Sista veckosammanfattningen (kort)

Det var ett tag sedan jag skrev en veckosammanfattning.
Det finns en god anledning till detta: jag är trött på att skriva veckosammanfattningar. Dels för att det tar en massa tid i anspråk, dels för att det blir så väldigt repetitivt. Särskilt efter en vecka med stor konsumtion av film och/eller litteratur.

Nu slutar jag med det och gör som alla andra; när jag känner för att skriva något om en film eller en roman eller en låt - när jag verkligen har något att komma med - då skriver jag om det. Dream-a-Dreamland får inte bli ett nytt Sagolandet (248 recensioner på åtta månader), hur intressant den bloggen nu än var.

Som avslutning kommer därför, för sista gången, en lista (inga recensioner) på den senaste tidens sedda filmer och lästa romaner. Betyg 7 - 10 innebär rekommendation.

LÄST:

Knut Hamsun - Svält. Betyg: 9.
Stig Dagerman - Tysk höst. Betyg: 8.
Jonas Karlsson - Det andra målet. Betyg: 7.
Karin Alvtegen - Svek. Betyg: 6.

SETT:

Into the Wild (2007) av Sean Penn. Betyg: 10.
Die fetten Jahre sind vorbei (2004) av Hans Weingartner. Betyg: 8.
Du & jag (2006) av Martin Jern och Emil Larsson. Betyg: 8.
No Country for Old Men (2007) av Ethan Coen och Joel Coen. Betyg: 8.
Paprika (2006) av Satoshi Kon. Betyg: 7.
Pirates of the Caribbean: Dead Man's Chest (2006) av Gore Verbinski. Betyg: 6.

Veckosammanfattning 2008:9 del 3

Äntligen kommer här sista delen av förrförra veckans recensioner.

Myggor och tigrar av Maja Lundgren

Några fragmentariska intryck.

Den stora kultursnackisen 2007. Är det rätt att hänga ut verkliga personer via mindre smickrande beskrivningar? Maffian i Neapel ställs mot manliga kollegor inom det svenska kulturlivet. Är det en rimlig jämförelse? Kanske inte, men hur kul är rimlig litteratur?

Bokens berättarjag ligger mycket nära författaren, men är ändå fast förankrad i fiktionen. Som kan vara sann, falsk eller mittemellan. Som kan vara utlämnande och hård, men ändå fiktion. Även en helt självbiografisk text rör vid fiktionen, är fiktion. Det egna livet som berättelse.

Många kvinnliga skribenter, verksamma i samma sfär, har noterat att Lundgrens beskrivning av kvinnlig utsatthet i kulturvärlden i stora drag är sann. Att ovälkomna blickar, oanständiga förslag och en press att passa in till varje pris är vardag.

Beeskrivningen av denna lilla, lilla kulturvärld är romanens behållning. Maffiadelen, motpolen, är tyvärr alltför långrandig och ojämnt skriven. Lundgren relaterar sig själv till Strindberg, men hon är ingen Strindberg. Inte än. Strindberg är Strindberg. Lundgren är Lundgren. Myggor och tigrar är bra, men till sist också en besvikelse. Var detta verkligen tillräckligt för att sätta igång en så ihärdig storm? Det säger inte så lite om hur lågt i tak det faktiskt är inom den svenska kultursfären... Betyg: 6.

Stundande natten av Carl-Henning Wijkmark

Döden. Fyra män ska dö. Det är fastställt. Medicinskt och vetenskapligt bekräftat. Salen är till för dem. Fyra män ligger där och ska dö, är döende. Hur gör man för att klara av det? Hur ser den inre processen ut? Döden är tung, svår och undviks ofta. Men inte här. Wijkmark skriver lätt om tungt och svårt. Han rör sig varsamt genom huvudpersonens psyke och fångar en verklighet, en äkthet, som talar direkt till hjärtat, som talar med en röst som vi alla kan känna igen. Betyg: 8.

Vingklippt ängel av Berny Pålsson

Under läsningen uppstår ett hav av känslor inom mig. Få läsupplevelser har varit så kaosartade, så fulla av kast mellan hopp och förtvivlan. Glädje, ilska, smärta och sorg. Irritation i massor, men också inspiration. Oavsett vad man tycker om Pålsson och hennes debutroman har hon lyckats nå ut till sina läsare. Det jag framförallt tar med mig är beskrivningen av en psykiatri som inte vågar vara hård, som tror att mjuka metoder alltid är den rätta vägen. Det eviga daltandet. Dessutom har jag lärt mig att det finns en skillnad mellan att skära sig för att ta sitt liv och livsstilsskärandet som blivit trendigt hos delar av dagens ungdomar. En stark debut: rekommenderas. Betyg: 7.

