Jag ska gifta mig med Julia Stiles!

Livets beslut måste, såväl i det lilla som i det stora, bestå av en förnuftig balans mellan spontanitet och planering. Långsiktigheten ger en trygghet att bygga vidare på, medan det plötsliga infallet ger oväntade äventyr och öppningar som annars hade varit stängda.

För tjugo minuter sedan fattade jag ett beslut. Jag vill inte påstå att detta beslut är särskilt genomtänkt. Det kan till och med anses vara omoget, omotiverat och onödigt utopiskt, men vad spelar det för roll en kväll som denna.

Om jag ska vara helt uppriktig är beslutet baserat på en ögonblicksbild. Tanken hade aldrig slagit mig tidigare. Det var första gången jag såg möjligheten, första gången jag struntade i alla hinder som finns. Ja, det finns gott om hinder. Sannolikheten, till exempel. Sannolikheten att mitt liv förändras i enlighet med mitt beslut är nära noll och det gör mig ingenting. Inte en kväll som denna.

Jag ska gifta mig med Julia Stiles. Det har jag bestämt.


Skådespelerskan Julia Stiles. Hon vet bara inte om det än.

Livet är att kompromissa. Spontana drömmar krossas mot verkligheten, löses upp, försvinner. Utstakade stigar växer igen. Det som ena dagen verkade så självklart är nästa dags ångestfyllda kval.

Vänner kommer, vänner går. Viskar i mitt öra, ger mig goda råd. Lyssnar, lyssnar inte. Lyssnar, lyssnar inte. Lyssnar.

Julia Stiles-grejen kom jag på alldeles själv. Tänk vad glada alla ska bli. Julia Stiles av alla kvinnor. Julia Stiles! Tänk…

Tvivlarna kommer att klaga och klagarna kommer att tvivla.

Dörrar kommer att öppnas. Fönster kommer att stängas. Förändringarnas tid är här.

Jag ska gifta mig med Julia Stiles!

Tänk om alla humorprogram försvann...

Humor, humor, humor. Överallt i samhället finns det humor. Man kan säga att vi alla förhåller oss till detta på lite olika sätt. Skratta bör man, annars dör man. Humor, ett litet ord som är laddat med positiva värden.

I media älskar man att snacka om Humoreliten och besjunga alla möjliga humorkollektiv som efter några månader visar sig vara olika delar av samma lilla komikerföretag. Ingenstans är inavel vanligare än i humorbranschen. Den enes bror är den andres far och den som ingen fader har får skaffa sig Magnus Betnér som fadder. Stå upp och var lojal och ha lite talang och snart kommer du att vara en i familjen (höhö).

Om det kan skönjas en negativitet någonstans bakom ordsvallet är det säkert så det ligger till. Med tanke på hur dränkta vi blir i slarvigt paketerad humor (ofta dålig sådan) faller det sig helt naturligt att låta gammal, bitter och uttråkad när man kommenterar tevekanalernas slentrianmässiga förhållande till skrattandet.

Alla kanaler måste ha minst tre, fyra eller fem humorprogram på ett år och alla andra nöjesproduktioner ska injiceras med lövtunna lustigheter, helst både i kvadrat och kubik. Humor är alltid inne överallt och det är synd att det ska vara så självklart. Jag är säker på att det hade producerats bättre tevehumor om alla kanaler bara gjorde ett renodlat humorprogram per kanal och år. Ett program. Ett jävla toppenprogram. Nog fan hade producenterna ansträngt sig lite mer och alla upphöjda paschor i Humoreliten (ha!) kunde få känna rädslan komma och ur den rädslan skulle suverän humor födas.

Men nu nöjer jag mig inte med det.

Jag drömmer vidare och tänker mig ett helt år där teve slutar producera humorprogram. Pausunderhållningen i melodifestivalen hade kunnat vara klassiska cirkusnummer utförda av akrobater i världsklass. (Inga clowner dock.) Nog fasen skulle folk bli underhållna ändå.

Vad skulle hända under ett år av humorförskingring? För enkelhetens skull slutar man även att producera humor på nätet och i radio. Vad skulle hända? Vad skulle hända med folket och vad skulle hända med komikerna?

