Tysk teknik mest funktionell

Det tyska fotbollslandslaget visade igår att man är det landslag som har den bästa genomsnittliga funktionella tekniken per spelare. Det är sällan man får se några onödiga dragningar eller tillslag. Varje bollberöring styrs av en underliggande konstruktiv tanke, vilket resulterar i en hög verkningsgrad och ett effektivt spel. Tyskland framstår än så länge som klar favorit till EM-guldet, men det finns givetvis några fler lag som vill blanda sig i den diskussionen.

Burkabikinins ankomst

Svensk handel snackar upp sommarhandeln i en komprimerad DN-artikel. Det är självfallet fullständigt logiskt att de gör reklam för sina uppdragsgivare, medlemmarna inom den svenska handeln. Mer förvånande är att man väljer att saluföra ett plagg med aningen negativa associationer, men som i kombination med ett mer positivt laddat ord blir till stor humor.

Burka + bikini = burkabikini. Göteborgshumoristen inom mig viskar något om bikini på burk med extra lång hållbarhet, men jag viftar bort denna tarvlighet och försöker istället se vilka andra produkter som nämns i samma andetag som denna bikiniburka. Jo, det är - håll i er nu - gympadojor med hjul och en bärbar klimatanläggning. Är det bara jag som ser någon flottig ambulerande försäljare på Kiviks marknad framför mig? En listig jävel som vet att om man bara sätter hjul på gympadojorna så kommer sommarsvensken att vilja ha det bara för att få vara först med "nyheten".

Bikiniburkan har emellertid väldigt lite skånsk marknad över sig. I Turkiet lär den dock ha blivit en storsäljare och kanske kan den bli det i Sverige också. Vi får väl se. Det är dock aningen förvånande att Svensk handel valt så märkliga produkter för sin årliga sommarpresentation. Men kanske är det ett sätt att försöka ligga rätt i tiden och attrahera nya kundgrupper.

Slutligen är man ju lite nyfiken på hur burkabikinin ser ut, inte sant? En snabb sökning visar att den lite mer trendiga benämningen på detta ganska fula plagg är burkini, vilket omedelbart får mig att tänka på att Burkina Fasos huvudstad heter Ouagadougou. Burkinin, eller burkabikinin, är lite som en dykardräkt och på bilden som ni nu ska se finns en rolig detalj. Bakom de två burkiniklädda tjejerna dyker en gammal hederlig svensk nakenbadare upp ur vattnet! Vilken grej. Där kan man snacka om kulturkrock! (Klicka för större bild.)


Jag hoppas att det ska komma en burkini för män också. Det är ju synd om tjejerna att behöva sticka ut så på stranden och om deras pojkvänner, morbröder och pappor också hade på sig en dykardräktsliknande badutstyrsel skulle det ju inte kännas lika ensamt. Burkinibrudarna kan kompletteras med burkinibröder och burkinibrats. Det hade varit något, men nu kommer det ju dessvärre aldrig att ske.

Oh my God!

Vilken ful fisk. Ansiktsbehåringens utformning fick mig genast att tänka på den här scenen.


Slutligen: "Oh my God! Oh my God!"

Big - en poster helt utan magi

Ett av mina pågående små projekt handlar, som ni säkert lagt märke till, om att hitta magiska filmposters och visa upp dessa här på bloggen. Under tiden som jag letat bilder har jag stött på en hel del mindre lyckade exempel. Några av dessa kan kanske få en egen tråd så småningom, men nu vill jag enbart tala om Big. Postern till filmen Big (1988) alltså. (Och innan jag fortsätter vill jag påpeka att jag har goda minnen av filmen, en rätt harmlös och gullig komedi som lyckas ganska bra med att göra "barnet som förvandlas till en vuxen" alldeles lagom rumsrent och roligt.)

Över till själva bilden. Ett enormt huvud tar upp nästan allt utrymme. I Tom Hanks hår står filmens tagline: Have you ever had a really big secret? Det kunde lika gärna ha stått: Have you ever had a really big head? Huvudet dominerar och är jag på solskenshumör kan jag möjligen tänka mig att ge designern en liten klapp på axeln för att åtminstone ha valt ett porträtt där en liten del av huvudkaraktärens busighet utstrålas. Men i övrigt: nej, nej, nej. Sparsmakad grafik kan vara en tillgång ibland, men här blir det bara fyrkantigt, färglöst och förbannat menlöst.


Är det någon som har den här postern på väggen där hemma? Är det verkligen möjligt? Jag vill gärna träffa den personen och se hur övrig inredning ser ut. Man kan se det som ett estetiskt experiment när jag låtsas vara torprenoverare från teve och kastar Big ner i sopsäcken med ett vargleende. Kanske sänder Tom Hanks nuna ut trygghetssignaler som ger mervärde, men i alla andra aspekter är detta en totalt misslyckad filmaffisch.