Trasdockan av Christine Falkenland

Detta är en bok vars inledning lovar mycket, men där fortsättningen inte levererar. Ambitionen att skriva något stort finns där. Skildringen av den talangfulla kvinnan som bara njuter av livet och tar för sig glider över till historien om kvinnan som låter sig utnyttjas av allt och alla. Manligheten, endast styrd av sexualitet, är ju inget vidare.

Just berättelsen om den masochistiska, självuppoffrande kvinnan är inget nytt, men tenderar likväl alltid att bli väldigt provocerande. Så också den här gången. Problemet är att jag inte förstår vad Falkenland vill säga. Det fattas någon dimension, något övergripande som kan göra allt begripligt. Betyg: 4.

Veckosammanfattning 2008:9 del 2

Här kommer andra delen av veckosammanfattningen för vecka nio. Bättre sent än aldrig. Tredje delen (fler bokrecensioner) kommer inom kort.

Godmorgon midnatt av Reginald Hill

Kanske är jag en konservativ torrboll, men jag hade förtvivlat svårt för den ärkebrittiska buskishumor som strömmar genom Godmorgon midnatt. Den består av en tillbakalutad fryntlighet, en larvig lantlighet och en dammig doft av gamla tiders toffelhjältar. Å andra sidan finns det mycket som är bra också. Karaktärsbeskrivningarna, om man orkar ta sig förbi epitet som Den tjocke och Den döde, går på djupet. Hill bryr sig om sitt poliskollektiv och det är gott så, men viktigast i en kriminalroman är mysteriet. Här är dock gåtan, två mystiska självmord med tio års mellanrum, en otroligt komplicerad konstruktion på en sådan hög nivå att det aldrig går att dra några egna slutsatser. Lägg till det att Godmorgon midnatt är cirka 200 sidor för lång och ett mediokert slutomdöme blir oundvikligt. Betyg: 5.

Svinalängorna av Susanna Alakoski

Med rätta hyllad beskrivning av den finlandssvenska underklassens våndor i 1970-talets Ystad. Det är detaljerna som gör berättelsen trovärdig och länge är känslan i nivå med Ivar Lo-Johanssons kraftprov Pubertet. Främst tilltalas jag av uppväxtskildringen, den psykologiska biten om hur det är att växa upp med alkoholister till föräldrar. Om att formas som människa och inse hur det egentligen ligger till. Mot slutet hamnar dock Alakoski dessvärre i socialporrsfällan. Berättelsen fastnar i ett läge där det kollektiva eländets orkester spelar så högt och så ihärdigt att huvudpersonens känslor och utveckling försvinner ut i tomma intet. Men frånsett den fadäsen är Svinalängorna en fantastiskt bra bok. Betyg: 8.

Fans av Fredrik Strage

I oktober 2003 turnerade Bob Dylan i Europa och jag, som just då råkade befinna mig i ett ovanligt Dylanocentriskt känslotillstånd, tänkte att detta kanske var sista chansen att få se gamle Bob. Via en svensk Dylansida fick jag kontakt med en annan Dylanfrälst och tillsammans tog vi oss bilandes genom Sverige, Norge, Danmark och Tyskland. Sju konserter på raken sågs och det - tillsammans med ett sporadiskt, ohälsosamt och mycket omfattande bootlegsamlande - får bli mitt blygsamma bidrag till fansdiskussionen.

Jag är långt ifrån bäst eller värst. (Besatthet är något man skryter om först när man verkligen är bäst eller värst.) Min poäng är att vi alla har något med oss i bagaget som gör att Fans berör på ett personligt plan. Infallsvinklarna är otaliga och välvalda. Mest intressant var nog kapitlet om holländske Gert van der Graaf och hans unika romans med Agneta Fältskog, men även de mer teoretiska avsnitten höll hög klass. Strage är ett unikum inom sitt skrå och Fans är en förbaskat underhållande bok. Läs. Betyg: 8.

Drottningens chirurg av Agneta Pleijel

Känslorna som uppstod under läsningen var snarlika de som dök upp när jag läste P O Engquists Livläkarens besök för några år sedan. Det är alltid lika befriande att släppa taget och låta sig styras av en erfaren författare med stor språklig säkerhet. Så spännande att få ge sig ut på en litterär vandring i 1700-talets Stockholm och ta del av en ögonblickligen fascinerande läkarvärld. En inspirerande läsupplevelse!
Betyg: 8.

Veckosammanfattning 2008:9 del 1

Filmerna först. Samtliga sedda på DVD.