Kanske skulle vanligt folk börja uppskatta verkligheten mer och mer. Att dra ett skämt i den långa kön i mataffären - strax innan kassörskan ropar efter förstärkning - skulle plötsligt bemötas med skratt, applåder och kvicka kontringar. Efter ett tag skulle nya humorfenomen uppstå. Några skulle börja med slapstick och halka på bananskal medan andra, de som helt enkelt inte är roliga, skulle bli roliga just för att de inte var roliga någonstans någon gång.

Kanske skulle seriösa program tvingas smyga in humor i sina produktioner. Janne Josefsson ska precis ifrågasätta sitt intervjuoffers felaktiga svar när ett mustigt fisljud ekar genom rutan. Skjutjärns-Janne visar inte en min och ställer sedan den nödvändiga frågan. Allt skulle vara som förr och ändå inte. Tevekrönikörerna skulle tävla om att formulera den fyndigaste hyllningen av Uppdrag Gransknings nya, djärva journalistik.


Kanske skulle vi slutligen tillåta oss att uppskatta den yrkeskår som såväl historiskt som i nutid bestått av flest torrbollar ber kvadratmeter: rubriksättarna. Plötsligt skulle vi verkligen skratta åt alla variationer på Charlotte Kallas efternamn. Plötsligt skulle vi fnissa ihjäl oss åt beskrivningen av den dansk-svenska postsammanslagningen som en affär mellan en halt och en lytt. Plötsligt skulle rubriksättarna hyllas som kungar och drottningar. Istället för Barnmorskorna, Rubriksättarna. Istället för rubrik, förvirring. "Såg du rubriken till artikeln om den nya lärarlegitimationen. Fy fan vad rolig den var!"

Ur vårt lika ofrånkomliga som naturgivna behov av att skratta skulle ny humor födas. En tillfällig humorabstinens skulle därför vara det bästa som kunde hända det här landet!

Det är dags att sluta drömma. Egentligen går ju detta humorstärkande projekt inte att genomföra. Det är till och med helt omöjligt i praktiken. Jag vill nämligen inte riskera att missa 100 höjdare på måndag...

Intressant?

Reserapport 3

Taket är vitt. Väggarna är vita. Allting är vitt. Lakanet jag ligger på, liksom kuddarna och täcket. Husen har vita fasader och när morgonsolen reflekteras mot dessa bländas jag, tvingas blunda, hålla händerna för ögonen.

Klockan är tjugo över ett, natten till fredag, och stiftet till min favoritblyerts har just tagit slut. I vanliga fall antecknar jag enbart med bläck, men på sista tiden har jag föredragit den lättare blyertsen. Vilket också förklarar slitaget.

Det här ska bli en reserapport tänker jag och inser hur illa vald min rubrik är. Reserapport är så torrt och ofullständigt, men givetvis korrekt. Reserapport låter som en revisors plikttrogna rubrik till kvittosammanställningen av den där festhelgen i Köpenhamn, Dublin eller Prag när Bengt skulle svetsa samman gänget efter sammanslagningen. Reserapport bär spår av gammal skrivmaskin och rutiga tjänstemannaskjortor och om du lyssnar riktigt noga kan du höra ljudet av pekfingrarna som hamrar in sandiga klichéer från förr.

Jag borde ha valt någon bättre rubrik, något mer uttrycksfullt och precist.

Klockan är nu halv ett och jag håller Bang nummer fyra 2007 i handen och försöker se in i Lindsay Lohans gåtfulla ögon. Är du galen? frågar Bang. Lindsay ler och jag kan inte låta bli att le tillbaks. Fåfängt, drömmande. Våra blickar möts dock inte. Hon tittar åt ett annat håll, ser in i någon annans ögon.

Som av en slump är det bara en halvtimme sedan jag läste ut semesterveckans nionde bok, Fredrik Strages utmärkta ”Fans”. Veckans läsning är således fullbordad två dagar för tidigt och nu ligger jag här med 2453 sidors utökad litterär erfarenhet. Jag känner mig stolt. Bror duktig, bror duglig, han är jag.

Klockan är nu två och jag gör just ingenting alls. Mina tankar vill inte samla sig. Istället viskar mörkret i mitt öra: släck lampan, släpp pennan, slappna av, sov. Sov en stund och vakna sedan upp till en ny morgon, till vårsolsvärmen och de vita väggarnas varma charm…

Reserapport nummer tre, publicerad på självaste skottdagen.

