Jag har aldrig recenserat musik. Däremot läser jag recensioner ganska ofta. Senast var det Cat Powers nya skiva Jukebox som fångade mitt intresse.
På dn.se får Nils Hansson utrymme att utveckla sina tankar och gå på djupet, medan Anders Jaderup på sydsvenskan.se endast tillåts skumma lite på ytan. När Hansson har 560 ord till sitt förfogande och Jaderup endast 154 kan kommande jämförelse med fog anses vara orättvis. Ändå tycker jag att den är befogad. Att den demonstrerar att man inte får missa vissa saker när man är recensent.
Fakta: Jukebox består huvudsakligen av covers. Ett lysande undantag finns dock: den härliga hyllningen till Bob Dylan i Song to Bobby. Det är en egen komposition - den enda på plattan.
Anders Jaderup har inte noterat detta.
Nils Hansson skriver däremot följande stycke:
"Jukebox" är hennes andra coveralbum och liksom på det förra gör hon en omstöpt cover på en egen låt från en tidigare platta. Dessutom finns här en ny, egen låt, "Song to Bobby", så färgad av Bob Dylan att man får lust att kalla även den en cover. Som om hon vill komplicera bilden av vad ett coveralbum är så långt det går.
Det är befriande när musikkritik tillåts gå på djupet och tråkigt när den skalas ner till några få rader. Läsarna måste alltid kunna vara säkra på att de har fått ta del av all relevant information.
