Det kommer inga tårar

Det kommer inga tårar längre
en uttorkad rännil
forskare på knä med små spadar i händerna

Han gråter aldrig mer
började aldrig gråta
lärde sig aldrig tårarnas språk

Små spadar som gräver djupare
små hjärnor som sjunger
skratta kunde han ju, se:

gula tänder mot stela vita läppar
"han log när han dog"
små hjärnor som andas rök

Det kommer inga tårar längre
"trötta tårkanaler, svaga nerver"
uttorkningssyndrom i en svart bok

De skär i honom nu
det fula leendet som stör en annars fin lekamen
och så spadarna

En kvinna kommer aldrig dit
visste inget men gillade hans leende ibland
och så tänderna

Snitta, skär, karva ut och lägg i burken
en armé av spadar, ett förråd av burkar
och inga jävla tårar

sluta leta snälla ni
det räcker så, räcker mer än väl
det kommer inga tårar mer

Göteborgs Filmfestival 2008 - dag 2

Redan när man hoppar av åttan vid Chalmers förstår man hur det ligger till. Man är en i mängden bland alla ryggsäckar, axelväskor och portföljer på väg väg mot ett anrikt svenskt lärosäte. De flesta svänger vänster mot väntande lektionssalar eller forskningsrum; själv tar jag till höger mot väntande åhörarsalar som tillfälligt får agera filmsalonger.

Chalmers. Smaka på det och försök att inte tänka på Palmers, Bengt, en av domarna i nittiotalets Sikta mot stjärnorna. Tänk Chalmers. Tänk år av traditioner och kunskap som satt sig i väggarna ända ut till den sedvanliga snurrande entrén.

Chalmers 2, den mindre salongen av de två som filmfestivalen nyttjar, är nära släkt med Pustervik och hundratals andra publikutrymmen där åskådaren inte förväntas sitta bekvämt alls. "Vi hade bara råd med två millimeter stoppning den här gången också och förresten så håller träsmaken studerna alerta, på tårna du vet." (Bortförklaring av anonym medlem i valfritt universitets styrgrupp för planering av studentrelaterad arkitektur och inredning.)

Chalmers 1, å andra sidan... Där börjar vi snacka bekvämlighet med armstöd(!), tjock stoppning i sittdynan och ett hyggligt benutrymme. RunAn, som lokalen kallas officiellt, har uppenbarligen anlagts med andra bakdelar än studenters i åtanke. Och det är väl rätt så symptomatiskt för ett modernt universitet att "stensäten" är standard överallt utom i flaggskeppet, det sinnligt atmosfäriska audiotoriumet dit man gärna bjuder in celebra gäster och annat fint folk. Träsmak är nog inte enbart en kostnadsfråga...



Dagens lilla plus: Ruth Vega Fernandez ("Upp till kamp"-Rebecka) lyste i kortfilmen Mellan oss.

--------------------------------------------------------------------------

Och så filmerna (betygsskala 1 - 10):

Love Songs (2007) av Christophe Honoré

Ett franskt musikaldrama i tre akter med Ludivine Sagnier i en ledande roll lät alldeles alldeles underbart på förhand. Men underbart (Sagnier) visade sig vara alltför kort och Love Songs blev så spontan och nyckfull att den snabbt drabbades av oförutsägbarhetens dilemma. Det är detta som inträffar när de tvära kasten blir till en gimmick som gör överraskningarna till punkter i ett anteckningsblock som bara väntar på att bli avbockade. Spontant blir mekaniskt och lite trist.

Filmen snöar också in på den där stereotypa bilden av vad som är fransk kultur: den totala öppenheten om sex inom familjen, kedjerökningen inomhus när det ska snackas ut och den ständiga fokuseringen på litteratur - romanen som ska säga något om personen som läser den. Musikalnumrena då? Helt okej, men de var lite för många, lite för långa och aningen repetitiva. Filmen räddas istället av mellanspelen där snygg dialog framförs av idel begåvade aktörer. Betyg: 5.



The Quiet Storm (2007) av Guðný Halldórsdóttir

I festivalprogrammet skriver Marit Kapla så här: "Omsorgen och värmen i karaktärsskildringar och miljöer signalerar att filmen är gjord av en som verkligen var med när det begav sig." Och jag håller inte med. Filmen är välgjord, men just i karaktärsteckningarna finns det mycket övrigt att önska. En bra karaktär ska inte kännas skapad. En bra karaktär ska bara vara utan att man reflekterar över hur han eller hon är. Men i The Quiet Storm börjar man fundera både en och två gånger när allting blir för konstigt. Varför gör hon si och han så eller varför gjorde de inte så? Grundstoryn är ju i sig självt rätt skruvad. Några unga människor tar över ett ungdomshem ute på landsbygden i sjuttiotalets Island och försöker kurera "fångarna" med omsorg, musik och fria tyglar. Att det ska sluta i kaos är uppenbart och resan mot slutet är trots alla snedsteg ganska underhållande. Betyg: 5.

The Nuclear Comeback (2007) av Justin Pemberton

En riktigt bra dokumentär ska inte bara leverera fakta utan också beröra och underhålla. Detta gör The Nuclear Comeback verkligen! Kärnkraftsdebatten aktualiseras med hjälp av lobbyister, medvetna miljöaktivister, arbetare och en neutral journalist. Åskådaren guidas genom en komplex fråga. Är kärnkraften farlig eller, som förespråkarna hävdar, ett grönt alternativ till smutsiga fossila bränslen?

Filmen låter alla komma till tals och pekpinnar existerar överhuvudtaget inte. Den enskilde får själv bilda sig en uppfattning om trovärdigheten hos de intervjuade. Som när Environmentalists For Nuclear Energy-killen erbjuder sig att slutförvara två kapslar radioaktivt högriskavfall under sitt eget ekologiska hus, eller när en spökstad några kilometer från Tjernobyl besöks i sällskap av en nipprig snubbe med geigermätaren i högsta hugg - tystnaden och tomheten säger mycket om det som en gång hände där.

Regissör Pemberton (från Nya Zeeland) gör små nedslag över hela världen och i alla skeden av kärnkraftsprocessen. Uranbrytning i Australien, slutförvaring i Sverige. Det enda som saknas i denna annars rätt heltäckande film är någon kommentar från ansvariga politiker. Fast genom makthavarnas frånvaro undviker man också i hög grad en politisering av en het miljöpolitisk fråga, vilket garanterat bara är av godo. Betyg: 8.

Sammanfattning: en rätt så bra andra dag också!

Göteborgs Filmfestival 2008 - dag 1

Min filmfestival börjar i ett Göteborg där ett oerhört lugn härskar. Inga gangsterfasoner någonstans, vilket är skönt. Istället kan man fokusera på filmerna och reflektera över vad det här evenemanget egentligen innebär...

Göteborgs Filmfestival är:

* att hoppa på spårvagnen i Frölunda fylld av sköna förhoppningar och

* att tre filmer och sju timmar senare ta samma spårvagn tillbaka med hjärnan uppfylld av intryck, iakttagelser och glädje.

* att sitta med sitt skrivblock mitt i vimlet och tro att man är någon...

* att se en kändis eller två eller tre. Min del av kändiskakan var att ha Filmkrönikans Andrea Reuter sittandes rakt bakom mig på Funny Games U.S. Den dialekten går det inte att ta miste på och för säkerhets skull sneglade jag bakåt i halvdunkelt efteråt och noterade den bekanta frisyren. Dessvärre var jag för feg för att våga säga något, alternativt klok nog att hålla käft för att inte försätta Andrea i någon pinsam situation.

* att helt odramatiskt kunna ta sig en snackis med någon av alla dessa trevliga voluntärer. Det goda bemötandet sitter i ryggmärgen och får en att känna sig välkommen, får en att vilja komma tillbaka år efter år. Värdefullt!

Dagens lilla minus: träsmaken i skinkorna efter 90 minuter i Pusterviks obekväma teatersalong.

--------------------------------------------------------------------------

Dagens filmer (betygsskala 1-10) :

With a Girl of Black Soil (2007) av Soo-il Jeon

Sydkoreansk socialrealism! Stillsamt familjedrama utvecklas i en inte helt väntad riktning. Nioårig flicka tar hand om förståndshandikappad storebror under tiden som pappan arbetar i gruvan. En lungsjukdom senare är han arbetslös och en serie av tragiska händelser tar vid. Liten flicka får plötsligt ta ett oerhört ansvar för familjen och frågan är om hon kommer att klara av det. Behållningen i filmen ligger i ett vackert foto, välvalda miljöer och ett stort (litet) skådespeleri. På minuskontot: när stillsamheten övergår i brist på tempo vilket i sin tur orsakar gäspningar. Rekommenderas ändå för den utvilade cineasten. Betyg: 7.

