På väg mot Österlen

Om en dryg timme tar jag bussen ut till Österlen för ett dygns avkoppling i somrig miljö. Österlen kan beskrivas som "en benämning på slättlandet i sydöstra Skåne. Området kännetecknas av naturskönhet, låg urbaniseringsgrad och pittoreska kustsamhällen." Det låter ju inte så dumt. Klockan är bara nio och redan gassar solen. Det kommer att bli mycket varmt idag. Återkommer på lördag. Ha en fin nationaldag!

rätt så underbart ändå

Mörkerkörning är inte världens roligaste aktivitet. Och inte världens enklaste heller. Man blir så utmattad.

Nu är jag i Växjö igen. Helgen har varit kort(!) och intensiv. Maten har varit alldeles för god och födointaget alltför omfattande för att man ska kunna vara helt nöjd, men nöjd är jag.

Det var kul att återse sin barndoms sängkammare i sommarstugan. Fantomenbilderna på väggen är en udda detalj. Tiden har inte rört sig lika fort som på andra ställen. Inte konstigt att man känner sig så gammal där...

Lustigt värre blev det när hela sällskapet började beskära päron- och äppelträden under söndagsförmiddagen. Sekatörer, sågar och stegar plockades fram. Grenar kapades, kvistar klipptes av. Regnet duggade, himlen var svulstigt gråmulen och syskonbarnen lagade mat i lekstugan. Sågspånen lade sig som mjäll på min svarta jacka och jag tänkte att det här är rätt så underbart ändå.

Nu ska här sovas. I morgon tar jag tåget hem igen.

Reserapport 4b

Efter att ha suttit rejält trångt på ditresan blev det en skön omväxling med obegränsat benutrymme på hemvägen. Vi hade betalat några kronor extra för detta och fick plats allra längst fram, på rad ett mitt emot chefsflygvärdinnas lilla sits. Åt sidorna var det emellertid lika trångt som tidigare och jag gjorde mitt bästa för att sätta min axelbredhet ur spel.



På bilden ser man exakt hur det såg ut i vårt plan. Jag satt i mitten med en bjässe till karl på min högra sida och en som armbågades till vänster. Dock var det ju härligt att kunna sträcka på benen.

Att sitta längst fram i ett flygplan har sina fördelar. Man får betjäning först av alla och dessutom ges en närgången inblick i flygservicebranschens mysterier. Aldrig tidigare hade jag haft chansen att följa flygvärdinnornas rutiner på en armlängds avstånd. Nu kunde jag se att så gott som allt som ropades ut i högtalarna fanns skrivet i ett manus, men att personalen kunde det som var på svenska utantill.

Fast internradiosystemet kändes verkligen inte 2000-tal, men fungerade likväl adekvat. Det var något med knapparnas utseende som kändes ålderdomligt.

Från min fina position kunde jag se hur kaptenerna passades upp och verkade trivas med det. Vill du ha te? Ja det blir fint det. Båda kaptenerna hade förresten oväntat rejäla skor på sig. Tjocka sulor, svart läder. Det gav ett seriöst, men lite osmidigt intryck

Jobbet som flygvärdinna måste locka personer med någon form av exhibitionism i blodet. Precis som alla andra serviceinriktade yrken har de väldigt mycket att vinna på att vara i ”gott skick” och ”bra på kommunikation”. Man måste klara av att ha andras blickor på sig och på så vis påminner flygvärdinnor om servitörer, servitriser och reseledare. Det är jobb man bara tar om man har det som krävs och har man inte det som krävs blir man inte långvarig i branschen.

--------------------------------------------------------------------------------

Jag tycker om att titta på människor som väntar på sitt bagage. Det är något simpelt över det hela. Väntandet, småpratandet, stirrandet – flackande blickar hit och dit. Det är skor som byts och jackor som plockas fram och sätts på. Ett kapitel är slut, ett annat är på väg att börja.

Sedan drar bandet igång och alla är på alerten. De ivriga ställer sig i närheten av öppningen där de första väskorna strax kommer hoppa upp. De tålmodiga står längre bort och kanske skakar de på huvudet åt den fyrkantiga mannen som lutar sig ut över mynningen. Han vill nog vara helt säker på att kunna ta sin väska innan någon annan hinner se hur den ser ut.



Det finns en nervositet i luften. De allra flesta får sitt bagage inom en halvtimme, men enligt statistiken är det några procent som får vänta längre. Idag verkar dock allt vara i sin ordning. Allt går som det ska.

En liten unge trotsar sina föräldrar.
”Albin, man får inte gå förbi den gula linjen.”
”Men de andra då?”
”När man hämtar sin väska får man gå förbi, men bara en liten stund.”
Albin ser förbryllad ut och jag förstår honom.

Jag tycker om att titta på människorna som väntar på golfbagar, barnvagnar, skidfodral och resväskor i alla möjliga former och färger. Det är ett av få tillfällen då man kan spana in vem som helst utan att det anses vara något konstigt med det.

