...och frånsett tre eller fyra varmt välskrivna scener var nog detta det mest tillgjorda och diaboliskt beräknade spektakel jag sett på länge. Effektivt, javisst, men ack så tomt och krystat. Mitt under filmen upptäckte jag till och med en person i min soffa som stönade i plågor samtidigt som han dunkade fjärrkontrollen mot pannan. Den personen var jag själv. Återkommer eventuellt senare i veckan med fler reflektioner.
Ellen Page som Juno MacGuff i Juno.
8 april 2008
Nu har jag äntligen sett Juno...
Inlägg skrivet av Niklas klockan 14:41
Etiketter: Ellen Page, Film, Juno
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar