Sten "Taxi" Jonsson beställer mat

Ett klipp från säsongsavslutningen av 100 Höjdare som i sin sjätte säsong handlade om att plocka fram USA:s skönaste person... Ett gäng svenska original, kända från tidigare program i serien, skickades över för att utgöra jury. Juryns ordförande var profilen Sten "Taxi" Jonsson och han är ju verkligen som han är, vilket ofta leder till roliga förvecklingar. Mycket nöje!

Gör en bättre film nästa gång!

Sydsvenskan skriver att filmen Morgan Pålsson - Världsreporter bara har setts av 125,000 personer. Dock hade man förväntat sig minst det dubbla och därför är det nu troligt att Lundabolaget Anagram kommer att förlora pengarna som satsades i projektet. Men varför tror producenten Martin Persson att det gått sämre än förväntat?

På något sätt måste vi ha gjort fel i marknadsföringen och kommunikationen med publiken. Vi vet att ”Hipphipp” har en stor publik. Och alla som har sett filmen, förutom ett fåtal recensenter, har tyckt att den har varit rolig.

Tillåt mig att skratta. ALLA som har sett filmen ska alltså ha tyckt att den var bra? Med en sådan möjlighet till feedback borde ju filmens producenter vara världberömda vid det här laget. Dessutom talar man om ett fåtal recensenter när i stort sett hela kritiker-Sverige gav filmen tummen ner. Via kritiker.se kan man se att snittet ligger på drygt en tvåa. Men visst, man kan såga en film och ändå tycka den är rolig. Om det nu är roligheten det handlar om...

En annan bloggare tror att den uteblivna framgången beror på för mycket marknadsföring. Under en viss period fanns nämligen Morgan Pålsson med överallt. Det var dn.se, SVT och medverkan i massvis av andra möjliga och omöjliga sammanhang. Ja, det är sannolikt så att folk tröttnade på filmen redan innan den hade haft premiär...


Tid för ett avslöjande. Jag hör till den grupp människor som tycker Morgan Pålsson är en tråkig karaktär och att begåvade komiker ytterst sällan klarar av nyanserat skådespeleri. Det är möjligen okej för ett humorprogram på teve, men i längre och dramaturgiskt annorlunda form blir det hela tämligen avslöjande.

Därför tänker jag att det är mera troligt att filmen faktiskt inte är tillräckligt bra. Att den faktiskt inte är tillräckligt rolig. Att biofilmer baserade på tevekaraktärer inte är någon garanterad framgång. Kort och gott: att filmen förmodligen är för dålig för att locka den breda massan att öppna sina plånböcker.

Mitt tips till Anagram och alla inblandade i projektet blir därmed följande: Gör en bättre film nästa gång!

Tänk om alla humorprogram försvann...

Humor, humor, humor. Överallt i samhället finns det humor. Man kan säga att vi alla förhåller oss till detta på lite olika sätt. Skratta bör man, annars dör man. Humor, ett litet ord som är laddat med positiva värden.

I media älskar man att snacka om Humoreliten och besjunga alla möjliga humorkollektiv som efter några månader visar sig vara olika delar av samma lilla komikerföretag. Ingenstans är inavel vanligare än i humorbranschen. Den enes bror är den andres far och den som ingen fader har får skaffa sig Magnus Betnér som fadder. Stå upp och var lojal och ha lite talang och snart kommer du att vara en i familjen (höhö).

Om det kan skönjas en negativitet någonstans bakom ordsvallet är det säkert så det ligger till. Med tanke på hur dränkta vi blir i slarvigt paketerad humor (ofta dålig sådan) faller det sig helt naturligt att låta gammal, bitter och uttråkad när man kommenterar tevekanalernas slentrianmässiga förhållande till skrattandet.

Alla kanaler måste ha minst tre, fyra eller fem humorprogram på ett år och alla andra nöjesproduktioner ska injiceras med lövtunna lustigheter, helst både i kvadrat och kubik. Humor är alltid inne överallt och det är synd att det ska vara så självklart. Jag är säker på att det hade producerats bättre tevehumor om alla kanaler bara gjorde ett renodlat humorprogram per kanal och år. Ett program. Ett jävla toppenprogram. Nog fan hade producenterna ansträngt sig lite mer och alla upphöjda paschor i Humoreliten (ha!) kunde få känna rädslan komma och ur den rädslan skulle suverän humor födas.

