Reserapport 4b

Efter att ha suttit rejält trångt på ditresan blev det en skön omväxling med obegränsat benutrymme på hemvägen. Vi hade betalat några kronor extra för detta och fick plats allra längst fram, på rad ett mitt emot chefsflygvärdinnas lilla sits. Åt sidorna var det emellertid lika trångt som tidigare och jag gjorde mitt bästa för att sätta min axelbredhet ur spel.



På bilden ser man exakt hur det såg ut i vårt plan. Jag satt i mitten med en bjässe till karl på min högra sida och en som armbågades till vänster. Dock var det ju härligt att kunna sträcka på benen.

Att sitta längst fram i ett flygplan har sina fördelar. Man får betjäning först av alla och dessutom ges en närgången inblick i flygservicebranschens mysterier. Aldrig tidigare hade jag haft chansen att följa flygvärdinnornas rutiner på en armlängds avstånd. Nu kunde jag se att så gott som allt som ropades ut i högtalarna fanns skrivet i ett manus, men att personalen kunde det som var på svenska utantill.

Fast internradiosystemet kändes verkligen inte 2000-tal, men fungerade likväl adekvat. Det var något med knapparnas utseende som kändes ålderdomligt.

Från min fina position kunde jag se hur kaptenerna passades upp och verkade trivas med det. Vill du ha te? Ja det blir fint det. Båda kaptenerna hade förresten oväntat rejäla skor på sig. Tjocka sulor, svart läder. Det gav ett seriöst, men lite osmidigt intryck

Jobbet som flygvärdinna måste locka personer med någon form av exhibitionism i blodet. Precis som alla andra serviceinriktade yrken har de väldigt mycket att vinna på att vara i ”gott skick” och ”bra på kommunikation”. Man måste klara av att ha andras blickor på sig och på så vis påminner flygvärdinnor om servitörer, servitriser och reseledare. Det är jobb man bara tar om man har det som krävs och har man inte det som krävs blir man inte långvarig i branschen.

--------------------------------------------------------------------------------

Jag tycker om att titta på människor som väntar på sitt bagage. Det är något simpelt över det hela. Väntandet, småpratandet, stirrandet – flackande blickar hit och dit. Det är skor som byts och jackor som plockas fram och sätts på. Ett kapitel är slut, ett annat är på väg att börja.

Sedan drar bandet igång och alla är på alerten. De ivriga ställer sig i närheten av öppningen där de första väskorna strax kommer hoppa upp. De tålmodiga står längre bort och kanske skakar de på huvudet åt den fyrkantiga mannen som lutar sig ut över mynningen. Han vill nog vara helt säker på att kunna ta sin väska innan någon annan hinner se hur den ser ut.



Det finns en nervositet i luften. De allra flesta får sitt bagage inom en halvtimme, men enligt statistiken är det några procent som får vänta längre. Idag verkar dock allt vara i sin ordning. Allt går som det ska.

En liten unge trotsar sina föräldrar.
”Albin, man får inte gå förbi den gula linjen.”
”Men de andra då?”
”När man hämtar sin väska får man gå förbi, men bara en liten stund.”
Albin ser förbryllad ut och jag förstår honom.

Jag tycker om att titta på människorna som väntar på golfbagar, barnvagnar, skidfodral och resväskor i alla möjliga former och färger. Det är ett av få tillfällen då man kan spana in vem som helst utan att det anses vara något konstigt med det.

Till slut får vi vårt bagage och tillsammans med hundratals andra resenärer skyndar vi genom tullen. Det är två grader ute. Det blåser kallt. Det regnar ymnigt. Jag börjar redan sakna Spanien.