Tisdagsspaning: tjejer på killarnas arena

Det här är en spaning som tänktes ut i söndags och som skulle ha skrivits ner och publicerats igår. Ett tusenbitarspussel kom emellan, men nu är sista biten på plats och jag kan börja skriva.

Temat är "tjejer på killarnas arena". Lite luddig formulering måhända, men det ger sig väl efter ett tag.

1. I lördagens DN analyserar Nina Björk Stieg Larssons superhjältinna Lisbeth Salander. Ingressen sammanfattar det hela:

Datorhackare i världsklass, liten, tunn, arg – och fenomenal. Stieg Larssons deckarhjältinna Lisbeth Salander tar ingen skit. Men vad säger hennes karaktär egentligen om vår tids feminism? Nina Björk läser Millenniumtrilogin och finner en kvinna med manliga egenskaper.

En kvinna med manliga egenskaper var det ja. Läs gärna vad Björk har att berätta, men se till att ha läst någon eller några av böckerna först. En hel del avgörande detaljer avslöjas nämligen i artikeln.

2. Brommapojkarnas F98 (flickor födda 1998) är bättre än alla sina jämnåriga kamrater. Detta har lett till att de inte får något bra motstånd, trots att de spelat mot såväl två som tre år äldre motståndare. Lösningen blev att spela mot jämnåriga killar istället. I förrgår spelades första matchen och supertjejerna vann med hela 15-0. Vilken fantastisk historia!


I artikeln inför den första killmatchen framkom en hel del intressanta fakta. Som att framgången, enligt tränaren, handlar om rätt träning:

Här behandlas tjejerna som killar. Det brukar vara alldeles för mycket daltande med tjejer, att de inte ska ta i tillräckligt eller inte får svettas. Här kör vi hårt i tio minuter och sen blir det lite vila innan vi kör igång igen.

Det borde väl alltid vara så att killar och tjejer får samma sorts träning, men av olika anledningar blir det sällan så. På elitnivå bedrivs dock träningen på samma sätt oavsett kön och kanske kan man kalla de duktiga Brommaflickorna för en slags elit.

3. Danica Patrick vann häromdagen, som första kvinna, en indycartävling. Naturligtvis är det en stor prestation. En snabbtitt på hennes hemsida och annat pr-material visar upp en kvinna som är modellsnygg, smart och racerförare i ett. En gångbar paketlösning tycker nog alla inblandande. Sponsorerna tigger om att få arbeta med henne och jag kan inte låta bli att fundera över varför det så ofta är på detta viset. Varför måste framgångsrika underhållningskvinnor (sångerskor, skådespelare, idrottare) både vara duktiga och snygga? Det är ett mönster som går igen överallt.


Danica Patrick, 26 år och superkvinna.

Meningslös filmisk industriproduktion

I förrgår rapporterade olika medier om nyheten att det blir en ny storsatsning på Henning Mankells Wallanderkaraktär. Tretton nya filmer ska spelas in under två års tid och projektet värderas till dryga 200 miljoner kronor. Vidare kommer Krister Henriksson även fortsättningsvis att inneha titelrollen.

Kommentar: Det är givetvis positivt för Ystad som filmregion att det pumpas in pengar i nya projekt. BBC gör ju sina Wallanderinspelningar snart (för 80 miljoner kronor). Pengar satsas, människor kommer i arbete, hjulen snurrar snabbare, turisterna vallfärdar och så vidare, och så vidare. Rent ekonomiskt är det således en glädjande nyhet.

Men utifrån alla andra synvinklar är projektet ännu ett gigantiskt steg i fel riktning. Dock, betänk återigen: ekonomiskt har det visat sig vara lönsamt. Svenska folket gillar sina deckare och "en film på bio, resten på TV och DVD" är ett koncept som drar in mycket pengar. Strunt samma att kvaliteten saknas. Strunt samma att det konstnärliga värdet är närmast obefintligt. Så länge det finns en lättmanipulerad publik går ekvationen alltid ihop.

En person som idag har gjort sig förtjänt en stor dumstrut är författaren Henning Mankell. Det råder knappast något tvivel om att det var girighet och pengalängtan som fick honom att sälja ut sin Wallander till massproduktionens kapitalintressen från allra första början. Ändå uttalar han sig så här i DN:

Jag har länge varit ytterst tveksam till att göra en fortsättning. Rädd för att det blir rutin, upprepning, meningslös filmisk industriproduktion.

Henning Penning pekoral. Det har ju redan varit rutin, upprepning och meningslös filmisk industriproduktion. Konceptet lyckades. Du fick pengar för besväret och nu står du där igen och låtsas vara orolig. Och en politisk Wallander gör inte meningslösheten mindre. Årets första dumstrut placeras härmed på din skalle, Henning.


Fler intressanta blogginlägg.

Fortsatt avgiftsskolk bör vara möjligt

Sydsvenskan rapporterar om SVT:s fortsatta fokusering på nätet. Man kommer inom kort inleda en försöksverksamhet där hela utbudet läggs ut på webben. Det är utmärkt. En sådan satsning skulle befästa kanalens position som världsledande inom tv på nätet.