Men nu nöjer jag mig inte med det.

Jag drömmer vidare och tänker mig ett helt år där teve slutar producera humorprogram. Pausunderhållningen i melodifestivalen hade kunnat vara klassiska cirkusnummer utförda av akrobater i världsklass. (Inga clowner dock.) Nog fasen skulle folk bli underhållna ändå.

Vad skulle hända under ett år av humorförskingring? För enkelhetens skull slutar man även att producera humor på nätet och i radio. Vad skulle hända? Vad skulle hända med folket och vad skulle hända med komikerna?

Kanske skulle vanligt folk börja uppskatta verkligheten mer och mer. Att dra ett skämt i den långa kön i mataffären - strax innan kassörskan ropar efter förstärkning - skulle plötsligt bemötas med skratt, applåder och kvicka kontringar. Efter ett tag skulle nya humorfenomen uppstå. Några skulle börja med slapstick och halka på bananskal medan andra, de som helt enkelt inte är roliga, skulle bli roliga just för att de inte var roliga någonstans någon gång.

Kanske skulle seriösa program tvingas smyga in humor i sina produktioner. Janne Josefsson ska precis ifrågasätta sitt intervjuoffers felaktiga svar när ett mustigt fisljud ekar genom rutan. Skjutjärns-Janne visar inte en min och ställer sedan den nödvändiga frågan. Allt skulle vara som förr och ändå inte. Tevekrönikörerna skulle tävla om att formulera den fyndigaste hyllningen av Uppdrag Gransknings nya, djärva journalistik.


Kanske skulle vi slutligen tillåta oss att uppskatta den yrkeskår som såväl historiskt som i nutid bestått av flest torrbollar ber kvadratmeter: rubriksättarna. Plötsligt skulle vi verkligen skratta åt alla variationer på Charlotte Kallas efternamn. Plötsligt skulle vi fnissa ihjäl oss åt beskrivningen av den dansk-svenska postsammanslagningen som en affär mellan en halt och en lytt. Plötsligt skulle rubriksättarna hyllas som kungar och drottningar. Istället för Barnmorskorna, Rubriksättarna. Istället för rubrik, förvirring. "Såg du rubriken till artikeln om den nya lärarlegitimationen. Fy fan vad rolig den var!"

Ur vårt lika ofrånkomliga som naturgivna behov av att skratta skulle ny humor födas. En tillfällig humorabstinens skulle därför vara det bästa som kunde hända det här landet!

Det är dags att sluta drömma. Egentligen går ju detta humorstärkande projekt inte att genomföra. Det är till och med helt omöjligt i praktiken. Jag vill nämligen inte riskera att missa 100 höjdare på måndag...

Intressant?

Fortsatt avgiftsskolk bör vara möjligt

Sydsvenskan rapporterar om SVT:s fortsatta fokusering på nätet. Man kommer inom kort inleda en försöksverksamhet där hela utbudet läggs ut på webben. Det är utmärkt. En sådan satsning skulle befästa kanalens position som världsledande inom tv på nätet.


Redan idag har man den överlägset bästa svenska tjänsten för webb-tv. TV4 ligger en bra bit efter. Trean likaså. Femman satsar dock rätt och gör det bra, närmar sig giganten. Konkurrensen ökar.

Fast kruxet med public service är, som alltid, principen att alla måste betala. Det spelar ingen roll att Urban aldrig tittar på SVT. Har Urban en tv-apparat ska han också betala tv-avgift. "Radiotjänst i Kiruna AB ansvarar för tv-avgiften som går till Sveriges Television, Sveriges Radio och Sveriges Utbildningsradio."

Tanken är nu att denna obligatoriska betalningsform ska överföras till internet. Äger du en dator med internetuppkoppling ska du betala tv-avgift. Basta. Inga undantag.

Men även om rubriken antyder att tv-avgiften skulle kunna läggas direkt på det som idag betalas för internetuppkopplingen, finner jag det mycket osannolikt att så skulle kunna ske. Återförsäljare av tv & radio samt digitala tjänster slipper idag att baka in avgiften i sina produkter och därför är det logiskt att internetleverantörerna också slipper ett sådant merarbete.