Le Couperet (2005) av Costa-Gavras

Trots ett mindre lyckat slut är detta en hejdlöst rolig och bitvis riktigt vass dramakomedi av regissören som gav oss mästerverket Z (för övrigt min absoluta favoritfilm för tillfället). Bruno Davert (José Garcia) blir arbetslös när pappersföretaget följer tidsandan och rationaliserar bort en stor del av personalstyrkan. Efter många fruktlösa jobbintervjuer inser han att vägen bort från arbetslösheten kommer att bli blodig. Hans värsta konkurrenter måste elimineras, vilket visar sig vara lättare i teorin än i praktiken. Filmen är ytterligare ett bevis på att samhällskritik och svart humor trivs i varandras sällskap. Betyg: 8.



Tsotsi (2005) av Gavin Hood

Kan en i grunden ond människa förändra sitt beteende till det bättre? Det är frågan som regissör Hood ställer i detta sydafrikanska drama. Huvudpersonen Tsotsi (Presley Chweneyagae) är en simpel gangster bosatt i Johannesburgs vidsträckta kåkstad. Han är en rå typ; hänsynslös, respektlös, kallblodig och feg. En som rånar, misshandlar och försöker mörda om situationen kräver det. Men en dag går en stöt snett och han får ett litet skrikande problem på halsen. Hur ska han hantera en bebis? Kan detta vara vändpunkten?

Filmen, som vann en Oscar för bästa utländska film, är väldigt medryckande och stilistiskt genomarbetad, men slutintrycket dras ner av den alltför naiva tron på det ondas föränderlighet. Verkligheten är alldeles för cynisk och eländig för att låta sig överföras till film utan omfattande dramatiska bearbetningar. Ändå är detta ett sevärt drama som ger en god inblick i en främmande (och skrämmande) kultur. Betyg: 7.

Charade (1963) av Stanley Donen

Jag är en thriller som är en actionfilm som är ett drama som är en komedi. Jag är psykadelisk och expressionistisk och jag luras mest hela tiden. Vem är jag?

Du är Charade och du är överskattad.

Ikonen Audrey Hepburn - proper, pillemarisk och pimpinett - möter gamlingen Cary Grant i en rätt spretig historia som försöker vara Hitchcock utan att lyckas. Charade är bra och ofta rolig, men likt en karusell är det alldeles för svängigt för att man ska känna lust att hoppa på samma åktur om och om igen. Omväxling förnöjer som bekant, men bara ett litet tag. Betyg: 6.



Grosse Pointe Blank (1997) av George Armitage

Omtitt. För recension se länk (Filmrecensioner 2008) till vänster. Betyg: 8.

The Man Who Knew Too Much (1956) av Alfred Hitchcock

Första gången jag såg The Man Who Knew Too Much gav jag den en sjua, vilket jag nu inser är ett horribelt högt betyg. Det var ett misstag, ett grovt misstag, och jag gillar inte att missbedöma filmer (även om det nog händer oss alla). Detta är, tyvärr, den sämsta Hitchcockfilmen jag sett än så länge.

Problemen är många. Inledningen är för lång och scenerna är skrivna som sämre variationer på andra scener ur regissörens bättre filmer. Doris Day finns med för att sjunga och sjunger, men trevligheten blir mest en belastning. Dessutom är hennes karaktär så osjälvständig att det gör ont. Passiviteten ges ett ansikte med blond kalufs och det stör. Inte heller James Stewart lyckas nå ut och blir mest en blek kopia av sig själv. I slutändan har Hitchcock levererat enskilda visuella och tematiska guldkorn och även lyckats bibehålla en tunn spänning, men det räcker tyvärr inte för att rädda filmen från fiasko. Betyg: 5.

Veckosammanfattning 2008:8

Idag blir det rekordkorta kortrecensioner på grund av utlandsvistelsen. Dessutom mkt få externa länkar. Det är svårt att få till allt när man sitter med ett 56 k modem. Jag fixar till länkarna när jag kommer hem igen.

LÄST:

Ett familjeliv och nio andra (2003) av Oline Stig

Författaren, som jag tidigare bara bekantat mig med via Sydsvenskans kultursidor, skriver på en härlig prosa som får mig att vilja läsa hennes två andra novellsamlingar. Några noveller går inte i mål, men vad gör det när en klar majoritet gör det som vinnare. Betyg: 7.

Drömfakulteten av Sara Stridsberg

Ett pussel där det berättas från fyra olika håll, där fragment för fragment läggs på plats och bildar en känslomässig helhet. Valerie Solanas liv skildras som en litterär fantasi och det är så där intellektuellt stimulerande och slutligen också gripande som bara en roman kan vara. Drama, prosapoesi, filmdrömmar; feber, politik och antisex. Mästerligt! Betyg: 9.




En spricka i kristallen av Cecilia von Krusenstjerna

Förtjusande elegant skriven och mestadels mycket engagerande psykologisk studie av en överklassfamiljs inre slitningar och en liten flickas långa och krångliga väg mot vuxenheten. Betyg: 8.


SETT:

Risky Business (1983) av Paul Brickman

Valpig Tom Cruise spelar rikemansson vars föräldrar lämnar jättevillan för en semesterresa. Han förväntas vara en duktig gosse, men allt går inte som han hade tänkt sig. Mycket 1980-tal, lite svärta och en habil Cruise gör att denna allt annat än politiskt korrekta dramakomedi blir riktigt lyckad. Betyg: 7.

Jenter (2007) av Hanne Myren

Om att vara tjej på högstadiet i Norge. Regissören följer ett gäng tjejer under ett och ett halvt års tid och resultatet är klart sevärt. Betyg: 7.



Three Days of the Condor (1975) av Sydney Pollack

1970-talsparanoia med en hel del spänning. I vissa avseenden kan filmen dock upplevas som daterad. Betyg: 7.

The Bourne Identity (2002) av Doug Liman

Ännu en omtitt. Se äldre recension här. Betyg: 8.

The Bourne Supremacy (2004) av Paul Greengrass

Sågs senast vecka sju. Se tidigare veckosammanfattningar eller filmrecensioner 2008-länken till vänster. Betyg: 8.

The Bourne Ultimatum (2007) av Paul Greengrass

Lika hög klass som för en vecka sedan. Se länk till vänster. Betyg: 9.

Veckosammanfattning 2008:7

Endast filmer sågs förra veckan.

SETT:

DVD: Hard Candy (2005) av David Slade

Kammarspel med fler nyanser än man först tror. Det tar lite tid att anpassa sig till det moraliska. Det behövs några dagars väntetid innan man hunnit samla tankarna och kan få ur sig något vettigt att skriva. Ellen Page spelar den 14-åriga flickan som stämmer träff med nätpedofilen Jeff (Patrick Wilson) och hänger med hem till hans häftiga villa. Sedan går inte allt som han hade tänkt sig och under ytan ruvar en mörk hemlighet. Toppenspel av såväl Wilson som Page, samt en gedigen estetisk kvalitetskänsla, gör att Hard Candy kravlar sig upp till en sjua och därmed rekommenderas. Betyg: 7.



BIO: Mörktblånästansvart (2006) av Daniel Sánchez Arévalo

På förhand kan titelns ordlek signalera höga pretentioner. Desto trevligare är det att få kliva in i filmens lätt skruvade universum och känna att man trivs som fisken i det mörktblånästansvarta vattnet. I fokus: två bröder, deras pappa, två flickvänner och en kompis som försöker komma på om han är homosexuell samtidigt som han misstänker sin egen far för att besöka en "speciell" massör. Trots en hel del mörker är trivselfaktorn stor, humorn dräpande och dramatiken fullt utvecklad. Det blir inte mycket trevligare än så här. Betyg: 8.

DVD: The Bourne Supremacy (2004) av Paul Greengrass

Koncentrerad spänning och effektivt bildberättande till medryckande musik. Så lätt kan man sammanfatta den lyckade uppföljaren till succéfilmen The Bourne Identity. Betyg: 8.

DVD: The Bourne Ultimatum (2007) av Paul Greengrass

Tredje installationen i serien är också den bästa. Allt som var mycket bra i de två tidigare filmerna har förfinats, förbättrats och framförallt har ytterligare en dimension lagts till handlingen. Jag kan på rak arm inte komma på en film som är mer nervpirrande och samtidigt så extremt välgjord. James Bond kan slänga sig i väggen. Bourne regerar numera i ensamt majestät. Betyg: 9.

DVD: Far from Heaven (2002) av Todd Haynes

1950-tal till innehållet och 1950-tal i produktionsdesign. I sann Douglas Sirk-anda placerar Haynes sin berättelse i det välbeställda hushållet i den fantastiska villan med den lummiga trädgården. Samtidigt som kärnfamiljens existens knakar i fogarna är det de fantastiska färgerna som är mest framträdande. Hela tiden rör sig berättelsen i höstens orange, rött, brunt och mörkgrönt. Passande nog fick filmfotografen Edward Lachman och huvudrollsinnehavaren Julianne Moore Oscarsnomineringar för sina, var för sig, avgörande prestationer. Betyg: 8.



DVD: Up! (1976) av Russ Meyer

Tio bra minuter räcker inte för att rädda detta spektakel till film. Up! borde vara Down! Det relativt höga snittet på imdb (6,2) förklaras troligtvis helt och hållet av de kurviga damernas lättklädda medverkan samt en övervägande manlig publik. I övrigt kan man notera att Roger Ebert var en av manusförfattarna (under pseudonymen Reinhold Timme). Betyg: 2.

