27 mars 2008

Meningslös filmisk industriproduktion


I förrgår rapporterade olika medier om nyheten att det blir en ny storsatsningHenning Mankells Wallanderkaraktär. Tretton nya filmer ska spelas in under två års tid och projektet värderas till dryga 200 miljoner kronor. Vidare kommer Krister Henriksson även fortsättningsvis att inneha titelrollen.

Kommentar: Det är givetvis positivt för Ystad som filmregion att det pumpas in pengar i nya projekt. BBC gör ju sina Wallanderinspelningar snart (för 80 miljoner kronor). Pengar satsas, människor kommer i arbete, hjulen snurrar snabbare, turisterna vallfärdar och så vidare, och så vidare. Rent ekonomiskt är det således en glädjande nyhet.

Men utifrån alla andra synvinklar är projektet ännu ett gigantiskt steg i fel riktning. Dock, betänk återigen: ekonomiskt har det visat sig vara lönsamt. Svenska folket gillar sina deckare och "en film på bio, resten på TV och DVD" är ett koncept som drar in mycket pengar. Strunt samma att kvaliteten saknas. Strunt samma att det konstnärliga värdet är närmast obefintligt. Så länge det finns en lättmanipulerad publik går ekvationen alltid ihop.

En person som idag har gjort sig förtjänt en stor dumstrut är författaren Henning Mankell. Det råder knappast något tvivel om att det var girighet och pengalängtan som fick honom att sälja ut sin Wallander till massproduktionens kapitalintressen från allra första början. Ändå uttalar han sig så här i DN:

Jag har länge varit ytterst tveksam till att göra en fortsättning. Rädd för att det blir rutin, upprepning, meningslös filmisk industriproduktion.

Henning Penning pekoral. Det har ju redan varit rutin, upprepning och meningslös filmisk industriproduktion. Konceptet lyckades. Du fick pengar för besväret och nu står du där igen och låtsas vara orolig. Och en politisk Wallander gör inte meningslösheten mindre. Årets första dumstrut placeras härmed på din skalle, Henning.


Fler intressanta blogginlägg.

2 kommentarer:

S. sa...

Här håller jag inte riktigt med dig. Alla håller väl med om att det mer största sannolikhet knappast kommer bli högkulturella, superproffsiga filmer och generellt sätt så är jag ytterst kritiskt till att olika regioner och kommuner sponsrar kultur som kan stå på egna ben (något som Wallanderserien definitivt kan göra).

Däremot så tror jag inte att projektet är varken meningslöst eller för all del felaktigt över huvudtaget. Enligt Sydsvenskans artikel (som för övrigt var den bästa av dom du länkade till) så verkar det som att majoriteten av dessa 200 miljoner är privatfinansierade (eller är jag naiv nu?). Jag skulle varit ytterst kritisk till projektet ifall det skulle vara 200 miljoner av statens kassa. Det jag ser som possitivt är ifall vi i sverige kan bygga upp en vitalfilmindustri på många platser i landet. Det skulle ge arbetstillfällen för kulturutövare, bättre infrastruktur för filmmakeri och en bättre framtid för framtida filmskapare.

Sedan så är det en annan diskussion ifall det offentliga ska stödja alla typer utav filmer eller bara art house eller kommersiella filmer. Men min förhoppning är att Wallanderfilmerna går bra, exporteras utomlands och att framtiden hyser både Wallanderprojektet och mer smala filmer.

(men att Mankell därimot förtjänar en dumstrut håller jag däremot med dig)

Niklas sa...

Jag är emot likriktning inom kulturen. Beck- respektive Wallanderfilmerna är massproducerad underhållning där man med små variationer gör samma film flera gånger om. Det är fantasilöst och fegt.

Visst är det bra att majoriteten av pengarna kommer från privata pengapungar (så är det!), men för mig är det bara stötande att det finns producenter som väljer att göra 13 filmer på samma sunkiga tema.

Denna massproduktion är, mig veterligen, ganska unik. Inte ens i drömfabriken Hollywood väljer man att göra en biofilm och 12 "direkt för dvd"-filmer under samma inspelningsperiod. Där hade man garanterat producerat Wallanderserien som en TV-serie (i 13 avsnitt) och i ett sådant hypotetiskt fall hamnar diskussionen i ett helt annat läge. (Jämför t.ex. med de framgångsrika brittiska deckarna som inte konkurrerar med biofilmsproduktionen, även om de indirekt kan locka folk att stanna hemma i TV-sofforna.)