Ellen Page glänser i The Tracey Fragments

Ellen Page var lysande i Hard Candy och helt okej i Juno. I The Tracey Fragments (2007), som jag kollade in igår, var hon tillbaka i gammalt gott slag. Förvisso experimenterade regissör Bruce McDonald (lite väl) mycket med delade bildrutor och massvis med små effekter hela tiden, men på något underligt vis sjönk jag ändå in i filmens skruvade och på samma gång väldigt sorgsna värld. Detta är en konstig liten film (77 minuter kort) som det kan vara kul att se just för att Ellen Page är en av framtidens stora skådespelerskor. Är du däremot inte intresserad av Page kommer du nog inte heller att gilla The Tracey Fragments något vidare. Betyg: 6 av 10.

Här får ni ett antal vidcaps från filmen, varav flera är beskurna. (Och som vanligt klickar ni på bilderna för att göra dem lite större.)

Nu har jag äntligen sett Juno...

...och frånsett tre eller fyra varmt välskrivna scener var nog detta det mest tillgjorda och diaboliskt beräknade spektakel jag sett på länge. Effektivt, javisst, men ack så tomt och krystat. Mitt under filmen upptäckte jag till och med en person i min soffa som stönade i plågor samtidigt som han dunkade fjärrkontrollen mot pannan. Den personen var jag själv. Återkommer eventuellt senare i veckan med fler reflektioner.


Ellen Page som Juno MacGuff i Juno.

Mer om Ellen Page och Juno

Vad säger den här bilden egentligen? Vilka signaler vill tidningen förmedla? Är det ett äkta uttryck eller bara tillgjort, krystat? Varför står Ellen Page så konstigt med benen? Debatten går varm hos Jim Emerson och på andra bloggar runt om i världen.

Hur påverkas bilden av en film när ALLA gillar den? Den har spelat in drygt 112 miljoner dollar i USA - än så länge - och svenska filmkännare står på rad för att hylla. Senast var det Andrea Reuter som avslöjade sin förtjusning i Filmkrönikan.

Fast oavsett inställning och smak: Juno är ett bra exempel på ett fenomen som blir allt vanligare. En bred film marknadsförs som smal, annorlunda, "quirky", alternativ och cool. Ryktet sprids sedan snabbt. Modern marknadsföring måste fungera på ett personligt plan för att vara effektiv.



Dessutom, hur är egentligen Ellen Page som person? Det spelar egentligen ingen roll. Nu är hon fast i journalisternas målande beskrivningar av hennes stil. Inledningen till den färska Entertainment Weekly-artikeln, vars omslag ni just betraktat, får summera det som jag nämnde i mitt tidigare inlägg i frågan. Hur Page lyckas se likadan ut överallt, hur hon blivit ett med sina karaktärer. Jag kan verkligen se betraktarens förtjusning stråla igenom i dessa rader:

She comes shuffling through the dining room of the Four Seasons Hotel wearing jeans and magenta high-tops. With her hands thrust deep into her front pockets and her brow tilted toward the floor, Ellen Page looks like a kid who has wandered into enemy territory in the high school cafeteria.

Och lite senare lyfter artikelförfattaren fram det som är så nytt med Page:

After years of being served mostly bland good girls and ciphers — from Molly Ringwald in the '80s to Alicia Silverstone in the '90s to Lindsay Lohan in the '00s — teenage girls are clearly starving for a female antihero, as are their mothers, fathers, older sisters, and even some of their brothers.

Nu får det räcka med citat. Texten förmedlar väldigt mycket attityd och det är - oavsett vilken inställning man har till Junofenomenet - spännande läsning för alla filmintresserade.