Redan idag har man den överlägset bästa svenska tjänsten för webb-tv. TV4 ligger en bra bit efter. Trean likaså. Femman satsar dock rätt och gör det bra, närmar sig giganten. Konkurrensen ökar.

Fast kruxet med public service är, som alltid, principen att alla måste betala. Det spelar ingen roll att Urban aldrig tittar på SVT. Har Urban en tv-apparat ska han också betala tv-avgift. "Radiotjänst i Kiruna AB ansvarar för tv-avgiften som går till Sveriges Television, Sveriges Radio och Sveriges Utbildningsradio."

Tanken är nu att denna obligatoriska betalningsform ska överföras till internet. Äger du en dator med internetuppkoppling ska du betala tv-avgift. Basta. Inga undantag.

Men även om rubriken antyder att tv-avgiften skulle kunna läggas direkt på det som idag betalas för internetuppkopplingen, finner jag det mycket osannolikt att så skulle kunna ske. Återförsäljare av tv & radio samt digitala tjänster slipper idag att baka in avgiften i sina produkter och därför är det logiskt att internetleverantörerna också slipper ett sådant merarbete.

I framtiden kan du därför tryggt fortsätta att svara nej när filurerna från Radiotjänst frågar dig om dina olika innehav - tv, dator, radio. Att betala för public service är i grunden rimligt, men det är lika viktigt att människor som av olika anledningar inte vill eller kan betala tv-avgiften får behålla möjligheten att slippa undan. Så är det idag och så bör det också förbli.

Andra bloggar om internet, svt, tv.

Edit 12:48: Läs också Copyriots utmärkta analys.

När ska de förstå?

Mitt i natten och tröttheten närmar sig samtidigt som blogger inte vill vara till lags. Jag gör ändå ett försök att kommentera regeringens nya fildelningsförslag.

Nu har regeringen tänkt färdigt om hur man för tillfället ska angripa den känsliga fildelningsfrågan. ”Lösningen”, publicerad på SVD:s brännpunkt, är tudelad där en del ska ge berörda branschers intresseorganisationer rätt att agera polis och åklagare, medan den andra delen är något slags oklart förbättrande av konsumenträttigheterna för köp via nätet. Johanna Nylander har för övrigt redan, från sin horisont, plockat ut det viktigaste i artikeln.

Svenska Dagbladets standardbild i fildelningsdebatten.

Justitieministern och kulturministern har alltså köpt den ihärdiga propagandan och vill ge rättighetshavarna rätten att via domstol begära ut enskilda fildelares ip-adresser. De ska alltså slippa gå via polis och åklagare och på så vis få en gräddfil i juridiken, något som känns oerhört tveksamt.

I en annars väl sammanhållen debattext finns ett stort gapande argumentationshål. Det handlar om hur polis och åklagare förhåller sig till den nya tekniken:

”Idag är upphovsmännen i princip helt hänvisade till att polisanmäla upphovsrättsintrång på internet. Polisens och åklagarens verksamhet har visserligen förbättrats genom ökad utbildning och specialisering. Men det är inte rimligt att hela detta ansvar ska ligga på polis och åklagare.”

Här anar man det verkliga argumentet bakom skenvarianten. För visst är det absurt att polisen inte skulle ägna sig åt ett visst område enbart beroende på bristande kompetens? Ja, det här handlar i själva verket om det stora antalet personer som fildelar och den oerhörda belastning på rättssystemet det skulle innebära om varje enskild pirat skulle spåras, anklagas och dömas. Så passande då att den ena parten i målet ska tillåtas sköta det hela på egen hand...

Mest överraskande är den underliggande kritiken mot hur branschen har kört sitt race hitintills:

”En ytterligare mycket viktig del är att branschen tar sin del av ansvaret och fortsätter utveckla attraktiva, användarvänliga och prisvärda lagliga alternativ för tillhandahållande av musik, film och annat material via internet.”

För grejen är ju den att de stora bolagen under massvis av år har misslyckats kapitalt med just den biten. Istället har man gnällt, gråtit krokodiltårar och attackerat sina egna kunder om och om igen.

Detta trots att man har produkter som folk aldrig tycks tröttna på. Nästan alla lyssnar på musik, läser böcker och ser film – och konsumenterna är i hög utsträckning beredda att lägga pengar på detta. Ja, folk köper pocketböcker, ljudböcker och dvdfilmer samtidigt som man går på konserter och bio. Pengarna och viljan att betala för rätt produkt till rätt pris finns.

Fast nu går ju de stora bolagen redan mycket bra. I den lukrativa filmbranschen är det ju som bekant mer regel än undantag att dra in miljarder i vinst – på varje enskild storfilm! Och till och med de mindre filmerna gör stora vinster. Notera exempelvis att Juno än så länge spelat in 193 miljoner dollar, dvs drygt 1,2 miljarder kronor. Inte alls illa.