I framtiden kan du därför tryggt fortsätta att svara nej när filurerna från Radiotjänst frågar dig om dina olika innehav - tv, dator, radio. Att betala för public service är i grunden rimligt, men det är lika viktigt att människor som av olika anledningar inte vill eller kan betala tv-avgiften får behålla möjligheten att slippa undan. Så är det idag och så bör det också förbli.

Andra bloggar om internet, svt, tv.

Edit 12:48: Läs också Copyriots utmärkta analys.

Einar Moesgaards bryderier

Njut av Holger Juul Hansens och Erik Wedersøes underbara spel i denna klassiska scen.

Mitt lilla hjärtegryn

Två klipp på raken blir det nu. Lars von Triers TV-serier Riget och Riget II är förmodligen världens bästa inom sin genre. Nåväl. Hör här hur Stig Helmer (Ernst-Hugo Järegård) uttalar sina känslor för Danmark.

"Senaste nytt från TV-världen"

Det tog ett bra tag innan jag förstod varifrån en drös nya besökare kom. Alla tycktes landa på min text om Klass 9a. Det var besynnerligt, men sedan sa det klick och jag log stort. Det är inte varje dag man blir länkad från tvplaneten.se. Kul!

Vissa lärare är bättre än andra!

Den svenska skolan mår inte bra och så har det varit i bra många år nu. Kunskapsnivåerna sjunker stadigt och elever som hamnar på IV-programmet på gymnasiet blir fler och fler. På vissa skolor är det värre än andra. Sandbäcksskolan i Sjöbo är en, Johannesskolan i Malmö en annan.



Den förstnämnda får en artikel i DN, medan den andra får en Strixproducerad dokusåpa med proffspedagoger och 13 avsnitt på bra sändningstid. Klass 9a är både den utvalda klassen och namnet på programmet vars idé i all sin enkelt är följande:

En "dålig" klass ska på en termin förvandlas till en av Sveriges tre bästa klasser med hjälp av ett "handplockat team" av prisbelönta lärare.

Dramaturgin känns igen från andra dokusåpor. Man ska börja från botten, jobba sig uppåt, bli bättre och lära sig något om sig själv på kuppen. Skillnaden är bara den att i "Klass 9A" röstas ingen ut. Och tur är väl det när politikerna redan har börjat knorra.

Vad har folk tyckt om programmet då? Mikael Vestlin är lyrisk i sin TV-krönika på hd.se och även bloggosfären hyllar så gott som unisont. Magnus Bergström kallar t.ex. programmet för "en viktig samtidsskildring" och Per Wahl är storförtjust i matteläraren Stavros. Jag kan förstå entusiasmen. Att predika Pythagoras sats med kärlek och vara trovärdig, det är få förunnat att klara av!



Mer reserverad är frktjatlund som menar att "det är synd att köra dokusåpa-SuperNanny-Tjockholmen-konceptet på en så stor fråga som skolan." Allra grinigast är dock Ingela P Bosseldal på gp.se, när hon delger sina läsare att hon känner "avsmak" inför delar av programmet. Hon tycker att det är fel att "hänga ut" en femtonårig tjej som skolkare och att det är osmakligt att "SVT gör underhållning av en grupp ungdomars framtid". Ungdomarna själva verkar dock ta det hela med ro.

Bosseldal framhäver emellertid också lärarna och konstaterar att "pedagogik är en komplicerad konstart och flera av programmets utvalda lärare visar en lust till sitt yrke och en kärleksfull respekt för sina elever som känns genom tv-rutan." Fast dessa stjärnors medverkan pressar en irriterande knytnäve mot den svenska skolvärldens mellangärde. För om det finns "superlärare", då borde det ju finnas det omvända, inte sant? Självklart. Och det är provocerande, vilket Patrik Svensson indirekt noterar i Sydsvenskan och använder som grund för slutsatsen att "några superlärare finns nog inte".



Jag håller inte med. Det finns lärare av väldigt skiftande kvalitet. De allra flesta är säkert okej, några är bra, ett fåtal är jättebra och en del är riktigt dåliga. Åsa Secher lyfter fram just det som jag ser som programmets kärna: "De lärare vi följer i serien 9A visar vad skolan bör handla om - kunskap och nyfikenhet." Precis så är det ju. De här lärarna är bra. Det är faktiskt ingen slump att de har fått ta emot en massa priser.