DVD: Pirates of the Caribbean: The Curse of the Black Pearl (2003) av Gore Verbinski

Ännu en film som jag förmodligen borde ha sett långt tidigare av rent populärkulturella skäl. Pirates spelade in 654 miljoner dollar enbart på bio och sedan har det kommit två ännu mer framgångsrika uppföljare. Tvåan spelade in strax över och trean strax under den där fantastiska miljarden dollar som alla producenter drömmer om. Nåväl, filmen då? Mycket matiné för pengarna; Bruckheimerkänslan, Klaus Badelt som brassar på i bästa Hans Zimmer-stil och en fungerade mainstreamhumor. Johnny Depp och Keira Knightley är söta. Inte alls illa, inte alls dumt. Pirater är folkliga och så har det varit sedan 2003. Aye! Betyg: 7.

Veckosammanfattning 2008:4

Här kommer så äntligen veckosammanfattningen för vecka 4 som försvann i samband med besöket på Göteborgs Filmfestival.

LÄST:

Sommarboken av Tove Jansson

Tänk så långa somrarna var när man var liten och tänk så långa de kommer att vara när man är gammal. Förhållandet mellan barnet, Sophia, och hennes gamla farmor är berättelsens känslomässiga centrum. I periferin finns en pappa som bara arbetar, en ganska typisk bild av en vuxen utifrån barnets perspektiv. Jansson skriver lätt och finurligt och fångar många somriga detaljer i flykten. Jag är charmad, men inte helt övertygad. Betyg: 6.

SETT:

DVD: Death Proof (2007) av Quentin Tarantino

Jag ska formulera mig oblygt: Quentin Tarantino är ett geni, även om alla filmkritiker inte riktigt har förstått det än. Hans resoluta bildbehandling i kombination med den unika talangen för att skriva manus med superb dialog gör honom till en nutida gigant. Med detta sagt vill jag nu passa på att uttrycka min allra ödmjukaste beundran för hans mod. Att göra en film som Death Proof år 2007 är kaxigt och knappast vältajmat. Och ändå blir det så rätt.

Två formmässigt likvärdiga berättelser binds samman av Kurt Russels vrickade Stuntman Mike, en vettvilling på jakt efter vackra kvinnor som han kan lemlästa med bilen. Filmen kittlar sinnena; musiken är fräsch, handlingen kastar åskådaren mellan skratt och skräck, och aktionsekvenserna är betydligt bättre än de mediokra förlagor varifrån Tarantino i vanlig ordning hämtat mycket inspiration. Death Proof är cynisk, rolig, rå och knappast en film som faller alla i smaken. Rekommenderas dock till alla som älskade Kill Bill-filmerna. Betyg: 9.



DVD: Superbad (2007) av Greg Mottola

Jonah Hills karaktär Seth är superirriterande. Visserligen skapas flera mycket roliga scener genom hans inskränkta dryghet, men i längden håller det inte. Ett bitvis glimrande manus börjar halvvägs in i filmen att löpa amok och drömmen om en någorlunda trovärdig tonårskomedi kraschas av två herrar Kling och Klang, typiska skrivbordsprodukter, givetvis tokskojiga, men också endimensionella och fastvuxna i de kvicksandssega upprepningarnas monotoni. Filmen fick oförklarligt bra kritik i USA och oförtjänt dålig kritik i Sverige. Sanningen ligger som vanligt någonstans i mitten; Superbad är enerverande, rolig och inte mycket mer än så. Betyg: 5.

DVD: Quills (2000) av Philip Kaufman

Första intrycket: den höga kvaliteten. Skådespeleri, manus, foto och regi lyfter filmen en bra bit över snittet för genren. Vidare innehåller berättelsen om Markis de Sade allt som en bra historia ska göra och toppskådisar som Geoffrey Rush, Kate Winslet, Michael Caine och Joaquin Phoenix levererar. Slutrintycket: förbryllande, fascinerande och alldeles lagom perverst.
Betyg: 8.



DVD: Mean Streets (1973) av Martin Scorsese

En blivande mästare presenterar sig med något som är så genuint och realistiskt, så mörkt och uppriktigt och på samma gång så stiliserat och konstnärligt genomarbetat. Nyheten med filmen: sättet att göra kriminaldrama med attityd i berättandet. Det handlar om en metod som Scorsese själv förädlade i Goodfellas och som danske Nicolas Winding Refn lånade till Pusher-filmerna. En metod som alla regissörer av nutida kriminalfilmer måste förhålla sig till. Mean Streets är originalet som håller ställningarna än idag. Betyg: 8.

Veckosammanfattning 2008:6

Veckosammanfattning 2008:4 har kommit på villovägar i samband med resan till Göteborg, men bör dyka upp på bloggen inom kort. Veckosammanfattning 2008:5 är festivalveckan med alla dess rapporter. Därför är det nu dags för veckosammanfattning 2008:6.

