Alltid några steg efter

Jag befinner mig alltid några steg efter alla andra. Det beror inte på att jag är långsam eller trögfattad (oklart) eller har dålig syn (vilket jag faktiskt har). Nej, min oförmåga att haka på trender beror på tunnelseende kombinerat med en fåfäng försiktighet. Jag är så skeptisk till nya fenomen att när jag väl vågar ta steget i en viss riktning har någon redan hunnit rycka undan den röda mattan och jag tvingas trampa grå betong istället.

I min värld är det fullt logiskt att upptäcka Feist 2007 och inte 2004 då hennes fenomenala genombrottsalbum kom. Det är lika logiskt att jag trots vetskapen om dess existens väntar till slutet av 2007 innan jag hoppar på Last.fm-tåget. När alla andra stiger av då hoppar jag på. Hur kul är det att börja läsa Henrik Schyfferts blogg just den dag han säger att han ska sluta? "Hej då" kan förvisso vara ett skämt, men det vet man ju inte idag.

Måhända är jag alltför hård mot mig själv. Det är svårt att komma på någon som aldrig varit några steg efter någon gång. Det ligger i sakens natur att bara ett fåtal kan vara först.

Tvärtom borde man kanske se det som ett mål att försöka hitta något nytt varje vecka - en hemsida, en låt, en bok, en film, en podcast eller en maträtt - utan att behöva känna pressen att man ska vara den första personen i världen att göra just det fyndet.

Fast man behöver ju inte vara den sista personen i världen heller.

Andra små vardagliga fynd är mer allmängiltiga. Som att upptäcka hur fint Onsalakorv sammansmälter med Bregott mellan ovanpå en skiva Pågens Gott Gräddat. Jag är garanterat inte först i världen med att inse förtjänsten av en sådan smakkombination, men kanske blir jag den första bloggaren att skriva om det.

Eller betänk de morgnar när håret rufsat till sig som allra värst och man flinande inser att man ser trendig ut för andra gången i sitt liv (den första var på högstadiet - långhårig, vältränad och iklädd en grön kortärmad Heinekentröja). En dusch och två doser feghet senare knallar man iväg till skolan som vanligt igen. En gång ordinär alltid ordinär. En gång feg alltid feg.

Idrottens värld är behändig så till vida att den är tillräckligt stor för att en sportintresserad person alltid kan få vara först med något några gånger. Alla sportnördar har något trevligt minne med sig i bagaget. I mitt fall är det junior-VM i ishockey 1993 och en Peter Forsberg som fick mig att häpna. Eller kanske ännu mer spektakulärt, Wayne Rooneys första mål som sextonåring i oktober 2002 mot Arsenal. Jag satt i soffan med en god vän och när vi pratade om det häromdagen uppstod en varm känsla inombords. Att få ha varit med just där och då kändes oerhört belönande och i ljuset av ett sådant minne kan jag med glädje acceptera att i övrigt alltid befinna mig några steg efter alla andra.