I grunden handlar det om hur vi ser och kommer att se på fildelning, Internet och nätets enorma potential. Det finns ännu mer pengar att tjäna för den som hänger med i utvecklingen. Men de stora bolagen har än så länge inte varit intresserade av att hänga med och snart riskerar man att bli omsprungna av andra branschers mer kreativa jättar. När ska de förstå att "hårdare tag" inte löser några problem för någon part?

Andra bloggar om fildelning och internet.

Tortyr är alltid fel

Jag brukar inte yttra mig politiskt här, men när jag läser Kenneth Hermeles artikel om tortyr i Sydsvenskan känner jag mig plötsligt manad att höja rösten. Han beskriver den paradox som uppstår när två rättigheter ställs mot varandra. Terroristens människovärde ställs mot den enskilde medborgarens rätt att kunna vara säker i landet där hon eller han bor.

Diskussionen, som framförallt har förts i USA (i Sverige råder dessvärre stiltje i debatten), tar sin utgångspunkt i olika grader av stöd för tortyr:

Man bryr sig inte om den kniviga frågan om torterade verkligen lämnar värdefulla uppgifter, inte heller om tortyr kanske förvärrar läget genom att skapa fler terrorister. I stället rör man sig i området kring vad en stat kan göra för att försvara sig och ändå förbli anständig.

Det tycks alltså inte vara relevant om tortyr överhuvudtaget fungerar i praktiken, utan istället resonerar man kring huruvida den bör legaliseras eller inte. Någon tokjurist vill göra den laglig, det vill säga att underättelsetjänsten ska tvingas gå till domstol och begära tillstånd för tortyr på samma sätt som för en husrannsakan. Andra vill bara tillåta psykisk tortyr, men förbjuda den fysiska. Och helst vill man inte att den psykiska tortyren ska få kallas just tortyr, trots att en studie från 2007 fann att så faktiskt är fallet.

Man vill göra andra människor illa och samtidigt behålla anständigheten, vilket i mina öron låter som en omöjlighet, en paradox.

Hermele tar dock ställning för den mildare varianten när han avslutar med följande stycke:

Vi måste inse att även en demokrati kommer att använda tortyr för att freda sig mot en större oförrätt. Men vi bör inte klä sådana metoder i rättfärdighetens mantel genom att göra dem lagliga.

Att det är etiskt förkastligt med tortyr kan nog många redan hålla med om. Men utan att egentligen veta om den fungerar, utan att veta om det verkligen går att få fram en sanning genom systematisk själslig och kroppslig misshandel, kastar sig forskare och intellektuella in i debatten och tar ställning för rätten att skada andra människor för livet. Det är en märklig inställning.

Så länge nyttan med tortyr är väsentligt överdriven eller oklar kan den enda rimliga slutsatsen bli att tortyr är fel. Ondska kan aldrig förgöras med ondska och anständigheten kan aldrig bevaras genom ett passivt godkännande av metoder som är förbjudna enligt internationell lag.

Andra bloggar om tortyr.

Kränkt - ett ord i tiden

När nu Maciej Zaremba avslutat sin välskrivna artikelserie om kränkningar på Lärarhögskolan i Stockholm, kan det kanske vara på sin plats med en liten reflektion kring själva orden. Kränkt och kränkning är verkligen språkliga barn av vår tid.

Jag tog hjälp av en sökning i Språkbanken och fick via några nedslag från 1965 till 2004 fram följande diagram:


Staplarna visar hur ordet kränkt blir vanligare och vanligare med tiden. Konkordanssökningar är inget definitivt mått på frekvensen i själva språket, men de ger en mycket tydlig indikation på hur det faktiskt ligger till. Någon gång på 90-talet börjar det alltså hända grejer och samma sorts sökning på ordet "kränkning" gav ett i stort sett liknande resultat. Siffrorna stödjer därmed Zarembas mer intuitiva beskrivning:

Ännu för femton år sedan var det nästan bara kvinnofriden och upphovsrätten som kunde kränkas i Sverige. Medborgarna blev på sin höjd förolämpade. Och vi var ganska ense om vad som var en förolämpning. Men under 90-talet började den endräkten falla sönder. Och innan vi visste ordet av var ordet "kränkt" nästan privatiserat.

Förresten, visst är det härligt ironiskt att själva debatten om att vara kränkt och snacket om kränkningar i alla dess ofullkomliga former, kommer att se till att frekvensen av dessa ord lär stiga ytterligare i kommande frekvensundersökningar! Bloggtidningen noterar ju att (snudd på) rekordmånga bloggar i frågan. Ämnet är hett stoff och bland alla inlägg i frågan fastnade jag för detta.

Läs hela arikelserien här: del 1, del 2 och del 3.

Andra bloggar om: kränkt, ord, Zaremba

Fenomenet Flashback Forum

Vad kan man säga om Flashback? Eller, rättare sagt, vad kan man inte säga om Flashback? Nu snackar jag om forumet och ingenting annat.

Som diskussionsforum är det unikt, ökänt och paradoxalt. Det är högt i tak, men en massa regler måste följas och modereringen är ganska intensiv. Säg vad du tycker, men gör det inom bestämda ramar.