Small Gods (2007) av Dimitri Karakatsanis

Tre unga människor, en husbil och en färd mot något ovisst. På en annan berättarnivå: en kvinna som samtalar med en advokat. Han försöker reda ut vad som egentligen hände. Hon svarar och leder oss in i en existentiell neo-noir där vägen mot ett tänkt mål är viktigare än målet i sig. Regissören (även manus) har haft stor hjälp av brodern Nicolas, filmens fotograf, för att skapa en säregen visuell stil med ett svagt eko av både Jarmusch och Lynch. Vissa kan nog uppleva berättelsens virrvarr som en samling sökta effekter. Andra kommer, i likhet med mig, ryckas med i det oförklarliga och gå mer på härlig känsla än förnuftig logik. Betyg: 8.

Funny Games U.S. (2007) av Michael Haneke

Tio år efter sin egen uppmärksammade Funny Games gör Haneke själv en amerikansk remake. I stora drag är det en exakt kopia. Tyska har blivit engelska, en telefon har blivit en mobiltelefon och dialogen har modifierats på detaljnivå, men i stort är allt likadant. Det är samma obehagliga upplevelse, samma odefinierbara magknipskänsla som i förlagan. Läs därför gärna min egen recension av Funny Games. Betyg: 8.













Sammanfattning: en strålande första dag på min filmfestival!

Veckans låtar 5

En dag för tidigt dyker årets femte lista upp. Det finns hela sex nykomlingar (#) och tjejerna dominerar som vanligt.

1. (1) Feist - Mushaboom

2. (#) Hello Saferide - Long Lost Penpal

3. (#) Joanna Newsom - Sawdust and Diamonds

4. (#) Regina Spektor - Samson

5. (#) Joni Mitchell - California

6. (6) The Magic Numbers - I see you, you see me

7. (#) CocoRosie - Bear Hides and Buffalo

8. (2) Regina Spektor - Après Moi

9. (#) Amanda Jenssen - Do You Love Me

Ny på andra plats: Hello Saferide (Annika Norlin).

Göteborgs Filmfestival 2008 - förväntningar

I fredags invigdes Göteborgs Filmfestival och i morgon styr jag kosan mot Sveriges andra stad. Det blir tredje året på raken och fjärde gången någonsin som jag besöker festivalen. Dock är det första gången som jag kommer att skriva dagliga festival-
rapporter med både kortrecensioner och andra iakttagelser.

I nuläget har jag bara en film inbokad, Werner Herzogs nya dokumentärfilm Encounters at the End of the World. I övrigt beror filmvalen på platstillgång. Liksom tidigare år har jag införskaffat ett festivalpass (330 kr) som i mån av plats ger mig tre filmvisningar per dag till och med klockan 15:00. Eftersom ordinarie biljettpris är 65 kronor behövs ingen matematiker för att påvisa den ekonomiska fördelen med erbjudandet. Nackdelen är förstås att man går miste om alla slutsålda storfilmer, men dessa kan ju allt som oftast ses på vanlig bio senare under året.

Förväntningarna då? Jo, det är svårt att vare sig ha för låga eller för höga förväntningar på de enskilda filmerna. Det kommer garanterat att vara några jättebra, några bra och säkert också några filmer som är mindre bra. Det roliga är ju ändå att få se filmer som sällan eller aldrig tar sig till Sverige via de vanliga distributionskanalerna och - kanske viktigast av allt - själva upplevelsen av att vara där, att vara en liten del av en stor filmfestival.

Min första festivalrapport dyker upp här på bloggen någon gång under tisdagskvällen.

Amanda klättrar på listorna

Det är knappast någon sensation att det går bra för Amanda Jenssen. Hon har ju som bekant en stor talang och en spännande röst. Nu klättrar hon på allehanda listor med nya singeln Do You Love Me.

På DigiListan låg hon etta i söndags och behåller den positionen även idag (27/1).

På den totala singellistan ligger hon tvåa.

Och, slutligen: hon gick direkt in som trea på dagens Trackslista.

Slutsats: Amanda går hem i stugorna.

Juno, Ellen Page och den svenska kritiken

När årets Oscarsnomineringar släpptes för några dagar sedan var det en film som stack ut lite extra: dramakomedin Juno. Jason Reitmans lågbudgetfilm (kostnad: 2.5 miljoner dollar) hade lyckats ta sig in bland de stora elefanterna och mycket berodde på ett nästintill samstämmigt prisande bland amerikanska filmkritiker. På metacritic har filmen 81 av 100, medan Rottentomatoes visar att 93 % av recensionerna (153 av 165) varit positiva - ett enastående resultat.















