Årets fjärde lista är här.
LÄST:
Flickan som lekte med elden av Stieg Larsson
Genom att några av de största problemen från Män som hatar kvinnor rättades till blev Flickan som lekte med elden två klasser bättre än sin föregångare. Det är högre tempo, en rakare story och spänning ända till sista sidan. Plötsligt känns försäljningssuccén helt motiverad. Betyg: 8.
31 låtar av Nick Hornby
Hornby (High Fidelity, Om en pojke) skriver om 31 låtar som han tycker om på något sätt. Texterna är korta, personliga och i ärlighetens namn av rätt ojämn kvalitet. Anekdoter serveras på silverfat, men tillagningen kunde ha varit bättre. När det tänder till är det dock väldigt roligt. Betyg: 6.
SETT:
Nyckfull sommar (1968) av Jirí Menzel
Vackert men djupt oengagerande om tre män (en militär, en präst och en badföreståndare) som väcks upp ur den nyckfulla sommarlunken av en underskön cirkusprinsessa på tillfälligt besök. Kanske missade jag några kulturella tjeckiska referenser då det var ohyggligt svårt att känna något för karaktärernas väldigt litterära uppenbarelser. Betyg: 5.
Memories of Murder (2003) av Joon-ho Bong
Njutbar seriemördarthriller som inte bara är spännande utan också har mycket att säga om ett Sydkorea anno 1986 där avståndet mellan högteknologisk stad och efterbliven landsbygd var gigantiskt. Mycket karaktärsutveckling och stilrent foto gör detta till en måstefilm. Betyg: 8.
The Simpsons Movie (2007) av David Silverman
En jädrans massa manusförfattare och ändå (eller kanske på grund av detta) är manuset den här filmens ömmande akilleshäl. Den onödiga övergången från TV till film ger en krystad knorr på handlingen. Här finns självfallet en del roliga stunder, men helhetskänslan är en tafatt tillgjordhet med starkt kommersiella förtecken. Miljoner Simsponsfans kunde faktiskt ha fel. Betyg: 5.
Det fanns en tid då ett svenskt fotbollslandslag var 20 vanliga grabbar i ett anspråkslöst omklädningsrum. En tid då man fick 400 kronor i segerpremie vid vinst och en hundring om man råkade förlora. En tid då man kunde komma väldigt nära stjärnorna utan att bli bortkörd. Kort sagt en tid då svenska fotbollslandslaget verkade gilla journalister.
Året var 1969 och i stämningsfullt svartvita bilder får vi följa med på både landslagssamling och Tivolibesök i dagens Stopptid på SVT. Jens Linds dröjande stämma guidar oss in bland såväl obekanta som välkända ansikten. Tommy Svensson innan han blev Kapten Picard och se där, en stilig påg: Roland Andersson, påläggskalv med välkammad snedlugg.
Förbundskapten Orvar Bergmark tycks liksom nutidens Lars Lagerbäck företräda ett mjukt ledarskap. Följande passage vittnar om detta:
Journalist: Om de inte gick och la sig nu, vad händer då?
Bergmark: Nja, det händer bara inte. Det e, det e så, det e en viss ordning som alla följer.
Gruppen framför individen. Tillsammans har de formulerat regler som alla följer. Stabilitet som ger trygghet men också hungriga ynglingar som får vänta något år på sin tur. Visst känns konceptet igen även idag.
1969 var Roland Andersson just en sådan hungrig yngling och efteråt dröjer sig bilden av hans välkammade snedlugg kvar...
Hollywoodkvinna nummer 13 är:
Mischa Barton, 21.
Filmer i urval: The Sixth Sense (1999), Skipped Parts (2000), Lost and Delirious (2001).
Höjdpunkt: Spelade Marissa Cooper i succéserien"The O.C." mellan 2003 och 2006.
Motivering: Trots all talang som Barton besitter väljer jag att formulera mig så här: En bild säger mer än 1000 ord. Två bilder säger mer än 2000 ord. Tre bilder... ja, ni fattar nog.
Prognos: God. Den extremt lovande barnskådespelaren växte upp, blev TV-stjärna och har nu alla möjligheter att bli framtidens stora kvinnliga profil. Det gäller bara att få rätt roll i rätt tid och det fixar du väl Mischa?
Jag är nog inte ensam om att ha låtit mig roas av krogrecensionerna i Sydsvenskan under de senaste åren. Alla har inte varit skrivna i samma stil, men många har varit författade i en slags nymodigheternas anda. Varje mening har varit tillskruvad, snitsigt komponerad, och det mustiga bildspråket har ibland gått till överdrift. Likväl har det oftast varit underhållande läsning.
Nu skriver Sydsvenskan om att en av personerna bakom tidningens krogrecensent Bong kommit ut ur den kulinariska garderoben. (Med tanke på den stilistiska variationen vägrar jag att köpa det underliggande påståendet att det bara finns en Bong åt gången!) Han heter Stefan Stenudd, är 53 år gammal och verkar ha många strängar på sin lyra.
På en punkt passar herr Stenudd in i kritikerrollen: hans egna skapande förmåga inom det ämne kan recenserar. För hur skaffar han sig egentligen säkerheten att bedöma mat?
Genom att äta ute ofta. Jag äter all mat på krogen. Lagar bara frukost hemma. Jag kan knappt laga mat även om jag brukar försöka någon gång i halvåret. Igår lyckades jag steka en bit fryst lax så den blev ganska bra.
Först undantaget som bekräftar regeln: litteraturkritikerna som i flertalet fall även har producerat något skrivet på egen hand. Men det är mycket få musikkritiker som själva skapar musik. Filmrecensenterna har sällan några egna filmer på sina meritlistor och teaterkritikerna brukar oftast tillhöra den totalteoretiska förgreningen av dramatikens skrå. På så vis är det helt naturligt, men samtidigt aningen komiskt, att en matkritiker är genomusel på att laga mat.
PS. Är det bara jag som tycker att namnet Bong väcker lustiga associationer?
På trettonde plats:
Heath Ledger, 28.
Filmer i urval: Lords of Dogtown (2005), I'm Not There. (2007), The Dark Knight (2008).
Höjdpunkt: Oscarsnominerad för sin tongivande insats i Brokeback Mountain (2005).
Motivering: Han har på ett övertygande sätt lyckats få oss att glömma det fluffiga blonda hårsvallet i A Knight's Tale och anses numera tillhöra den bättre halvan av skådespelareliten. Starkt jobbat, Heath!
Prognos: Osäker. Ledger står inför ett vägval i karriären. Ska han välja den stora, breda och säkra vägen, eller kan den slingrande, smala stigen vara ett mer utmanande alternativ?
edit 23/1: Heath valde sorgligt nog en helt annan väg.
"Tänk om man kom in så här på Konsum och sen bara köpte några tomater och kanske brödsirap. Undra vad folk hade sagt då. Inte skratta. Le nu. Så."
Fantombilderna, journumret för stöldgods och alla extraknäckande polisaspiranter i bakgrunden. Allting är sig likt. Studiodesignen, grafiken och inslagens gröntonade färgskala hälsar den trogne tittaren välkommen tillbaka. [Ring Efterlyst på 08 - 702 00 90. Klipp. Inzoomning. Den intensiva blicken.] Hasse Aro utstrålar sin vanliga pondus och Leif GW Persson, kriminologioraklet, underhåller med sin unika kombination av kunskap och den där underbart sävliga, världsfrånvända attityden till Aro, programmet och tittarna.
I dagens program fokuserar man mest på två större inslag med misstänkta återfallsförbrytare. Det första fallet handlar om en 35-åring som misstänks vara seriemördare. Hans tillvägagångssätt överensstämmer med tidigare ouppklarade mord och offren är alltid homosexuella män. På Internet har han bland annat figurerat som ”Smeden” och fallet diskuteras nu intensivt på Flashback forum.
Det andra fallet gäller en sexualförbrytare i Lindängen, Malmö, som bland annat förgripit sig på en 13-årig flicka. Hon berättar sin otäcka historia och Hasse Aro noterar att det på sex veckor varit ytterligare tre övergrepp på barn i området.
Efter de stora inslagen får GW möjligheten att kommentera och just idag kommer han helt till sin rätt. Lätt skrockande slår han fast att Lindängenpedofilen troligen är en ”lokal förmåga”. Han lär oss även att seriemördare ofta har ett ”överskottsbeteende”, och senare utvecklar han det till att kalla fenomenet “signatur”. Smeden ska egentligen bara råna sina offer, men binder och plågar dem också. Mördaren sätter sin signatur på brotten.
Programmet hade under hösten en uppåtgående tittartrend med som lägst 485 000 och som högst 665 000 personer bänkade framför teven (den 15/11). För det mesta ligger man dock omkring 600 000 tittare, en bra siffra för ett program på tv3. (Källa: http://www.mms.se/)
Det går inte att komma ifrån att Efterlyst är ett effektivt TV-program. Dramaturgin är inarbetad, konceptet cementerat; många års erfarenhet har tagit programmet framåt och uppåt. Det är spännande, skrämmande men samtidigt också familjärt och lärorikt.
Hasse Aro ges dessutom tillfälle att intervjua kända brottslingar, brottsoffer eller andra som på något sätt varit inblandande i något brott. Dagens program toppas därför med att den frikände 17-åringen i dödsmisshandeln på Kungsholmen får berätta om alla hot som han och hans familj utsatts för. De återvänder även till brottsplatsen och den frikände delger oss sin version av det som hände.
Slutpunkten är som alltid en kort frågestund med GW Persson. Tittarna har skickat sms och ställt frågor som sedan besvaras. Idag glider nestorn iväg i ett skönt resonemang om giftmordens låga frekvens i nutidens Sverige innan Hasse Aro tittar på klockan och tackar för ikväll. En svensk TV-klassiker är slut för den här gången.