Till slut får vi vårt bagage och tillsammans med hundratals andra resenärer skyndar vi genom tullen. Det är två grader ute. Det blåser kallt. Det regnar ymnigt. Jag börjar redan sakna Spanien.

Reserapport 4a

Under tågresan hem från Stockholm hamnade jag bredvid en storväxt man, ungefär i min egen ålder, med ett enfaldigt och samtidigt alldeles oförargligt utseende. Han mönstrade en sportig tröja och pösiga, gråa mysbyxor och han sov när jag slog mig ner. Dessutom satt han på min plats, intill fönstret.

När herr konduktör ropade till vaknade jätten bredvid mig och halade fram sin biljett. En yrvaken björn smög ut ur sitt ide med en tågbiljett i handen.

"Du sitter på min plats", sa jag.
"Nej, det här är min plats", sa mannen med mysbyxorna och halade fram biljetten igen. Jag pekade snällt ut att det faktiskt stod GÅNG på hans pappersbit och han såg förvånad ut, utbrast:
"Jaha, vill du byta?"
"Ja."
"Eller spelar det någon roll för dig?" Vädjande ögon.
"Det spelar ingen jättestor roll, men vi kan ju byta ändå."
"Okej."
"Ja, vi kan väl byta?"
"Då sitter jag kvar då", svarar han med ett stort leende. Och jag tänker på den där Led Zeppelin-låten. Communication Breakdown.

Nåväl. Jag hade Hamsun med mig i ryggsäcken och njöt av Svält ända tills jättens händer började röra sig rytmiskt mot mjukisbyxans övre lårparti. Jag fick för mig att mannen helt fräckt satt och onanerade. En hastigt växande känsla av bestörtning infann sig i maggropen, men jag vågade inte lyfta blicken, inte snegla åt sidan eller hastigt vrida mig om för en titt på utsikten. Rädslan att gå i en blottares förrädiska fälla var alltför stark.

När gnidandet upphörde efter någon minut tog jag dock chansen och stirrade rakt in i det enfaldiga ansiktet.

Som stirrade tillbaka, vänligt. Nästan för vänligt. Ett sånt där leende som kan uttrycka alla känslor som finns.

"Jaha, du letar efter någon musik?" frågade jag och syftade indirekt på hans grävande i byxan.
"Va?" Det enorma huvudet hade lagt sig lite på sned.
"Nej, det var inget." Fort ned med blicken i boken.

Sedan började den misstänkta masturbationen igen. Flapp, flapp, flapp, flapp, flapp. Jag såg inte texten längre. I takt med att intensiteten i gnidandet ökade kunde jag allt tydligare se hans oförargliga nuna växa fram bland meningar, ord och bokstäver. Texten skymdes. Jag tvingades till slut att blunda. Det hade blivit nödvändigt att tänka ut en plan.

Till slut lyckades jag via en avancerad manöver skaffa mig en lucka i ögonvrån genom vilken jag såg att det var vibrationer från väggpanelen som var orsaken till "flappandet". Men, i ärlighetens namn, mannen satt ju med händerna i farlig närhet av skrevet och han såg alldeles för belåten ut. Helt säkert drog jätten nytta av tågvagnens skakningar för att uppnå sexuell stimulans. Om han verkligen onanerade låter jag dock vara osagt.

Lite senare, strax innan Alvesta, frågade han om jag skulle av i Malmö och jag svarade att jag skulle av i Lund. En fin stad, sa han och jag instämde. Sedan traskade han av tåget och hela tiden behöll han det där obestämbara och lite enfaldiga leendet på läpparna.

Reserapport 3

Taket är vitt. Väggarna är vita. Allting är vitt. Lakanet jag ligger på, liksom kuddarna och täcket. Husen har vita fasader och när morgonsolen reflekteras mot dessa bländas jag, tvingas blunda, hålla händerna för ögonen.

Klockan är tjugo över ett, natten till fredag, och stiftet till min favoritblyerts har just tagit slut. I vanliga fall antecknar jag enbart med bläck, men på sista tiden har jag föredragit den lättare blyertsen. Vilket också förklarar slitaget.

Det här ska bli en reserapport tänker jag och inser hur illa vald min rubrik är. Reserapport är så torrt och ofullständigt, men givetvis korrekt. Reserapport låter som en revisors plikttrogna rubrik till kvittosammanställningen av den där festhelgen i Köpenhamn, Dublin eller Prag när Bengt skulle svetsa samman gänget efter sammanslagningen. Reserapport bär spår av gammal skrivmaskin och rutiga tjänstemannaskjortor och om du lyssnar riktigt noga kan du höra ljudet av pekfingrarna som hamrar in sandiga klichéer från förr.

Jag borde ha valt någon bättre rubrik, något mer uttrycksfullt och precist.

