Göteborgs Filmfestival 2008 - dag 2

Redan när man hoppar av åttan vid Chalmers förstår man hur det ligger till. Man är en i mängden bland alla ryggsäckar, axelväskor och portföljer på väg väg mot ett anrikt svenskt lärosäte. De flesta svänger vänster mot väntande lektionssalar eller forskningsrum; själv tar jag till höger mot väntande åhörarsalar som tillfälligt får agera filmsalonger.

Chalmers. Smaka på det och försök att inte tänka på Palmers, Bengt, en av domarna i nittiotalets Sikta mot stjärnorna. Tänk Chalmers. Tänk år av traditioner och kunskap som satt sig i väggarna ända ut till den sedvanliga snurrande entrén.

Chalmers 2, den mindre salongen av de två som filmfestivalen nyttjar, är nära släkt med Pustervik och hundratals andra publikutrymmen där åskådaren inte förväntas sitta bekvämt alls. "Vi hade bara råd med två millimeter stoppning den här gången också och förresten så håller träsmaken studerna alerta, på tårna du vet." (Bortförklaring av anonym medlem i valfritt universitets styrgrupp för planering av studentrelaterad arkitektur och inredning.)

Chalmers 1, å andra sidan... Där börjar vi snacka bekvämlighet med armstöd(!), tjock stoppning i sittdynan och ett hyggligt benutrymme. RunAn, som lokalen kallas officiellt, har uppenbarligen anlagts med andra bakdelar än studenters i åtanke. Och det är väl rätt så symptomatiskt för ett modernt universitet att "stensäten" är standard överallt utom i flaggskeppet, det sinnligt atmosfäriska audiotoriumet dit man gärna bjuder in celebra gäster och annat fint folk. Träsmak är nog inte enbart en kostnadsfråga...



Dagens lilla plus: Ruth Vega Fernandez ("Upp till kamp"-Rebecka) lyste i kortfilmen Mellan oss.

--------------------------------------------------------------------------

Och så filmerna (betygsskala 1 - 10):

Love Songs (2007) av Christophe Honoré

Ett franskt musikaldrama i tre akter med Ludivine Sagnier i en ledande roll lät alldeles alldeles underbart på förhand. Men underbart (Sagnier) visade sig vara alltför kort och Love Songs blev så spontan och nyckfull att den snabbt drabbades av oförutsägbarhetens dilemma. Det är detta som inträffar när de tvära kasten blir till en gimmick som gör överraskningarna till punkter i ett anteckningsblock som bara väntar på att bli avbockade. Spontant blir mekaniskt och lite trist.

Filmen snöar också in på den där stereotypa bilden av vad som är fransk kultur: den totala öppenheten om sex inom familjen, kedjerökningen inomhus när det ska snackas ut och den ständiga fokuseringen på litteratur - romanen som ska säga något om personen som läser den. Musikalnumrena då? Helt okej, men de var lite för många, lite för långa och aningen repetitiva. Filmen räddas istället av mellanspelen där snygg dialog framförs av idel begåvade aktörer. Betyg: 5.



The Quiet Storm (2007) av Guðný Halldórsdóttir

I festivalprogrammet skriver Marit Kapla så här: "Omsorgen och värmen i karaktärsskildringar och miljöer signalerar att filmen är gjord av en som verkligen var med när det begav sig." Och jag håller inte med. Filmen är välgjord, men just i karaktärsteckningarna finns det mycket övrigt att önska. En bra karaktär ska inte kännas skapad. En bra karaktär ska bara vara utan att man reflekterar över hur han eller hon är. Men i The Quiet Storm börjar man fundera både en och två gånger när allting blir för konstigt. Varför gör hon si och han så eller varför gjorde de inte så? Grundstoryn är ju i sig självt rätt skruvad. Några unga människor tar över ett ungdomshem ute på landsbygden i sjuttiotalets Island och försöker kurera "fångarna" med omsorg, musik och fria tyglar. Att det ska sluta i kaos är uppenbart och resan mot slutet är trots alla snedsteg ganska underhållande. Betyg: 5.

The Nuclear Comeback (2007) av Justin Pemberton

En riktigt bra dokumentär ska inte bara leverera fakta utan också beröra och underhålla. Detta gör The Nuclear Comeback verkligen! Kärnkraftsdebatten aktualiseras med hjälp av lobbyister, medvetna miljöaktivister, arbetare och en neutral journalist. Åskådaren guidas genom en komplex fråga. Är kärnkraften farlig eller, som förespråkarna hävdar, ett grönt alternativ till smutsiga fossila bränslen?

Filmen låter alla komma till tals och pekpinnar existerar överhuvudtaget inte. Den enskilde får själv bilda sig en uppfattning om trovärdigheten hos de intervjuade. Som när Environmentalists For Nuclear Energy-killen erbjuder sig att slutförvara två kapslar radioaktivt högriskavfall under sitt eget ekologiska hus, eller när en spökstad några kilometer från Tjernobyl besöks i sällskap av en nipprig snubbe med geigermätaren i högsta hugg - tystnaden och tomheten säger mycket om det som en gång hände där.

Regissör Pemberton (från Nya Zeeland) gör små nedslag över hela världen och i alla skeden av kärnkraftsprocessen. Uranbrytning i Australien, slutförvaring i Sverige. Det enda som saknas i denna annars rätt heltäckande film är någon kommentar från ansvariga politiker. Fast genom makthavarnas frånvaro undviker man också i hög grad en politisering av en het miljöpolitisk fråga, vilket garanterat bara är av godo. Betyg: 8.

Sammanfattning: en rätt så bra andra dag också!