När nu Maciej Zaremba avslutat sin välskrivna artikelserie om kränkningar på Lärarhögskolan i Stockholm, kan det kanske vara på sin plats med en liten reflektion kring själva orden. Kränkt och kränkning är verkligen språkliga barn av vår tid.
Jag tog hjälp av en sökning i Språkbanken och fick via några nedslag från 1965 till 2004 fram följande diagram:
Staplarna visar hur ordet kränkt blir vanligare och vanligare med tiden. Konkordanssökningar är inget definitivt mått på frekvensen i själva språket, men de ger en mycket tydlig indikation på hur det faktiskt ligger till. Någon gång på 90-talet börjar det alltså hända grejer och samma sorts sökning på ordet "kränkning" gav ett i stort sett liknande resultat. Siffrorna stödjer därmed Zarembas mer intuitiva beskrivning:
Ännu för femton år sedan var det nästan bara kvinnofriden och upphovsrätten som kunde kränkas i Sverige. Medborgarna blev på sin höjd förolämpade. Och vi var ganska ense om vad som var en förolämpning. Men under 90-talet började den endräkten falla sönder. Och innan vi visste ordet av var ordet "kränkt" nästan privatiserat.
Förresten, visst är det härligt ironiskt att själva debatten om att vara kränkt och snacket om kränkningar i alla dess ofullkomliga former, kommer att se till att frekvensen av dessa ord lär stiga ytterligare i kommande frekvensundersökningar! Bloggtidningen noterar ju att (snudd på) rekordmånga bloggar i frågan. Ämnet är hett stoff och bland alla inlägg i frågan fastnade jag för detta.
Läs hela arikelserien här: del 1, del 2 och del 3.
Andra bloggar om: kränkt, ord, Zaremba
2 kommentarer:
Skitbra artikel!
Tack för kommentaren!
Skicka en kommentar