Vad kan man egentligen säga om Flashback? Hur beskriver man det obeskrivbara?

Dekadens, tidsfördriv eller underhållning?

Blodigt allvar eller lättsam resurs?

Ett sätt att synas, ett sätt att vara? Verklighetsflykt?

Bredden är en styrka.


Mest besökta forum måndag afton kl 22:00:

Kriminella nätverk och brottslighet (262 besökare)
Pornografi (231 besökare)
Skvaller (225 besökare)
Modeller, paparazzi och kändisbilder (169 besökare)
Erotik och sexualitet (128 besökare)
Fildelning (107 besökare)
Relationer och samlevnad (106 besökare)

Minst besökta forum samma tid:

Serier (1 besökare)
Övervakning och integritet (1 besökare)
Socialantropologi och etnologi (2 besökare)
Natur, miljö och klimat (3 besökare)
Jakt, fiske och vildmark (4 besökare)
Rollspel och Sällskapsspel (4 besökare)

På ett sätt säger detta någonting om oss alla och på ett annat sätt säger det ju ingenting alls. Återigen det paradoxala, det motsägelsefulla.

Några trådar ur oändligheten:

Menar Björn Ranelid allvar?

Är det fegt att skjuta tåpaj?

USA Vs Ryssland - 2008

Skvaller om kriminella 80-tals "kändisar".

Någon borde skriva ett filmmanus om några av användarna och deras liv på nätet. Det är de värda och jag är faktiskt allvarlig. Nästan i alla fall. Och forumet utforskas på egen risk. Glöm inte bort det.

Andra bloggar om: flashback och Internet.

Ständigt dessa män...

Mot bakgrunden att en stor majoritet av de som bloggar är kvinnor kan det vara intressant att sätta den majoriteten i relation till vad bloggare faktiskt skriver om. Enligt Knuff (se bilden ovan) skriver svenska bloggare just i detta nu, klockan 15:40 söndag eftermiddag den 17/2, om Maciej, Sweeney, Anders, Johnny, Pär, Tito, Johan och Åke! Vilken galen samling och bara män (ja, filmtiteln är också namnet på huvudkaraktären). En helt ovetenskaplig men ganska intressant observation en gråmulen dag i februari...

Andra bloggar om: Knuff och bloggar.

Ett nytt ord har fötts

Ibland kan man se på en nyhet utifrån ett helt oväntat perspektiv.

När nu danska invandrarungdomar bär sig illa åt i Danmark är det inte deras beteende som fångar mitt intresse. Nej, det är ett ord i rubriken: brandvåld.

En sökning på google.se ger enbart träffar som rör den här TT-artikeln och en snabb sökning i lite äldre databaser hittar inget ytterligare belägg för ordet.

Brandvåld bör således, högst preliminärt, vara ett nytt ord i svenskan. Grattis TT!

Andra bloggar om: ord.

Vissa lärare är bättre än andra!

Den svenska skolan mår inte bra och så har det varit i bra många år nu. Kunskapsnivåerna sjunker stadigt och elever som hamnar på IV-programmet på gymnasiet blir fler och fler. På vissa skolor är det värre än andra. Sandbäcksskolan i Sjöbo är en, Johannesskolan i Malmö en annan.



Den förstnämnda får en artikel i DN, medan den andra får en Strixproducerad dokusåpa med proffspedagoger och 13 avsnitt på bra sändningstid. Klass 9a är både den utvalda klassen och namnet på programmet vars idé i all sin enkelt är följande:

En "dålig" klass ska på en termin förvandlas till en av Sveriges tre bästa klasser med hjälp av ett "handplockat team" av prisbelönta lärare.

Dramaturgin känns igen från andra dokusåpor. Man ska börja från botten, jobba sig uppåt, bli bättre och lära sig något om sig själv på kuppen. Skillnaden är bara den att i "Klass 9A" röstas ingen ut. Och tur är väl det när politikerna redan har börjat knorra.

Vad har folk tyckt om programmet då? Mikael Vestlin är lyrisk i sin TV-krönika på hd.se och även bloggosfären hyllar så gott som unisont. Magnus Bergström kallar t.ex. programmet för "en viktig samtidsskildring" och Per Wahl är storförtjust i matteläraren Stavros. Jag kan förstå entusiasmen. Att predika Pythagoras sats med kärlek och vara trovärdig, det är få förunnat att klara av!



Mer reserverad är frktjatlund som menar att "det är synd att köra dokusåpa-SuperNanny-Tjockholmen-konceptet på en så stor fråga som skolan." Allra grinigast är dock Ingela P Bosseldal på gp.se, när hon delger sina läsare att hon känner "avsmak" inför delar av programmet. Hon tycker att det är fel att "hänga ut" en femtonårig tjej som skolkare och att det är osmakligt att "SVT gör underhållning av en grupp ungdomars framtid". Ungdomarna själva verkar dock ta det hela med ro.