Klockan är nu halv ett och jag håller Bang nummer fyra 2007 i handen och försöker se in i Lindsay Lohans gåtfulla ögon. Är du galen? frågar Bang. Lindsay ler och jag kan inte låta bli att le tillbaks. Fåfängt, drömmande. Våra blickar möts dock inte. Hon tittar åt ett annat håll, ser in i någon annans ögon.

Som av en slump är det bara en halvtimme sedan jag läste ut semesterveckans nionde bok, Fredrik Strages utmärkta ”Fans”. Veckans läsning är således fullbordad två dagar för tidigt och nu ligger jag här med 2453 sidors utökad litterär erfarenhet. Jag känner mig stolt. Bror duktig, bror duglig, han är jag.

Klockan är nu två och jag gör just ingenting alls. Mina tankar vill inte samla sig. Istället viskar mörkret i mitt öra: släck lampan, släpp pennan, slappna av, sov. Sov en stund och vakna sedan upp till en ny morgon, till vårsolsvärmen och de vita väggarnas varma charm…

Reserapport nummer tre, publicerad på självaste skottdagen.

Reserapporten som blev något annat. I morgon flyger jag hem igen.

Reserapport 2

Det är kallare i år jämfört med tidigare år. Temperaturen kryper upp till 17-18 grader vid fyratiden och hasar sedan tillbaka ner igen. I skuggan kan det vara lite ruggigt när en kall havsvind letat sig in mellan bergsmassiven, men i solen är det underbart. Vilken skillnad i energi efter en halvtimmes läsande i det starka ljuset!

I måndags skulle jag ha sprungit, men det blev bara en rask promenad uppför en ganska brant sluttning. Stigen slingrade sig inbjudande och efter 30 minuters svettigt kämpande var vi uppe på toppen. Där kunde man se att det fanns ännu högre stigningar på andra sidan dalen, precis som det brukar vara i alla bergskedjor. Klättringen ner igen var helt odramatisk, men det gällde att ha tungan rätt i mun, se till så att man satte ner foten på rätt ställe.

Igår sprang jag min mördarrunda. Det mordiska i bansträckningen ligger i stigningarnas antal och lutningsprocent. Som alltid övergick emellertid ”att jogga hela tiden” till ”intervaller med snabbare löpning”. Utmattningen efteråt var dock densamma.

Dagarna går snabbt. Jag har fullt upp och läsningen fortskrider enligt planerna. Sedan jag kom hit har jag nu hunnit med fem romaner. Fyra återstår och det borde jag hinna med. Läsningen som livsfilsofi under en vecka…

Jag gillar frukt och grönt mycket mer här än hemma. Inget ont om Coop Nära i Lund, men den lokala affären slår dem med hästlängder. Bananerna är spanska och smakar mer än de långväga gästerna från Central- eller Sydamerika. Salladen är läcker och tomaterna smakar. Ja, tomaterna smakar faktiskt. Ni läste rätt. Det är ett nöje att äta en god pastasallad under sådana omständigheter.

En annan njutbar detalj är att kunna köpa lokalt producerad chorizo där det syns att korvarna knutits samman av en mänsklig hand. Det ser så mycket trevligare ut då, långt bort från den svenska inplastningsivern.

Idag fyller jag år. När jag vaknade visste jag för en gångs skull inte om det. Är det ett tecken på att man har blivit gammal? Nåväl, 28 år är ingen ålder att tala om, men om två år fyller jag 30 och då kommer väl åldersnojan på köpet. Vi får se.

Om blogger inte lurar mig ska detta vara blogginlägg nummer 100 sedan starten. En passande dag att jubilera på. Men nu ska jag sätta mig i solen och börja på en ny bok.

Reserapport 1

Februari på sydliga breddgrader.

En flygresa i ett stort plan med obefintligt benutrymme. Som en sardin i en burk utan lock? Läderimitationen i sätet var dock bekväm.

Mulet väder i södra Spanien. Regnet som öser ner under gårdagens bilfärd från flygplatsen. Ganska varmt i luften ändå. Idag lyser solen bakom tjocka moln. Imorgon kanske den hittar fram igen?

Under resans gång pratar jag med två lärare. Båda gångerna kommer vi in på mina framtidsplaner. Lärare ett säger att jag kan bli lärare som reservplan, om allt annat fallerar. Lärare två avråder mig bestämt från att bli lärare. En tidigare lärare vill inte att någon ska bli lärare. Det är intressant. Det var länge sedan jag ville bli lärare, men i alla fall...

Just nu är jag uppslukad av Sara Stridsbergs Drömfakulteten. Med på resan har jag också en massa andra böcker. Läsandet som livsfilosofi under en vecka.

Jag försöker skumma igenom El País kulturdel. Det går inte så bra. Spanskan är delvis glömd, men kulturbevakningen här är imponerande.

Molnslöjorna har sakta försvunnit från bergssluttningarna. De senaste dagarnas regn har gjort landskapet grönare än vanligt. Sluttningarna ja: ormbunksgrönt och vintergransgrönt och en massa andra nyanser av grönt. I morgon ska jag ta mig en löprunda upp i bergen.