SETT:

BIO: Ivans Barndom (1962) av Andrej Tarkovskij

Jag var väldigt sömnig, men ändå var det så där härligt vackert igen. Se recensionen från i höstas här. Betyg: 8.



BIO: Lust, Caution (2007) av Ang Lee

Som en avig variation på Notorious kryper Lust, Caution innanför skinnet. Den har allt som en historisk storfilm ska ha: välgjorda miljöer, läckert foto (Rodrigo Prieto) och ett mustigt soundtrack (Alexandre Desplat). Berättelsen flyter fram och utvecklas hela tiden i lagom takt, vilket gör att filmen trots 150 minuters längd aldrig upplevs som särskilt lång. Veteranen Tony Leung visar ånyo upp ett stort minimalistiskt spel och nykomlingen (debutanten!) Wei Tang är inte mycket sämre hon. Min enda invändning, som gör att filmen halkar ner från en nia till en åtta, är att jag inte riktigt fick det psykologiska spelet att gå ihop. Betyg: 8.

BIO: Den gyllene blommans förbannelse (2006) av Zhang Yimou

Pampigt, pråligt och ett färgbombardemang av sällan skådat slag. Ninjor som hoppar, glider, hugger, voltar och försvinner. Intriger i kungapalatset där alla vänsterprasslar bakom någon annans rygg och där lojaliteter byts lika lätt som pokémonkort på en skolgård. Det borde inte vara bra, men på något sätt finner jag en väg ut ur den narrativa labyrinten och allt blir till njutbar underhållning. Betyg: 7.

DVD: Strandhugg i somras (1972) av Mikael Ekman

Den som förväntar sig en sexploitationfilm riskerar att bli mäkta besviken. Detta är kyskt, beskedligt och den enda som exploateras fullt ut är en ung Stellan Skarsgård i rollen som den fotograferande studenten Erik. Desto mer överraskande är att filmen till stora delar är bra. Manuset har oväntade ambitioner, skådespeleriet visar fler nyanser än brukligt och så finns det ju en hel del scener som lockar till skratt. Jönssonliganregissören Ekman kämpar mot en låg budget och lyckas nästan ro sin skärgårdsfilm i land. De många och hopplöst mörka "nattsekvenserna" drar dock ner betyget ett snäpp. Betyg: 5.

DVD: Death of a President (2006) av Gabriel Range

Kan man göra en film som skildrar hur George Bush den yngre mördas? Det logiska svaret borde kanske vara nej, men filmen finns faktiskt. Befintligt fotomaterial av ett Bushbesök i Chicago kryddas med skådespeleri, klippning och en del specialeffekter för att skapa en trovärdig bild av ett attentat mot landets sittande president. Så långt är allting suveränt bra, men efterspelets alltmer politiska ambitioner gör att dramatiken planar ut och filmen tappar fart. Death of a President är en film som med rätta bör debatteras utifrån etiska utgångspunkter, men som trots allt även har tillräckligt med kvalitet för att fungera på ett ickefilosofiskt plan. Betyg: 7.




DVD: Normal Adolescent Behavior (2007) av Beth Schacter

Tre killar och tre tjejer i gymnasieåldern lever i ett öppet förhållande. Alla har tillgång till alla och det är mer än bara ytliga känslor inblandade; samtliga har varit vänner sedan lågstadiet. Så dyker plötsligt en ny kille upp i skolan och fattar intresse för en av tjejerna i gänget. Hon börjar vackla i sina övertygelser och plötsligt är gruppens existens hotad. Många moralister har ifrågasatt filmen utifrån det "tvivelaktiga" i att karaktärerna inte bekänner sig till den heterosexuella mainstreamtvåsamheten. Detta är naturligtvis helt befängt och jag önskar att regissören hade vågat ta ut svängarna ännu mer. Nu blir det istället en story som bara nosar på Donna Tartts och Bret Easton Ellis territorier, en berättelse som aldrig riktigt lyfter, ett regiarbete som känns slentrianmässigt och föga originellt, samt i slutändan en film som faller men som gör det mjukt. Betyg: 5.

Veckosammanfattning 2008:3

LÄST:

Flickan som lekte med elden av Stieg Larsson

Genom att några av de största problemen från Män som hatar kvinnor rättades till blev Flickan som lekte med elden två klasser bättre än sin föregångare. Det är högre tempo, en rakare story och spänning ända till sista sidan. Plötsligt känns försäljningssuccén helt motiverad. Betyg: 8.

31 låtar av Nick Hornby

Hornby (High Fidelity, Om en pojke) skriver om 31 låtar som han tycker om på något sätt. Texterna är korta, personliga och i ärlighetens namn av rätt ojämn kvalitet. Anekdoter serveras på silverfat, men tillagningen kunde ha varit bättre. När det tänder till är det dock väldigt roligt. Betyg: 6.



SETT:

Nyckfull sommar (1968) av Jirí Menzel

Vackert men djupt oengagerande om tre män (en militär, en präst och en badföreståndare) som väcks upp ur den nyckfulla sommarlunken av en underskön cirkusprinsessa på tillfälligt besök. Kanske missade jag några kulturella tjeckiska referenser då det var ohyggligt svårt att känna något för karaktärernas väldigt litterära uppenbarelser. Betyg: 5.

Memories of Murder (2003) av Joon-ho Bong

Njutbar seriemördarthriller som inte bara är spännande utan också har mycket att säga om ett Sydkorea anno 1986 där avståndet mellan högteknologisk stad och efterbliven landsbygd var gigantiskt. Mycket karaktärsutveckling och stilrent foto gör detta till en måstefilm. Betyg: 8.

















The Simpsons Movie (2007) av David Silverman

En jädrans massa manusförfattare och ändå (eller kanske på grund av detta) är manuset den här filmens ömmande akilleshäl. Den onödiga övergången från TV till film ger en krystad knorr på handlingen. Här finns självfallet en del roliga stunder, men helhetskänslan är en tafatt tillgjordhet med starkt kommersiella förtecken. Miljoner Simsponsfans kunde faktiskt ha fel. Betyg: 5.

Veckosammanfattning 2008:2 del 2

Tre mycket bra filmer sågs under veckan som gick.

DVD: Pauline på stranden (1983) av Eric Rohmer

15-årig flicka följer med äldre kusin till sommarstugan vid havet och snart har båda oförskräckt kastat sig in i den dästa sommarens snurriga kärlekskaruseller. Rohmers relationsdramer är som alltid speglingar av livet självt. Det är avskalat, dramatiskt, välspelat och uppfriskande direkt. Titelrollens Amanda Langlet kunde man 13 år senare se i samma regissörs En sommarsaga - även den ett "stranddrama".
Betyg: 8.

DVD: Grosse Pointe Blank (1997) av George Armitage

Efter tio års mystisk frånvaro återvänder en välklädd yrkesmördare till sin uppväxts Grosse Pointe för klassåterträff samtidigt som han har ett sista uppdrag att utföra. John Cusack hittar kemi och härligt samspel med Minnie Driver och dialogen lyfts av en för genren ovanligt påtaglig intelligens. Detta är en mindre kultfilm som man mer än gärna ser om några gånger i glada vänners sällskap. Betyg: 8.














DVD: A Simple Plan (1998) av Sam Raimi

Tre kompisar hittar 4,4 miljoner dollar i ett kraschat flygplan. De kommer överens om "en enkel plan” – att hålla på pengarna tills de vet att kusten är klar. Men som alla vet är en enkel plan aldrig så enkel som den först verkar. Regissör Raimis brödramoralitet pulsar fram i snöiga Fargo-trakter och duon Bill Paxton / Billy Bob Thornton står för mycket bra prestationer. Betyg: 7.


Övriga filmer som sågs tillhörde genren svensk tonårsfilm:

DVD: Rosa: The Movie (2007) av Manne Lindwall

Vad härligt med en svensk ungdomsfilm där personerna varken super, har misslyckad sex eller försöker ta självmord. Ett extra plus för att killarna pratar normalt utan att verka mentalt efterblivna. Detta är charmigt, enkelt och aningen ofarligt. Betyg: 6.

DVD: Ciao Bella (2007) av Mani Maserrat Agah

Hög högstanivå och duktiga skådespelare i huvudrollerna lyfter ett ojämnt manus där vissa av den nutida svenska ungdoms-
filmens standardingredienser skarvats in. Behållningen finns i det charmanta fotots ljusa bildlösningar. Humorn rör sig i fördomarnas flåsigt förenklade land och drar åt det sena 70-talets sexkomedier, något som slutligen gör att avståndet till det dramatiska innehållet blir alltför stort. Betyg: 6.

DVD: Hip Hip Hora! (2004) av Teresa Fabik

13-årig tös (Amanda Renberg) börjar sjuan, går på fest och råkar illa ut när skolans coola killar visar vad de går för. Det här är en svag film som försöker vara förankrad i verkligheten, men som bara lyckas vara en kass kopia av densamma. Ologiska förvecklingar och ett pinsamt dåligt manus tar snabbt udden ur ett egentligen ganska angeläget ämne. Allra sämst: Björn Kjellman som superstörd prettopappa. Betyg: 3.

Veckosammanfattning 2008:2 del 1

LÄST:

Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson.

Dunderdeckaren. Storsäljaren. Monumentet. Boken alla hade läst och ville att jag skulle läsa. Förväntningarna och skepticismen. Efteråt: besvikelse och splittring.

