Veckosammanfattning 2008:9 del 2

Här kommer andra delen av veckosammanfattningen för vecka nio. Bättre sent än aldrig. Tredje delen (fler bokrecensioner) kommer inom kort.

Godmorgon midnatt av Reginald Hill

Kanske är jag en konservativ torrboll, men jag hade förtvivlat svårt för den ärkebrittiska buskishumor som strömmar genom Godmorgon midnatt. Den består av en tillbakalutad fryntlighet, en larvig lantlighet och en dammig doft av gamla tiders toffelhjältar. Å andra sidan finns det mycket som är bra också. Karaktärsbeskrivningarna, om man orkar ta sig förbi epitet som Den tjocke och Den döde, går på djupet. Hill bryr sig om sitt poliskollektiv och det är gott så, men viktigast i en kriminalroman är mysteriet. Här är dock gåtan, två mystiska självmord med tio års mellanrum, en otroligt komplicerad konstruktion på en sådan hög nivå att det aldrig går att dra några egna slutsatser. Lägg till det att Godmorgon midnatt är cirka 200 sidor för lång och ett mediokert slutomdöme blir oundvikligt. Betyg: 5.

Svinalängorna av Susanna Alakoski

Med rätta hyllad beskrivning av den finlandssvenska underklassens våndor i 1970-talets Ystad. Det är detaljerna som gör berättelsen trovärdig och länge är känslan i nivå med Ivar Lo-Johanssons kraftprov Pubertet. Främst tilltalas jag av uppväxtskildringen, den psykologiska biten om hur det är att växa upp med alkoholister till föräldrar. Om att formas som människa och inse hur det egentligen ligger till. Mot slutet hamnar dock Alakoski dessvärre i socialporrsfällan. Berättelsen fastnar i ett läge där det kollektiva eländets orkester spelar så högt och så ihärdigt att huvudpersonens känslor och utveckling försvinner ut i tomma intet. Men frånsett den fadäsen är Svinalängorna en fantastiskt bra bok. Betyg: 8.

Fans av Fredrik Strage

I oktober 2003 turnerade Bob Dylan i Europa och jag, som just då råkade befinna mig i ett ovanligt Dylanocentriskt känslotillstånd, tänkte att detta kanske var sista chansen att få se gamle Bob. Via en svensk Dylansida fick jag kontakt med en annan Dylanfrälst och tillsammans tog vi oss bilandes genom Sverige, Norge, Danmark och Tyskland. Sju konserter på raken sågs och det - tillsammans med ett sporadiskt, ohälsosamt och mycket omfattande bootlegsamlande - får bli mitt blygsamma bidrag till fansdiskussionen.

Jag är långt ifrån bäst eller värst. (Besatthet är något man skryter om först när man verkligen är bäst eller värst.) Min poäng är att vi alla har något med oss i bagaget som gör att Fans berör på ett personligt plan. Infallsvinklarna är otaliga och välvalda. Mest intressant var nog kapitlet om holländske Gert van der Graaf och hans unika romans med Agneta Fältskog, men även de mer teoretiska avsnitten höll hög klass. Strage är ett unikum inom sitt skrå och Fans är en förbaskat underhållande bok. Läs. Betyg: 8.

Drottningens chirurg av Agneta Pleijel

Känslorna som uppstod under läsningen var snarlika de som dök upp när jag läste P O Engquists Livläkarens besök för några år sedan. Det är alltid lika befriande att släppa taget och låta sig styras av en erfaren författare med stor språklig säkerhet. Så spännande att få ge sig ut på en litterär vandring i 1700-talets Stockholm och ta del av en ögonblickligen fascinerande läkarvärld. En inspirerande läsupplevelse!
Betyg: 8.

En rolig Norgehistoria

Vid femtiden igår upptäckte jag att bloggen plötsligt fick massor av nya besökare. Det visade sig vara norrmän som vallfärdade till Dream-a-Dreamland och förbryllad klickade jag mig bort till vårt glada grannland.

När jag såg att det handlade om Fredrik Strages pudel blev jag pirrig i magen och vid det sista stycket skenade pulsen iväg:

Bloggeren Dream-A-Dreamland mener Strages handling burde ende i debatt om svenske filmanmelders forhold til svensk film.

- Strage har gjort bot, men visse spørsmål står igjen. Hvor vanlig er det egentlig at svenske filmkritikere overvurdere svensk film for å gi dem et fortrinn i konkurransen med Hollywood? Er det ikke riktig at middelmådige svenske filmer håver inn treere og firerer en masse? skriver bloggeren.

En norsk tidning har citerat min blogg och med en länk hit dessutom. Jippi!

Ett stort tack till alla goa norrmän som sett till att jag högst tillfälligt avancerat upp till plats 25 på bloggtoppens kultursektion.

Vallfärdande norrmän på väg till Dream-a-Dreamland.

Fredrik Strages pudel

I papperstidningen av dagens DN finns en rolig artikel om hur Fredrik Strage, film- och musikkritikern som gav Arn-filmen en trea, tar tillbaka sitt betyg och ger biobesökare pengarna tillbaka. Artikeln är skriven av Strage själv och börjar i rannsakande ton:

På julafton hörde jag en röst i huvudet. Den tillhörde mitt samvete. "Du förtjänar inga julklappar", sa den.

