Veckosammanfattning 2008:9 del 1

Filmerna först. Samtliga sedda på DVD.

Le Couperet (2005) av Costa-Gavras

Trots ett mindre lyckat slut är detta en hejdlöst rolig och bitvis riktigt vass dramakomedi av regissören som gav oss mästerverket Z (för övrigt min absoluta favoritfilm för tillfället). Bruno Davert (José Garcia) blir arbetslös när pappersföretaget följer tidsandan och rationaliserar bort en stor del av personalstyrkan. Efter många fruktlösa jobbintervjuer inser han att vägen bort från arbetslösheten kommer att bli blodig. Hans värsta konkurrenter måste elimineras, vilket visar sig vara lättare i teorin än i praktiken. Filmen är ytterligare ett bevis på att samhällskritik och svart humor trivs i varandras sällskap. Betyg: 8.



Tsotsi (2005) av Gavin Hood

Kan en i grunden ond människa förändra sitt beteende till det bättre? Det är frågan som regissör Hood ställer i detta sydafrikanska drama. Huvudpersonen Tsotsi (Presley Chweneyagae) är en simpel gangster bosatt i Johannesburgs vidsträckta kåkstad. Han är en rå typ; hänsynslös, respektlös, kallblodig och feg. En som rånar, misshandlar och försöker mörda om situationen kräver det. Men en dag går en stöt snett och han får ett litet skrikande problem på halsen. Hur ska han hantera en bebis? Kan detta vara vändpunkten?

Filmen, som vann en Oscar för bästa utländska film, är väldigt medryckande och stilistiskt genomarbetad, men slutintrycket dras ner av den alltför naiva tron på det ondas föränderlighet. Verkligheten är alldeles för cynisk och eländig för att låta sig överföras till film utan omfattande dramatiska bearbetningar. Ändå är detta ett sevärt drama som ger en god inblick i en främmande (och skrämmande) kultur. Betyg: 7.

Charade (1963) av Stanley Donen

Jag är en thriller som är en actionfilm som är ett drama som är en komedi. Jag är psykadelisk och expressionistisk och jag luras mest hela tiden. Vem är jag?

Du är Charade och du är överskattad.

Ikonen Audrey Hepburn - proper, pillemarisk och pimpinett - möter gamlingen Cary Grant i en rätt spretig historia som försöker vara Hitchcock utan att lyckas. Charade är bra och ofta rolig, men likt en karusell är det alldeles för svängigt för att man ska känna lust att hoppa på samma åktur om och om igen. Omväxling förnöjer som bekant, men bara ett litet tag. Betyg: 6.



Grosse Pointe Blank (1997) av George Armitage

Omtitt. För recension se länk (Filmrecensioner 2008) till vänster. Betyg: 8.

The Man Who Knew Too Much (1956) av Alfred Hitchcock

Första gången jag såg The Man Who Knew Too Much gav jag den en sjua, vilket jag nu inser är ett horribelt högt betyg. Det var ett misstag, ett grovt misstag, och jag gillar inte att missbedöma filmer (även om det nog händer oss alla). Detta är, tyvärr, den sämsta Hitchcockfilmen jag sett än så länge.

Problemen är många. Inledningen är för lång och scenerna är skrivna som sämre variationer på andra scener ur regissörens bättre filmer. Doris Day finns med för att sjunga och sjunger, men trevligheten blir mest en belastning. Dessutom är hennes karaktär så osjälvständig att det gör ont. Passiviteten ges ett ansikte med blond kalufs och det stör. Inte heller James Stewart lyckas nå ut och blir mest en blek kopia av sig själv. I slutändan har Hitchcock levererat enskilda visuella och tematiska guldkorn och även lyckats bibehålla en tunn spänning, men det räcker tyvärr inte för att rädda filmen från fiasko. Betyg: 5.