I en mycket välskriven femsidig prolog väcks läsarens intresse för en annorlunda mordgåta. Sedan dröjer det ända till sidan 293 innan det det första genombrottet i mysteriet kommer. Dessförinnan ges en mycket utförlig karaktärsbakgrund till både hjältarna, Blomkvist och Salander, och den fiktiva finansfamilj i vars mörka förflutna en mördare jagas.

Det verkar som om Larsson skrev den första boken för att grunda och röja väg för kommande delar. Det är oerhört utförligt broderat i början och slutet. I mitten blir det bättre: rakt, klart och klurigt. Men effekten av det inledande tomgångspartiet är att boken upplevs som alldeles för lång. Lätt att ta sig igenom, javisst, men minst 150 sidor för mycket. En typisk bestseller.

När Larsson skriver om kriminalgåtan är det spännande till tusen. Annars är det överlastat med politisk korrekthet, onödiga överdrifter och massor av smådetaljer som ska ge nya perspektiv på manligt och kvinnligt men som bara blir irriterande i slutändan. Dessutom kryddas varje kapitel med Eva Lundgrens selektiva och störande statistik. Bara en sån sak.

Jag har mängder av invändningar och ändå är jag någon vecka senare rätt så nöjd. Tillräckligt mycket i Män som hatar kvinnor fungerar för att slutintrycket ska vara positivt. Betyg: 6.



Skam den som fryser av Stig Claesson.

Det första intrycket av ett författarskap är viktigt. Den första lästa boken lägger grunden för kommande läsmönster och därför är det trist att behöva konstatera att detta var en rakt igenom usel roman. Vad var värst? Den värdelösa handlingen, de slarvigt skissade karaktärerna eller författarens övertro på den egna förmågan att skapa stämningar? Svårt att säga. Den enda ljusglimten i beckmörkret var vissa överraskande språkliga formuleringar. I övrigt bara tomhet och mördande tristess. Betyg: 2.


Länkar också till knuff.se: Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson (bokrecensioner)
Och dessutom hör min blogg hemma i Lund på bloggkartan.se

Veckosammanfattning 2008:1

LÄST:

The Terror Dream. Fear and Fantasy in post-9/11 America av Susan Faludi

Faludi (Backlash, Ställd) granskar återupplivade myter efter terrorattackerna mot USA den elfte september 2001 och sätter in dessa myter i ett historiskt nationellt perspektiv. Romanen är en skarp attack mot den styrande amerikanska eliten och de metoder som dessa män (och kvinnor) använder sig av för att försöka flytta tillbaka könsrollerna till 1950-talet. Alltid välskriven, men ibland blir resonemangen tunga att ta sig igenom och jag är inte heller övertygad om att alla hennes argument håller. Som helhet är det emellertid en klart läsvärd bok. Betyg: 7.

SETT:

DVD: Transformers (2007) av Michael Bay

Rivaliserande robotar från annan planet anländer till jorden för att utkämpa en slutgiltig strid och några helt vanliga människor får nyckelroller i det spänningsladdade dramat. Megan Fox är ännu en ung skådespelerska ifrån rådjursklubben, medan Disneyskolade Shia LaBeouf eventuellt kan vara en framtida John Cusack eller Nicolas Cage. Med Steven Spielberg som producentuppbackning öser Bay på i sedvanlig stil. När det lyckas (och det gör det ganska ofta) är Transformers muskulöst medryckande och gåshudsvarning utfärdas. När det inte lyckas är det däremot bara jobbigt. Betyg: 6.

DVD: L.A. Confidential (1997) av Curtis Hanson

Detta är en mycket lyckad filmatisering av David Ellroys suveräna roman. En längre text om förhållandet mellan romanen och filmen kommer att publiceras på bloggen senare i veckan. Betyg: 9.

DVD: The Science of Sleep (2006) av Michel Gondry

Dröm. Verklighet. Dröm. Verklighet. VeDrkligömhet. Tids nog har allt flutit samman till en förvisso underhållande men inte helt övertygande mix av kaos och kärlek. Gondry har skapat en värld som är mer scenografiskt kreativ än komplett. Fast Charlotte Gainsbourg och Gael García Bernal är ju väldigt söta i huvudrollerna och dessutom måste ett extra plus ges för den minst sagt absurda humorn. Betyg: 7.

DVD: Cashback (2006) av Sean Ellis

Filosofiska vardagsbetraktelser som griper tag i åskådaren förbyts efterhand i en oändlig bildorgasm av herrtidningsfloskler. Cashback är en filmad variant av FHM och Slitz, kryddad med en präktig självgodhet som slutligen tar över berättandet fullständigt. Den innehåller även de mest osympatiska sidokaraktärerna jag sett sedan Knocked Up. Regissör Ellis må vara en kompetent bildberättare, men ur manussynpunkt är han en gröngöling. Betyg: 4.