entré tidigt i filmen, kan man ana en enorm kroppshydda. Trots korpulensen och den totala frånvaron av att behöva bevisa något som skådespelare, brukade den sentida Brando alltid lyckas improvisera fram något litet ögonblick av högsta kaliber. Så var fallet i den aningen underskattade Don Juan DeMarco och så var också fallet i The Score. Följande dialogavsnitt är en av höjdpunkterna från den sistnämnda filmen:

Max (Brando) och Nick (De Niro) sitter och pratar om sin stöt. Max har under en tid försökt övertala sin yngre kompanjon om att genomföra stöten.













Max: (skrattar till) Now... you gotta tell me the... the magic word.
Nick: All right, I'm gonna do it.
Max: Good, good. Jesus sweetheart. You're a sweetheart. Bravo. Making sense.














Nick: But because of the risk involved, my end's gotta be six million.













Max: (tar upp flaskan och låtsas att det är en telefon) Uh, operator? I got a nut down here that just said six million. No, no. Send the paramedics. I think... Are you all right?
Nick: I'm fine.
Max: Six fucking million dollars? What happened to four?

The Score - som fått en sjua i betyg av mig - blev Marlon Brandos sista film. Han gick bort tidigt på sommaren 2004.

(edit 6/1: Fick göra bilderna ljusare.)

Här är Alicia Keys

"I was thinkin' 'bout Alicia Keys, couldn't keep from crying
When she was born in Hell's Kitchen, I was living down the line
I'm wondering where in the world Alicia Keys could be
I been looking for her even clear through Tennessee"

Textavsnitt ur Thunder On The Mountain av Bob Dylan. (Låten finns, om ni inte redan visste det, på hans eminenta senaste album Modern Times från 2006.)

Här är Alicia Keys vid sitt framträdande på fredspriskonserten i Oslo för några veckor sedan.

L.A. Confidential

“An abandoned auto court in the San Berdoo foothills; Buzz Meeks checked in with ninety-four thousand dollars, eighteen pounds of high-grade heroin, a 10-gauge pump, a .38 special, a .45 automatic and a switchblade he’d bought off a pachuco at the border – right before he spotted the car parked across the line: Mickey Cohen goons in an LAPD unmarked, Tijuana cops standing by to bootjack a piece of his goodies, dump his body in the San Ysidro River.”

Inledningen till James Ellroys brutalt dystopiska L.A. Confidential, en fantastiskt välskriven kriminalroman som förgyllde julhelgen på alla sätt och vis.