Att ge en film ett högre betyg av kommersiella skäl är naturligtvis en dödssynd för en "oberoende" kritiker och Strage dövar sitt samvete genom att stå utanför Rigoletto och Filmstaden Sergel "med en sedelbunt i näven":

Sedelbunten blir allt tunnare och mitt hjärta allt lättare. ... Efter att ha lämnat ifrån mig tretton hundralappar mår jag förträffligt.

Strage har nu gjort bot, men vissa frågetecken återstår. Hur vanligt är det egentligen att svenska filmkritiker övervärderar en svensk film för att på så vis ge den en skjuts framåt i konkurrensen med Hollywood? Är det inte rätt vanligt att en medioker svensk film kasserar in treor och fyror en masse?

Låt oss hoppas att fler filmkritiker träder fram och gör bot. Låt oss hoppas att det här bara är början på en rejäl självsanering i branschen!

Ångerfull kritiker.

(Digital länk finns nu.)

Kärleken till blandbandet

Söndagsmorgon och snön utanför huset har reducerats till sporadiska vita stråk. Igår kväll var det annorlunda. Snön låg som ett tjockt täcke och gatlyktornas gemensamma ljus gav det hela en filmisk dimension.

Det kom ett gäng småungar springande. Förmodligen skrek de och förmodligen hade de väldigt kul. De kastade snöbollar på varandra och passerade förbi på någon minut. Sist haltade en kille som inte kunde springa så bra, men som ändå var tuff nog att sikta en snöboll mot lampan på lyktstolpen. Han träffade, men ingenting hände och strax var de borta. Kvar i fönstret stod jag och spanade bort förbi soprummet mot parkeringen och gatan. De var verkligen borta.

Idag finns där bara några isiga spår.

Fredrik Strage skriver också om isiga spår i sin senaste nöjeskrönika i DN. Spår som kan vara lika påtagliga som ett gäng fotavtryck i hård snö, spår från en relation som inte längre är, från ett förhållande som tagit slut.

Han berättar om kompisen som försöker få tillbaka sin flickvän på följande vis:

"På julafton försöker han vinna tillbaka hennes hjärta genom att sms:a en länk till en Craig David-ballad: "Rain outside my window pouring down, what now, youre gone, my fault, Im sorry." Men hon lyssnar inte på texten. Hon ser bara låttiteln "Dont love you no more" och sms:ar tillbaka ett iskallt "god jul på dig med"."

Att det är tanken som räknas hjälper föga när kommunikationen inte har fungerat. Strage förordar blandbandet istället. Blandbandet är det säkra kortet. Det nostalgiska, romantiska sättet att visa vad man tycker om någon och samtidigt påminna denna någon om vem man är. Han minns High (inte Hi) Fidelity av Nick Hornby, boken som 1995 blev ett av de sista återupplivningsförsöken innan resan neråt tog fart på allvar.

Idag är blandbandet en fotnot i några hippa personers bloggande. De minns sin barndom, sin ungdom och är de ännu äldre minns de ännu mer. De letar i gamla lådor på vinden och hittar tio band med handskrivna låtlistor. Det som var den bästa musiken just då. Och minnena kan medföra starka känslor. Visst är det så.

Men är blandbandet, eller principen om att sätta ihop ett gäng låtar, verkligen helt borta? Strage frågar sig: "Men tänk om de klumpiga plast­bitarna förhöjde upplevelsen? Tänk om musikens värde devalveras av att den blir lika lättillgänglig som luft?"

Ett sidospår: bootlegs. Dylankonserter som först byttes på kassettband, sedan på cdr och idag i huvudsak byts digitalt eller delas via torrentsidor. Ett hopp tillbaka i tiden: oktober 2003, höst. I en bil på väg från Karlstad till Oslo sitter jag och ett gäng andra Dylanfrälsta. En kille som numera är filmkritiker har med sig en liten väska full av slitna kassettband. Det är bootlegs, Dylankonserter, och någon spelning från tidigt 90-tal förgyller resten av resan.

Tillbaka till Strage. I en som vanligt lysande text glömmer han bort att cd-skivan faktiskt håller på att bli vad kassettbandet en gång var. Nutidens blandband kan faktiskt göras på en bränd skiva. Kostnaderna avskräcker knappast och det är så enkelt att bara ge bort en cdr med lite skön musik. Mottagaren kanske inte kommer att lyssna lika ofta som förr, men om några år kanske han eller hon plockar fram sina cd-skivor och lyssnar nostalgiskt, minns, återskapar det som varit. Minnen följs ofta av starka känslor.

Ett annat exempel finns på musiksidan last.fm där man kan göra egna interaktiva blandband som besökarna sedan kan lyssna på. Nej, det är ingen klumpig plastbit att hålla i handen, men det kanske är framtidens sätt att säga något med musik. Blandbandet kan mot alla odds vara en överlevare och därmed kan också kärleken till blandbandet få leva vidare.