Bosseldal framhäver emellertid också lärarna och konstaterar att "pedagogik är en komplicerad konstart och flera av programmets utvalda lärare visar en lust till sitt yrke och en kärleksfull respekt för sina elever som känns genom tv-rutan." Fast dessa stjärnors medverkan pressar en irriterande knytnäve mot den svenska skolvärldens mellangärde. För om det finns "superlärare", då borde det ju finnas det omvända, inte sant? Självklart. Och det är provocerande, vilket Patrik Svensson indirekt noterar i Sydsvenskan och använder som grund för slutsatsen att "några superlärare finns nog inte".



Jag håller inte med. Det finns lärare av väldigt skiftande kvalitet. De allra flesta är säkert okej, några är bra, ett fåtal är jättebra och en del är riktigt dåliga. Åsa Secher lyfter fram just det som jag ser som programmets kärna: "De lärare vi följer i serien 9A visar vad skolan bör handla om - kunskap och nyfikenhet." Precis så är det ju. De här lärarna är bra. Det är faktiskt ingen slump att de har fått ta emot en massa priser.

Slutligen: vad tycker jag om Klass 9A? Jo, bortsett från att det höll på 10-15 minuter för länge var det prima underhållning. Statistik till musik varvas med klassrumssituationer och intima intervjuer. Ganska snabbt infinner sig dock en overklighetskänsla. 20 elever i klassen!? Vilken utopi! Det måste ha varit 15 år sedan det hände senast. Och så tomt det är i korridorerna och plötsligt äter de ensamma i matsalen och allt verkar existera i en parallellvärld vid sidan om den vanliga skolan.

Det blir lätt så när man ska göra bra TV. Och personligen struntar jag i alla trovärdighetsresonemang. Dramaturgin gör ju att pusselbitar måste klippas bort när flera dagar ska fogas samman till några få minuter. Och visst känns klassen speciellt utvald. Alla standardingredienser finns där, alla de rätta typerna och en nutida mångkulturell touch som känns 100 procent "framtidens SVT". Man vill nå ut till en bortglömd målgrupp och 910,000 tittare igår är ju riktigt, riktigt bra.



Klass 9A kan därför inte sägas vara en helt autentisk dokumentärserie, men den ligger tillräckligt nära verkligheten för att beröra och väcka debatt. Som när det gamla lärarlaget får möta det nya och den frispråkige Stavros undrar varför ingen ordinarie lärare tar upp minsta lilla negativt om eleverna. Det är rätt pinsamt och det är äkta och det är kärnan i det hela: vissa lärare är helt enkelt bättre än andra!

Fotnot: Bilderna i texten är hämtade från såväl fakta som fiktion!

Andra bloggar om: pedagogik, skola, skolan, SVT och TV.

Varför ser man på skidskytte?

Med en sådan fråga till rubrik kan man ju misstänka en negativ grundinställning i sakfrågan. Och ja, för en vecka sedan ställde jag mig den frågan och tänkte: om jag nu ändå skulle ta mig en titt först innan jag plockar fram bågfilen och börjar såga.


Jag tittade och jag såg. Skidskytte-VM 2008 från Östersund. Vanligt lopp på lördagen, jaktstart på söndagen. Spänning och en (med något enstaka undantag) bra TV-produktion. Folkfest på läktarna dessutom. Längdskidåkningen samma helg såg däremot ut som en fotbollsmatch från Albanien. Grått, trist, slaskigt, folktomt, ointressant - och då snackar vi ändå sprint.

Jag tittade och jag såg. Och nu förstår jag. Nu förstår jag varför skidskytte har blivit folkkärt, varför sporten har kommit till våra TV-apparater för att stanna.

1.1 miljoner svenskar kollade i lördags. I övrigt omkring miljonen. Skidskytte är superfolkligt. Varför?

Jo, som Niklas Wahllöf skriver i sin senaste TV-krönika, det är de svenska framgångarna som har lagt grunden. Först genom Magdalena Forsberg, sedan genom Anna-Carin Olofsson, Björn Ferry och de andra.

Men, detta är inte hela sanningen. Det finns ett par faktorer till som handlar om sportens TV-mässighet, detaljer som det inte går att räkna bort i framgångsekvationen.

1. Tidsperspektivet. En jaktstart som är över på 35-40 minuter orkar vem som helst se! Och dessutom kan den med lätthet pusslas in i en heltäckande sportdag med alpint och längdskidor.

2. Mysfaktorn. Christer Ulfbåge har folkliga kvaliteter som inte ska underskattas. De äldre minns och de yngre får hjälp att minnas hur det en gång varit.

3. Spänningen. Oavsett hur konstlad man tycker att sporten är måste man kunna erkänna att spänningen finns där när tre åkare samtidigt dyker upp på vallen inför sista skjutningen i en jaktstart. Då spelade det mindre roll att svenskarna skjutit bort sig.

4. Seriositeten. SVT ger skidskyttet samma seriösa bevakning som ishockey eller fotboll. Magda och André i studion, krönikör Karlsson som tittar in då och då.