Slutligen: vad tycker jag om Klass 9A? Jo, bortsett från att det höll på 10-15 minuter för länge var det prima underhållning. Statistik till musik varvas med klassrumssituationer och intima intervjuer. Ganska snabbt infinner sig dock en overklighetskänsla. 20 elever i klassen!? Vilken utopi! Det måste ha varit 15 år sedan det hände senast. Och så tomt det är i korridorerna och plötsligt äter de ensamma i matsalen och allt verkar existera i en parallellvärld vid sidan om den vanliga skolan.

Det blir lätt så när man ska göra bra TV. Och personligen struntar jag i alla trovärdighetsresonemang. Dramaturgin gör ju att pusselbitar måste klippas bort när flera dagar ska fogas samman till några få minuter. Och visst känns klassen speciellt utvald. Alla standardingredienser finns där, alla de rätta typerna och en nutida mångkulturell touch som känns 100 procent "framtidens SVT". Man vill nå ut till en bortglömd målgrupp och 910,000 tittare igår är ju riktigt, riktigt bra.



Klass 9A kan därför inte sägas vara en helt autentisk dokumentärserie, men den ligger tillräckligt nära verkligheten för att beröra och väcka debatt. Som när det gamla lärarlaget får möta det nya och den frispråkige Stavros undrar varför ingen ordinarie lärare tar upp minsta lilla negativt om eleverna. Det är rätt pinsamt och det är äkta och det är kärnan i det hela: vissa lärare är helt enkelt bättre än andra!

Fotnot: Bilderna i texten är hämtade från såväl fakta som fiktion!

Andra bloggar om: pedagogik, skola, skolan, SVT och TV.

Varför ser man på skidskytte?

Med en sådan fråga till rubrik kan man ju misstänka en negativ grundinställning i sakfrågan. Och ja, för en vecka sedan ställde jag mig den frågan och tänkte: om jag nu ändå skulle ta mig en titt först innan jag plockar fram bågfilen och börjar såga.


Jag tittade och jag såg. Skidskytte-VM 2008 från Östersund. Vanligt lopp på lördagen, jaktstart på söndagen. Spänning och en (med något enstaka undantag) bra TV-produktion. Folkfest på läktarna dessutom. Längdskidåkningen samma helg såg däremot ut som en fotbollsmatch från Albanien. Grått, trist, slaskigt, folktomt, ointressant - och då snackar vi ändå sprint.

Jag tittade och jag såg. Och nu förstår jag. Nu förstår jag varför skidskytte har blivit folkkärt, varför sporten har kommit till våra TV-apparater för att stanna.

1.1 miljoner svenskar kollade i lördags. I övrigt omkring miljonen. Skidskytte är superfolkligt. Varför?

Jo, som Niklas Wahllöf skriver i sin senaste TV-krönika, det är de svenska framgångarna som har lagt grunden. Först genom Magdalena Forsberg, sedan genom Anna-Carin Olofsson, Björn Ferry och de andra.

Men, detta är inte hela sanningen. Det finns ett par faktorer till som handlar om sportens TV-mässighet, detaljer som det inte går att räkna bort i framgångsekvationen.

1. Tidsperspektivet. En jaktstart som är över på 35-40 minuter orkar vem som helst se! Och dessutom kan den med lätthet pusslas in i en heltäckande sportdag med alpint och längdskidor.

2. Mysfaktorn. Christer Ulfbåge har folkliga kvaliteter som inte ska underskattas. De äldre minns och de yngre får hjälp att minnas hur det en gång varit.

3. Spänningen. Oavsett hur konstlad man tycker att sporten är måste man kunna erkänna att spänningen finns där när tre åkare samtidigt dyker upp på vallen inför sista skjutningen i en jaktstart. Då spelade det mindre roll att svenskarna skjutit bort sig.

4. Seriositeten. SVT ger skidskyttet samma seriösa bevakning som ishockey eller fotboll. Magda och André i studion, krönikör Karlsson som tittar in då och då.

Dessa fyra orsaker nämner Wahllöf inte i sin krönika. Han gör istället humor av situationen genom att föreslå andra kombinationssporter att satsa nytt samtidigt som han uppfinner egna tokiga varianter. Det är roligt, ja, men i sakfrågan har han inte gett sina läsare hela bilden. Skidskyttet är här för att stanna.