Juno, Ellen Page och den svenska kritiken

När årets Oscarsnomineringar släpptes för några dagar sedan var det en film som stack ut lite extra: dramakomedin Juno. Jason Reitmans lågbudgetfilm (kostnad: 2.5 miljoner dollar) hade lyckats ta sig in bland de stora elefanterna och mycket berodde på ett nästintill samstämmigt prisande bland amerikanska filmkritiker. På metacritic har filmen 81 av 100, medan Rottentomatoes visar att 93 % av recensionerna (153 av 165) varit positiva - ett enastående resultat.















Den inflytelserika kritikern Roger Ebert gick i bräschen för Juno-anhängarna och plockade ut filmen som den allra bästa under 2007. Och publiken verkar vara med på noterna. I USA har den hitintills spelat in drygt 90 miljoner dollar, vilket är lika mycket som Michael Clayton och No Country for Old Men – två andra Oscarsnominerade filmer – spelat in tillsammans. Juno har dessutom redan tagit sig in på topp-250 listan på imdb och blivit omskriven av tusentals bloggare över hela världen.

Såväl kritiker som vanliga filmfrälsta har förutom ett skarpt manus lyft fram en avgörande framgångsfaktor, titelrollens Ellen Page. Hon presenteras genomgående som ett bra alternativ till de blonda och vampiga Lindsay Lohan och Scarlett Johansson. Page är på riktigt, en vanlig tjej som får spela vanliga tjejer i Hollywood.





















I många intervjuer framkommer bilden av en nu tjugoårig skådespelare som blivit ett med sina karaktärer. Detta uppmärksammar Karolina Ramqvist i en mycket läsvärd nöjeskrönika i DN. Hon noterar att Ellen Page nu fått spela samma slags tjej i flera filmer och ställer en viktig fråga:

Självklart använder Ellen Page också andra saker än stil i sitt arbete. Men det är slående hur likadan hon ser ut hela tiden, och frågan man ställer sig blir
hur lång tid det tar innan en annan stereotyp blir erkänd som en annan stereotyp. Kan den "hela" och "riktiga" flickan på film ha vilken hårfärg som helst, vilka skor som helst, eller är det här det enda sättet?

Igår hade Juno svensk biopremiär och frågan var om den svenska kritiken skulle vara lika generös som kollegorna på andra sidan Atlanten? Svaret är: nästan. Jonas Appelberg på film.nu är förvisso lyrisk och Per Ericsson (corren.se) ger filmen högsta betyg och prisar särskilt dialogen, men i övrigt har fullpoängarna uteblivit och någon enstaka recensent har till och med vänt tummen neråt.

En klar majoritet gillar dock Juno. Svenska Dagbladets Hynek Pallas ger filmen fem av sex och prisar särskilt dramaturgin: ”Juno, och alla filmens karaktärer, växer faktiskt ända fram till slutscenen.” Fyror (av fem) delas bland annat ut av DNs Helena Lindblad (”ohyggligt underhållande varje minut, genomtänkt estetiskt och underfundigt rollbesatt från första till sista rutan”) och SVT Nyhetsmorgons Göran Everdahl (”en film som är väl värd sina fyra klappor”).

Den recensent som bryter mönstret är, i vanlig ordning, Sydsvenskans altmeister Jan Aghed. Han ger Juno en tvåa och noterar följande: ”Dramaturgi obefintlig, stilistiska idéer lika med noll.” Aghed ser även vissa moraliska betänkligheter med abortproblematiken och gillar inte manuset: ”Dialogen och Junos ymniga monologer består mestadels av tonårshippa, trendiga klichéer.” Dock ger han Ellen Page beröm, vilket för övrigt nästan alla andra också gör (t.ex. Bloggywood , GP och UNT.

Slutsatsen är att Juno verkar vara en film som ligger helt rätt i tiden. En film som är tillräckligt smart för att båda roa och gripa tag. Om du redan har sett den kan du kanske få ut något av den diskussion om Juno som Jim Emerson dragit igång på sin blogg. Just den sortens fördjupande samtal och diskussion hade jag gärna sett oftare i svensk media.














Michael Cera och Ellen Page i Juno.

Mer om Ellen Page och Juno här.