Reserapporten som blev något annat. I morgon flyger jag hem igen.

På hemväg

Fredag eftermiddag. Sen lektion: vetenskapsteori.
Professorn föreläser, studenterna lyssnar och
diskuterar. Efteråt en pratstund med en vän.

Tunga moln där ovanför.
Regn som skvätter, droppar, faller.
Regn som sällskap, regn som är så lätt, så lätt.

Himlen öppnar sig. Coop Nära skyddar; korgen fylls.
A-fil, bananer, en liter ekologisk mellanmjölk
och ostkaka. Det är ju fredag.

Det börjar blåsa. Vinden biter kind. Näsan rinner,
regnet faller. Benen går fort. En plastkasse
i handen, en ryggsäck på ryggen. Spända muskler,
trötta leder. Svettiga armar, svettig rygg.

Och så regnet över allt. Det strilande, ihållande
regnet. Januariregnet, med smak av höst och vår.

Då kommer hon med terriern.
En söt flicka från en annan tid.
I vinden och regnet går vi mot varandra.
Jag ser henne.
Hon ser besvärad ut.
Hunden drar, kopplet släpper.

Lukas, Lukas! Ljus röst när liten terrier rusar
mot påsen, puffar till, gör mig paff.
A-fil, bananer, en liter ekologisk mellanmjölk
och ostkaka på marken.

Men Lukas. Besvärat. Lukas! Uppgivet. Resignation.

En terrier som nafsar, sliter, kränger ostkaka.
Förvåning i regnet. Generad flicka, nöjd hund.
Renslickad aluminiumform. Vinden som rufsar
hennes hår.

- Han gillar ostkaka, sa hon.
- Det gör jag också.
- Och jag.
- Då har vi något gemensamt alla tre.
Snett leende.
- Jo, men du ska få betalt.
- Det behövs inte.
- Jodå. Klart du ska ...
- Nä, du kan bjuda istället.
- På ostkaka?
- Eller något annat.
- Som vad?
- Vad som helst. Bara det går att äta.
- Nu?
- Om det går bra.
- Det går bra.

Januariregnet fortsätter att falla.
















[Efterord: Visst önskar man att verkligheten var lika skön som dikten, att drömmen någon gång fick bli sann en liten stund.]

Mitt i natten

Sömngångarskor med mjuka sulor
Narkosmiddagar med uppvärmd mat
Drömfabriker man kan drömma i

Ögonlock som låtsas sova,
låtsas vara trötta, trotsar sömn
En tom madrass i stugan
Sönderbitna naglar: klämma finnar, klia rygg

Magläge, ryggläge, olägligt: svårt

Sover, sover inte, sover, sover inte,
sover, sover inte

Vaggvisor med trumpeter
ja skjut mig med bedövningspilen
låt mig slumra, vila, sussa sött
snart ... sover jag

En skälvande minut

Nyårsraketerna sköts upp i tusentals tusental vid tolvslaget. Trots alla bistra mellandagsrapporter om ”busande” ungdomar, vuxna och farbröder fanns det tillräckligt med pjäser kvar för att hela Sveriges natthimmel skulle lysa, spraka och explodera ännu en gång.

Just som rakettändandet intensifierades fick jag ett sms från en kamrat. Ett gott nytt år önskades mig och ett gott nytt år skulle snabbt önskas tillbaka. Svara, klicka, skicka – häpna. Mobiltelefonen jobbade febrilt och en dryg minut senare var arbetet utfört.

Att det tog så lång tid berodde gissningsvis på att några miljoner andra svenskar, norrmän, danskar, européer och världsmedborgare tänkte samma tanke just då, tre-fyra minuter före årsskiftet. Det var naturligtvis nytt sms-rekord och trots den kommersiella eftersmaken är det ändå rätt fint att så många utför samma handling på ungefär samma gång.

Tillbaka till nyårsafton. Under den där skälvande minuten, när mobilen fick kämpa så hårt, dök det upp en fantastisk bild i huvudet. Mitt sms flög upp mot det upplysta himlavalvet och i ren eufori tog han sig en svängom bland allt det röda, gula och vita, flög från stad till stad i hastigt glädjerus och landade slutligen i Jönköping någonstans, överväldigad, tårögd, rörd. Det var fullbordat: Gott nytt år!