Källa TV-siffror: MMS.

Emerson analyserar "I'm fucking Matt Damon"

Ett av de senaste dagarnas allra mest populära youtubeklipp - "I'm fucking Matt Damon" av komikern Sarah Silverman i makens talkshow Jimmy Kimmel live! - analyseras här av filmkritikern Jim Emerson.

Beskrivningen av nyckelögonblicket ca 1:40 in i youtubeversionen är klockren:

Cut to Damon himself, in tight black t-shirt, arms stretched cockily over the back of a white couch as if in post-coital repose. He's been seated just outside the frame, all the time, and he gives the camera a knowing, testosterone-fueled smirk: "She's f***ing Matt Damon!" He's got the cat-with-the-canary grin. The knowledge that he's avenging Kimmel's repeated, disrespectful scheduling slights is written all over his face. He is no longer the butt of the joke, but he gets to deliver the punchline.

Om du inte redan nu är en av de 1,746,524 lyckliga personerna som har sett klippet bör du genast hoppa på Silvermantåget.

Den lyckliga horan maskerade sig

Efter veckans avsnitt av Efterlyst bytte jag kanal till ettan och hamnade mitt i Debatt med Stina Dabrowski Lundberg. Till min förvåning satt det en ninja bredvid riksdagskvinnan Josefin Brink. Men det var bara en medelålders kvinna maskerad med en sjal över ansiktet och en pagefrisyr (peruk?) som burade in ögonen i vad som mest påminde om en miniburka.

Programpunkten hölls under rubriken "Den lyckliga horan - finns hon?" och ganska snabbt fattade jag att ninjan med burkan var den lyckliga horan själv, nämligen framgångsrika bloggaren Isabella Lund.

Påpassligt nog publicerades också en debattartikel i SVD idag, författad av tvenne herrar ifrån höger. Det gäller ju att ta chansen när läget kommer.

Tillbaka till Debatt. Den universitetsutbildade bloggaren och tillika tvåbarnsmamman hade samma röst som en skolfröken och ville endast ha en kund om dagen. Sex var ju så skönt och så underbart. Nog framstod hon som den lyckliga horan allt.

Om det nu inte hade varit för ninjautstyrseln (sjalen, miniburkan). En "lycklig hora" borde väl kunna stå för det hon tycker är så underbart? Det är svårt att se på ett par ögon om de är lyckliga, svårt att se om munnen ler under sjalen.

Den lyckliga horan maskerade sig. Hon kunde inte till fullo stå upp för sitt "lyckliga" arbete och det säger väl det mesta om hennes trovärdighet i just den debatten.
















En lycklig hora?

Roland Anderssons snedlugg

Det fanns en tid då ett svenskt fotbollslandslag var 20 vanliga grabbar i ett anspråkslöst omklädningsrum. En tid då man fick 400 kronor i segerpremie vid vinst och en hundring om man råkade förlora. En tid då man kunde komma väldigt nära stjärnorna utan att bli bortkörd. Kort sagt en tid då svenska fotbollslandslaget verkade gilla journalister.

Året var 1969 och i stämningsfullt svartvita bilder får vi följa med på både landslagssamling och Tivolibesök i dagens Stopptid på SVT. Jens Linds dröjande stämma guidar oss in bland såväl obekanta som välkända ansikten. Tommy Svensson innan han blev Kapten Picard och se där, en stilig påg: Roland Andersson, påläggskalv med välkammad snedlugg.

Förbundskapten Orvar Bergmark tycks liksom nutidens Lars Lagerbäck företräda ett mjukt ledarskap. Följande passage vittnar om detta:

Journalist: Om de inte gick och la sig nu, vad händer då?
Bergmark: Nja, det händer bara inte. Det e, det e så, det e en viss ordning som alla följer.

Gruppen framför individen. Tillsammans har de formulerat regler som alla följer. Stabilitet som ger trygghet men också hungriga ynglingar som får vänta något år på sin tur. Visst känns konceptet igen även idag.

1969 var Roland Andersson just en sådan hungrig yngling och efteråt dröjer sig bilden av hans välkammade snedlugg kvar...

Efterlyst 2008 - en analys

Fantombilderna, journumret för stöldgods och alla extraknäckande polisaspiranter i bakgrunden. Allting är sig likt. Studiodesignen, grafiken och inslagens gröntonade färgskala hälsar den trogne tittaren välkommen tillbaka. [Ring Efterlyst på 08 - 702 00 90. Klipp. Inzoomning. Den intensiva blicken.] Hasse Aro utstrålar sin vanliga pondus och Leif GW Persson, kriminologioraklet, underhåller med sin unika kombination av kunskap och den där underbart sävliga, världsfrånvända attityden till Aro, programmet och tittarna.

I dagens program fokuserar man mest på två större inslag med misstänkta återfallsförbrytare. Det första fallet handlar om en 35-åring som misstänks vara seriemördare. Hans tillvägagångssätt överensstämmer med tidigare ouppklarade mord och offren är alltid homosexuella män. På Internet har han bland annat figurerat som ”Smeden” och fallet diskuteras nu intensivt på Flashback forum.

Det andra fallet gäller en sexualförbrytare i Lindängen, Malmö, som bland annat förgripit sig på en 13-årig flicka. Hon berättar sin otäcka historia och Hasse Aro noterar att det på sex veckor varit ytterligare tre övergrepp på barn i området.

Efter de stora inslagen får GW möjligheten att kommentera och just idag kommer han helt till sin rätt. Lätt skrockande slår han fast att Lindängenpedofilen troligen är en ”lokal förmåga”. Han lär oss även att seriemördare ofta har ett ”överskottsbeteende”, och senare utvecklar han det till att kalla fenomenet “signatur”. Smeden ska egentligen bara råna sina offer, men binder och plågar dem också. Mördaren sätter sin signatur på brotten.

Programmet hade under hösten en uppåtgående tittartrend med som lägst 485 000 och som högst 665 000 personer bänkade framför teven (den 15/11). För det mesta ligger man dock omkring 600 000 tittare, en bra siffra för ett program på tv3. (Källa: http://www.mms.se/)

Det går inte att komma ifrån att Efterlyst är ett effektivt TV-program. Dramaturgin är inarbetad, konceptet cementerat; många års erfarenhet har tagit programmet framåt och uppåt. Det är spännande, skrämmande men samtidigt också familjärt och lärorikt.

Hasse Aro ges dessutom tillfälle att intervjua kända brottslingar, brottsoffer eller andra som på något sätt varit inblandande i något brott. Dagens program toppas därför med att den frikände 17-åringen i dödsmisshandeln på Kungsholmen får berätta om alla hot som han och hans familj utsatts för. De återvänder även till brottsplatsen och den frikände delger oss sin version av det som hände.








Slutpunkten är som alltid en kort frågestund med GW Persson. Tittarna har skickat sms och ställt frågor som sedan besvaras. Idag glider nestorn iväg i ett skönt resonemang om giftmordens låga frekvens i nutidens Sverige innan Hasse Aro tittar på klockan och tackar för ikväll. En svensk TV-klassiker är slut för den här gången.

Dr. Phils tandborste

Pepsodent Air Precision, har en unik luftkudde för suverän anpassningsförmåga med individuell rörlighet av borststråna för djupare och mer precis rengöring av tänderna.

Jonas Karlsson, August och läsningen

Läs gärna intervjun med Jonas Karlsson här. Jag såg första avsnittet av August och tyckte att det hela artade sig riktigt bra efterhand, mycket tack vare en skicklig Karlsson i titelrollen.

Ett citat ur intervjun:

"Den första bok av Strindberg som jag läste frivilligt på egen hand var ”Tjänstekvinnans son” och den gjorde starkt intryck på mig. Det var någon gång på gymnasiet tror jag. Dessförinnan hade vi nog beordrats att läsa både ”Hemsöborna” och ”Röda rummet”."

Det är rätt intressant det där med hur starkt intryck en frivillig läsning kan göra i jämförelse med en påtvingad dito på en ung människa. Särskilt Röda rummet kan nog upplevas som ett onödigt tvång i alltför tidig ålder. Samtidigt kan man med visst fog anse att de båda verk som herr Karlsson beordrades att läsa tillhör den svenska allmänbildningen och således inte är bortkastad tid ens för en ung man eller kvinna. Eleverna ska fostras, formas och förmås att fortsätta läsa på egen hand. Det milda tvånget är därmed befogat, anser jag.