Den inflytelserika kritikern Roger Ebert gick i bräschen för Juno-anhängarna och plockade ut filmen som den allra bästa under 2007. Och publiken verkar vara med på noterna. I USA har den hitintills spelat in drygt 90 miljoner dollar, vilket är lika mycket som Michael Clayton och No Country for Old Men – två andra Oscarsnominerade filmer – spelat in tillsammans. Juno har dessutom redan tagit sig in på topp-250 listan på imdb och blivit omskriven av tusentals bloggare över hela världen.

Såväl kritiker som vanliga filmfrälsta har förutom ett skarpt manus lyft fram en avgörande framgångsfaktor, titelrollens Ellen Page. Hon presenteras genomgående som ett bra alternativ till de blonda och vampiga Lindsay Lohan och Scarlett Johansson. Page är på riktigt, en vanlig tjej som får spela vanliga tjejer i Hollywood.





















I många intervjuer framkommer bilden av en nu tjugoårig skådespelare som blivit ett med sina karaktärer. Detta uppmärksammar Karolina Ramqvist i en mycket läsvärd nöjeskrönika i DN. Hon noterar att Ellen Page nu fått spela samma slags tjej i flera filmer och ställer en viktig fråga:

Självklart använder Ellen Page också andra saker än stil i sitt arbete. Men det är slående hur likadan hon ser ut hela tiden, och frågan man ställer sig blir
hur lång tid det tar innan en annan stereotyp blir erkänd som en annan stereotyp. Kan den "hela" och "riktiga" flickan på film ha vilken hårfärg som helst, vilka skor som helst, eller är det här det enda sättet?

Igår hade Juno svensk biopremiär och frågan var om den svenska kritiken skulle vara lika generös som kollegorna på andra sidan Atlanten? Svaret är: nästan. Jonas Appelberg på film.nu är förvisso lyrisk och Per Ericsson (corren.se) ger filmen högsta betyg och prisar särskilt dialogen, men i övrigt har fullpoängarna uteblivit och någon enstaka recensent har till och med vänt tummen neråt.

En klar majoritet gillar dock Juno. Svenska Dagbladets Hynek Pallas ger filmen fem av sex och prisar särskilt dramaturgin: ”Juno, och alla filmens karaktärer, växer faktiskt ända fram till slutscenen.” Fyror (av fem) delas bland annat ut av DNs Helena Lindblad (”ohyggligt underhållande varje minut, genomtänkt estetiskt och underfundigt rollbesatt från första till sista rutan”) och SVT Nyhetsmorgons Göran Everdahl (”en film som är väl värd sina fyra klappor”).

Den recensent som bryter mönstret är, i vanlig ordning, Sydsvenskans altmeister Jan Aghed. Han ger Juno en tvåa och noterar följande: ”Dramaturgi obefintlig, stilistiska idéer lika med noll.” Aghed ser även vissa moraliska betänkligheter med abortproblematiken och gillar inte manuset: ”Dialogen och Junos ymniga monologer består mestadels av tonårshippa, trendiga klichéer.” Dock ger han Ellen Page beröm, vilket för övrigt nästan alla andra också gör (t.ex. Bloggywood , GP och UNT.

Slutsatsen är att Juno verkar vara en film som ligger helt rätt i tiden. En film som är tillräckligt smart för att båda roa och gripa tag. Om du redan har sett den kan du kanske få ut något av den diskussion om Juno som Jim Emerson dragit igång på sin blogg. Just den sortens fördjupande samtal och diskussion hade jag gärna sett oftare i svensk media.














Michael Cera och Ellen Page i Juno.

Mer om Ellen Page och Juno här.

På hemväg

Fredag eftermiddag. Sen lektion: vetenskapsteori.
Professorn föreläser, studenterna lyssnar och
diskuterar. Efteråt en pratstund med en vän.

Tunga moln där ovanför.
Regn som skvätter, droppar, faller.
Regn som sällskap, regn som är så lätt, så lätt.

Himlen öppnar sig. Coop Nära skyddar; korgen fylls.
A-fil, bananer, en liter ekologisk mellanmjölk
och ostkaka. Det är ju fredag.

Det börjar blåsa. Vinden biter kind. Näsan rinner,
regnet faller. Benen går fort. En plastkasse
i handen, en ryggsäck på ryggen. Spända muskler,
trötta leder. Svettiga armar, svettig rygg.