Dessa fyra orsaker nämner Wahllöf inte i sin krönika. Han gör istället humor av situationen genom att föreslå andra kombinationssporter att satsa nytt samtidigt som han uppfinner egna tokiga varianter. Det är roligt, ja, men i sakfrågan har han inte gett sina läsare hela bilden. Skidskyttet är här för att stanna.

Källa TV-siffror: MMS.

Systrarna Fanning vs. Dustin Hoffman

En lista över världens tio rikaste barn har dykt upp. Den domineras föga oväntat av skådespelare (Tyler James William, Abigail Breslin, Vanessa Anne Hudgens, Hayden Panettiere, Emma Watson, Dakota Fanning och så klart Daniel Radcliffe). Det finns dessutom två modeller (Gemma Ward och Lily Cole) samt en artist (JoJo). Lite mer oväntat är att 80 procent av de rikaste kidsen är tjejer. Men den siffran kanske hade ändrats om man hade räknat med fotbollsspelare, t.ex. Alexandre Pato i Milan.

Häromdagen funderade jag lite över fenomenet barnstjärnor inom filmen. Att ganska många faktiskt lyckas klara den svåra övergången till vuxenkarriären, men också att många misslyckas, vissa rejält, tragiskt. Tankarna leddes in på en av filmvärldens största nutida barnstjärnor.

Trea på nyss nämnda förmögenhetslista är nämligen Dakota Fanning, 13 år och redan med 36 roller listade på imdb. Hennes nioåriga lillasyster Elle (som bland annat kunnat ses i Babel) har hela 27 roller och fler kommer det garanterat att bli.

Det är uppenbart att systrarna Fanning har väldigt drivna föräldrar. Det kan låta cyniskt, men i deras fall var det en grym ekonomisk investering att styra in döttrarna på "rätt" spår redan i mycket tidig ålder. Om det sedan är bra eller dåligt för Elle och Dakota återstår att se.

Nåväl, supersystrarna har sammanlagt 63 roller på sina samveten, lika många som Dustin Hoffman och han är 70 år! Hinner verkligen barn vara barn om de ska arbeta så hårt? Det är svårt att säga, men de tjänar ju åtminstone bra...



Elle och Dakota, blivande vuxenstjärnor också?

Någonting är ruttet på andra sidan Öresund

Häpen nås jag av beskedet att en dansk domstol beslutat att torrentsidan thepiratebay.org ska göras otillgänglig för danska nätsurfare.

Detta är så klart allvarligt för danskarna och för Internet.

Censur är något som vi vanligtvis förknippar med diktaturer, men vi måste nog vänja oss vid att när gamla institutioner känner sig hotade kommer de att göra allt de kan för att stoppa det nya.

Fildelning är en del av det nya som hotar det gamla. Alltså vill det gamla att det nya ska bort.

Istället för att anpassa sig till det nya missbrukas juridiken för att få bort konkurrensen.

Konkurrensen, ja. För allt som länkas från Piratebay är inte möjligt att köpa i närmsta skivbutik. Vissa lägger dessutom upp egen musik gratis för att nå ut till fler och nu stoppas de av okunniga danskar.

Marketing direktør Jesper Bay från danska Ifpi är ännu en av dessa ryggradslösa människor som ingenting lärt av historien. Dessutom framstår han som besvärande obegåvad:

Det kommer att bli rättsfall, men det är ingen hemlighet att vi helst hade sett att det här hade lösts på frivillig väg i dialog med internetoperatörerna. Vi har ingen större lust att lägga tid, kraft och pengar på att driva rättsfall, säger Jesper Bay.

Nej, självfallet inte Jesper. Fängelsestraff som affärsmodell är ju dina uppdragsgivares verklighetsfrånvända melodi. Definitionen av frivillighet kan så klart diskuteras när någon står bakom ens rygg med en juridisk machete beredd att hugga hårt och skoningslöst.

Fast nu är det ju förmodligen möjligt att ta sig runt en spärr. Majoriteten av vårt grannlands användare kommer dock inte att orka lära sig det. Folk är lata och det vet Ifpi. Många kommer istället att söka sig till andra sajter. Ja, för sådana finns det gott om. The Pirate Bay råkar bara inneha det största symbolvärdet.

Att sedan rapidshare.com – som tar betalt för piratkopior – har en mångdubbelt större besökarskara över hela världen än Piratebay är mindre viktigt utifrån Ifpi:s horisont. Deras resonemang är inte heller särskilt logiska och baseras sällan på empiri eller riktig forskning.

När en farlig intresseorganisation tillåts diktera villkoren för allas vår framtid är det illa ställt.

Ja, någonting är ruttet på andra sidan Öresund. Det är nu hög tid att vakna upp ur trivseltänkandet, inse hotet mot vår framtid och sedan försöka göra något åt saken innan den skämda lukten sprider sig in över vårt eget land.