Och så regnet över allt. Det strilande, ihållande
regnet. Januariregnet, med smak av höst och vår.

Då kommer hon med terriern.
En söt flicka från en annan tid.
I vinden och regnet går vi mot varandra.
Jag ser henne.
Hon ser besvärad ut.
Hunden drar, kopplet släpper.

Lukas, Lukas! Ljus röst när liten terrier rusar
mot påsen, puffar till, gör mig paff.
A-fil, bananer, en liter ekologisk mellanmjölk
och ostkaka på marken.

Men Lukas. Besvärat. Lukas! Uppgivet. Resignation.

En terrier som nafsar, sliter, kränger ostkaka.
Förvåning i regnet. Generad flicka, nöjd hund.
Renslickad aluminiumform. Vinden som rufsar
hennes hår.

- Han gillar ostkaka, sa hon.
- Det gör jag också.
- Och jag.
- Då har vi något gemensamt alla tre.
Snett leende.
- Jo, men du ska få betalt.
- Det behövs inte.
- Jodå. Klart du ska ...
- Nä, du kan bjuda istället.
- På ostkaka?
- Eller något annat.
- Som vad?
- Vad som helst. Bara det går att äta.
- Nu?
- Om det går bra.
- Det går bra.

Januariregnet fortsätter att falla.
















[Efterord: Visst önskar man att verkligheten var lika skön som dikten, att drömmen någon gång fick bli sann en liten stund.]

Ingen vanlig kund

På corren.se rapporteras det om ett bankrån i Åtvidaberg. I texten finns två smålustiga kommentarer. Den första handlar om en av chefernas sinnesnärvaro:

Jag hörde ett krasande ljud och såg en bil som körde rakt in genom entrédörrarna, säger en av cheferna i banklokalen, till TT. Jag förstod att det här inte var någon vanlig kund som skulle besöka banken och jag rusade därifrån till polisstationen som ligger tio meter härifrån.

Den andra kommentaren kommer från ett vittne som var på väg till "frissan":

På frågan om hon blev rädd svarar hon:

– Nej, jag blev mest förbannad för jag trodde jag skulle missa min tid hos frissan. Först trodde jag att det var på skoj och nu tycker jag det är synd att jag inte hade en kamera med mig, säger hon.

Kommentar: Den grova brottsligheten möter vardagens Sverige.

Edit: en längre version av texten fanns visst också i Sydsvenskan.

Tom Cruise får medalj och är manisk

I väntan på morgondagens förväntade anstormning, med anledning av mitt provocerande inlägg nedan, passar jag på att tipsa om ett klipp med en helgalen Tom Cruise. Han tar emot scientologernas The Freedom Medal Award och är minst sagt exalterad. En del av det klippet finns även i bättre kvalitet här (fjärde klippet ovanifrån).

Scenografin är som hämtad ur en halvdan science fiction-rulle. Notera den propra designen på allt, den absurda världskartan bakom talarstolen, den stora medaljen och huvudpersonens maniska blick och rörelser. Bisarrt var ordet!

Den lyckliga horan maskerade sig

Efter veckans avsnitt av Efterlyst bytte jag kanal till ettan och hamnade mitt i Debatt med Stina Dabrowski Lundberg. Till min förvåning satt det en ninja bredvid riksdagskvinnan Josefin Brink. Men det var bara en medelålders kvinna maskerad med en sjal över ansiktet och en pagefrisyr (peruk?) som burade in ögonen i vad som mest påminde om en miniburka.

Programpunkten hölls under rubriken "Den lyckliga horan - finns hon?" och ganska snabbt fattade jag att ninjan med burkan var den lyckliga horan själv, nämligen framgångsrika bloggaren Isabella Lund.

Påpassligt nog publicerades också en debattartikel i SVD idag, författad av tvenne herrar ifrån höger. Det gäller ju att ta chansen när läget kommer.

Tillbaka till Debatt. Den universitetsutbildade bloggaren och tillika tvåbarnsmamman hade samma röst som en skolfröken och ville endast ha en kund om dagen. Sex var ju så skönt och så underbart. Nog framstod hon som den lyckliga horan allt.

Om det nu inte hade varit för ninjautstyrseln (sjalen, miniburkan). En "lycklig hora" borde väl kunna stå för det hon tycker är så underbart? Det är svårt att se på ett par ögon om de är lyckliga, svårt att se om munnen ler under sjalen.