Författarskolor, en god idé

Södermalmsskolan (Sthlm) erbjuder sedan 2003 en författarskola för årskurs 7 till 9. Eleverna tillåts förkovra sig inom ämnesområdet Litteratur och Drama och detta uppmärksammas i en artikel i Svenska Dagbladet.

Det är mycket glädjande att en svensk skola erbjuder intresserade elever (på artikelbilden ser man dock bara tjejer) någonting utöver det den vanliga undervisningen kan ge. De senaste tio åren har inneburit fler och fler specialsatsningar på idrott, dans eller musik, men nu har också skrivandet fått sin berättigade plats.

Att döma av citatet nedan har utbildningen även lyckats få fram en skön kaxighet hos eleverna:

Författare är ett drömyrke för omkring hälften av eleverna i LD-klasserna. Någon har redan skrivit en roman – om än inte skickat den till något förlag, en annan siktar på att få August­priset senast som 19-åring.

Kommentar: Det litterära självförtroendet är på väg tillbaka. Kanske slipper vi nu det ensidiga brölandet från unga pojkar och flickor som ska bli popstjärnor, slalomspecialister eller fotbollsproffs. Fler författarskolor, ja överhuvudtaget fler smarta sätt att stimulera begåvade elever, är ytterst välkommet inom den slätstrukna svenska skolan.

En invändning skulle kunna vara att författare är ett konstnärligt yrke som man vanligtvis inte utbildar sig till. Antingen har man talangen som krävs eller så har man den inte. Naturligtvis kan det vara så i de flesta fall, men varför inte låta det fåtal som har fallenhet för skrivandets konst få chansen att utveckla sina färdigheter på skoltid? Jag kan bara se positivt på en sådan utveckling!















Två stora svenska författare.

Roland Anderssons snedlugg

Det fanns en tid då ett svenskt fotbollslandslag var 20 vanliga grabbar i ett anspråkslöst omklädningsrum. En tid då man fick 400 kronor i segerpremie vid vinst och en hundring om man råkade förlora. En tid då man kunde komma väldigt nära stjärnorna utan att bli bortkörd. Kort sagt en tid då svenska fotbollslandslaget verkade gilla journalister.

Året var 1969 och i stämningsfullt svartvita bilder får vi följa med på både landslagssamling och Tivolibesök i dagens Stopptid på SVT. Jens Linds dröjande stämma guidar oss in bland såväl obekanta som välkända ansikten. Tommy Svensson innan han blev Kapten Picard och se där, en stilig påg: Roland Andersson, påläggskalv med välkammad snedlugg.

Förbundskapten Orvar Bergmark tycks liksom nutidens Lars Lagerbäck företräda ett mjukt ledarskap. Följande passage vittnar om detta:

Journalist: Om de inte gick och la sig nu, vad händer då?
Bergmark: Nja, det händer bara inte. Det e, det e så, det e en viss ordning som alla följer.

Gruppen framför individen. Tillsammans har de formulerat regler som alla följer. Stabilitet som ger trygghet men också hungriga ynglingar som får vänta något år på sin tur. Visst känns konceptet igen även idag.

1969 var Roland Andersson just en sådan hungrig yngling och efteråt dröjer sig bilden av hans välkammade snedlugg kvar...

En Bong kommer ut

Jag är nog inte ensam om att ha låtit mig roas av krogrecensionerna i Sydsvenskan under de senaste åren. Alla har inte varit skrivna i samma stil, men många har varit författade i en slags nymodigheternas anda. Varje mening har varit tillskruvad, snitsigt komponerad, och det mustiga bildspråket har ibland gått till överdrift. Likväl har det oftast varit underhållande läsning.

Nu skriver Sydsvenskan om att en av personerna bakom tidningens krogrecensent Bong kommit ut ur den kulinariska garderoben. (Med tanke på den stilistiska variationen vägrar jag att köpa det underliggande påståendet att det bara finns en Bong åt gången!) Han heter Stefan Stenudd, är 53 år gammal och verkar ha många strängar på sin lyra.




På en punkt passar herr Stenudd in i kritikerrollen: hans egna skapande förmåga inom det ämne kan recenserar. För hur skaffar han sig egentligen säkerheten att bedöma mat?

Genom att äta ute ofta. Jag äter all mat på krogen. Lagar bara frukost hemma. Jag kan knappt laga mat även om jag brukar försöka någon gång i halvåret. Igår lyckades jag steka en bit fryst lax så den blev ganska bra.

Först undantaget som bekräftar regeln: litteraturkritikerna som i flertalet fall även har producerat något skrivet på egen hand. Men det är mycket få musikkritiker som själva skapar musik. Filmrecensenterna har sällan några egna filmer på sina meritlistor och teaterkritikerna brukar oftast tillhöra den totalteoretiska förgreningen av dramatikens skrå. På så vis är det helt naturligt, men samtidigt aningen komiskt, att en matkritiker är genomusel på att laga mat.

PS. Är det bara jag som tycker att namnet Bong väcker lustiga associationer?