Den lyckliga horan maskerade sig. Hon kunde inte till fullo stå upp för sitt "lyckliga" arbete och det säger väl det mesta om hennes trovärdighet i just den debatten.
















En lycklig hora?

Musikkritik som går på djupet

Jag har aldrig recenserat musik. Däremot läser jag recensioner ganska ofta. Senast var det Cat Powers nya skiva Jukebox som fångade mitt intresse.

På dn.se får Nils Hansson utrymme att utveckla sina tankar och gå på djupet, medan Anders Jaderup på sydsvenskan.se endast tillåts skumma lite på ytan. När Hansson har 560 ord till sitt förfogande och Jaderup endast 154 kan kommande jämförelse med fog anses vara orättvis. Ändå tycker jag att den är befogad. Att den demonstrerar att man inte får missa vissa saker när man är recensent.

Fakta: Jukebox består huvudsakligen av covers. Ett lysande undantag finns dock: den härliga hyllningen till Bob Dylan i Song to Bobby. Det är en egen komposition - den enda på plattan.

Anders Jaderup har inte noterat detta.

Nils Hansson skriver däremot följande stycke:

"Jukebox" är hennes andra cover­album och liksom på det förra gör hon en omstöpt cover på en egen låt från en tidigare platta. Dessutom finns här en ny, egen låt, "Song to Bobby", så färgad av Bob Dylan att man får lust att kalla även den en cover. Som om hon vill komplicera bilden av vad ett coveralbum är så långt det går.

Det är befriande när musikkritik tillåts gå på djupet och tråkigt när den skalas ner till några få rader. Läsarna måste alltid kunna vara säkra på att de har fått ta del av all relevant information.

Billy Bobs fyra ansikten

Billy Bob Thornton är en mycket duktig skådespelare och urvalet nedan ska ses som exempel på att han ibland tilldelas väldigt speciella roller. Och självfallet har han fler än fyra ansikten, men det var en rubrik jag helt enkelt inte kunde låta bli att använda.

Uppifrån och ner: Sling Blade (1996), U Turn (1997), A Simple Plan (1998) samt Bad Santa (2003).

Heath Ledger död

Jag nås nu av beskedet att Heath Ledger är död. Det är först och främst en stor tragedi för hans nära och kära. Personligen känner jag bara att det gör ont i magen och att det är för jävla synd på en duktig skådespelare. Vila i frid Heath.

För några dagar sedan skrev jag om honom på min lista över Hollywoods hetaste män. Plats tretton blev det då. Nu är han död, borta, en minnesbild bara. Det blir nog till att se om Brokeback Mountain snart.

Känslorna nu: tråkigt, tungt, onödigt.

Heath Ledger blev 28 år. Tack för allt...

Författarskolor, en god idé

Södermalmsskolan (Sthlm) erbjuder sedan 2003 en författarskola för årskurs 7 till 9. Eleverna tillåts förkovra sig inom ämnesområdet Litteratur och Drama och detta uppmärksammas i en artikel i Svenska Dagbladet.

Det är mycket glädjande att en svensk skola erbjuder intresserade elever (på artikelbilden ser man dock bara tjejer) någonting utöver det den vanliga undervisningen kan ge. De senaste tio åren har inneburit fler och fler specialsatsningar på idrott, dans eller musik, men nu har också skrivandet fått sin berättigade plats.

Att döma av citatet nedan har utbildningen även lyckats få fram en skön kaxighet hos eleverna:

Författare är ett drömyrke för omkring hälften av eleverna i LD-klasserna. Någon har redan skrivit en roman – om än inte skickat den till något förlag, en annan siktar på att få August­priset senast som 19-åring.

Kommentar: Det litterära självförtroendet är på väg tillbaka. Kanske slipper vi nu det ensidiga brölandet från unga pojkar och flickor som ska bli popstjärnor, slalomspecialister eller fotbollsproffs. Fler författarskolor, ja överhuvudtaget fler smarta sätt att stimulera begåvade elever, är ytterst välkommet inom den slätstrukna svenska skolan.

En invändning skulle kunna vara att författare är ett konstnärligt yrke som man vanligtvis inte utbildar sig till. Antingen har man talangen som krävs eller så har man den inte. Naturligtvis kan det vara så i de flesta fall, men varför inte låta det fåtal som har fallenhet för skrivandets konst få chansen att utveckla sina färdigheter på skoltid? Jag kan bara se positivt på en sådan utveckling!















Två stora svenska författare.