Det var ett tag sedan jag skrev om Amanda Jenssen. I och för sig har hon varit med på Veckans låtar (till vänster), men i övrigt har det varit alltför tyst här. Visst borde jag ha kommenterat hennes coola framträdande på Grammisgalan. Nu kan man se klippet här och intrycket är:
Utstrålning, självsäkerhet, artisteri. Rösten bra men inte helt i topp. Låten: bättre än väntat. Jag ser mer och mer fram emot debutskivan senare i vår.
Chanelle Lindell, född 1989, gjorde en fin skådespelardebut i Ciao Bella (2007). Lite roliga fakta och en intervju rekommenderas för den som är nyfiken.
Fler bilder på Chanelle har jag nu lagt upp här.
Helsingborgs Dagblad (och många andra tidningar) publicerade igår kväll en kort TT-notis om ett sprucket avloppsrör i en Göteborgsskola.
"Eleverna, ett 30-tal, skulle ha lektion i franska då störtfloden kom, uppger Göteborgs-Posten på nätet."
Värst drabbades de som satt längst ner i salen.
— De blev helt genomdränkta av vattnet, med papper men också bajs, säger en elev till GP.
Årets tredje lista har samma etta som veckan före. Nytt är att jag försökt hitta bättre länkar till låtarna i de fall som det har varit möjligt. Ibland blir det 30 sekunder från last.fm, ibland en hel musikvideo, ett liveframträdande eller en fanvideo. Klicka på första titeln för nästan fem minuters magi.
OBS! Nu har jag uppdaterat Veckans låtar 1 och 2 med länkar till de låtar som inte finns med på den tredje listan. Kolla in här och här.
Tre mycket bra filmer sågs under veckan som gick.
DVD: Pauline på stranden (1983) av Eric Rohmer
15-årig flicka följer med äldre kusin till sommarstugan vid havet och snart har båda oförskräckt kastat sig in i den dästa sommarens snurriga kärlekskaruseller. Rohmers relationsdramer är som alltid speglingar av livet självt. Det är avskalat, dramatiskt, välspelat och uppfriskande direkt. Titelrollens Amanda Langlet kunde man 13 år senare se i samma regissörs En sommarsaga - även den ett "stranddrama".
Betyg: 8.
DVD: Grosse Pointe Blank (1997) av George Armitage
Efter tio års mystisk frånvaro återvänder en välklädd yrkesmördare till sin uppväxts Grosse Pointe för klassåterträff samtidigt som han har ett sista uppdrag att utföra. John Cusack hittar kemi och härligt samspel med Minnie Driver och dialogen lyfts av en för genren ovanligt påtaglig intelligens. Detta är en mindre kultfilm som man mer än gärna ser om några gånger i glada vänners sällskap. Betyg: 8.
DVD: A Simple Plan (1998) av Sam Raimi
Tre kompisar hittar 4,4 miljoner dollar i ett kraschat flygplan. De kommer överens om "en enkel plan” – att hålla på pengarna tills de vet att kusten är klar. Men som alla vet är en enkel plan aldrig så enkel som den först verkar. Regissör Raimis brödramoralitet pulsar fram i snöiga Fargo-trakter och duon Bill Paxton / Billy Bob Thornton står för mycket bra prestationer. Betyg: 7.
Övriga filmer som sågs tillhörde genren svensk tonårsfilm:
DVD: Rosa: The Movie (2007) av Manne Lindwall
Vad härligt med en svensk ungdomsfilm där personerna varken super, har misslyckad sex eller försöker ta självmord. Ett extra plus för att killarna pratar normalt utan att verka mentalt efterblivna. Detta är charmigt, enkelt och aningen ofarligt. Betyg: 6.
DVD: Ciao Bella (2007) av Mani Maserrat Agah
Hög högstanivå och duktiga skådespelare i huvudrollerna lyfter ett ojämnt manus där vissa av den nutida svenska ungdoms-
filmens standardingredienser skarvats in. Behållningen finns i det charmanta fotots ljusa bildlösningar. Humorn rör sig i fördomarnas flåsigt förenklade land och drar åt det sena 70-talets sexkomedier, något som slutligen gör att avståndet till det dramatiska innehållet blir alltför stort. Betyg: 6.
DVD: Hip Hip Hora! (2004) av Teresa Fabik
13-årig tös (Amanda Renberg) börjar sjuan, går på fest och råkar illa ut när skolans coola killar visar vad de går för. Det här är en svag film som försöker vara förankrad i verkligheten, men som bara lyckas vara en kass kopia av densamma. Ologiska förvecklingar och ett pinsamt dåligt manus tar snabbt udden ur ett egentligen ganska angeläget ämne. Allra sämst: Björn Kjellman som superstörd prettopappa. Betyg: 3.
Vid femtiden igår upptäckte jag att bloggen plötsligt fick massor av nya besökare. Det visade sig vara norrmän som vallfärdade till Dream-a-Dreamland och förbryllad klickade jag mig bort till vårt glada grannland.
När jag såg att det handlade om Fredrik Strages pudel blev jag pirrig i magen och vid det sista stycket skenade pulsen iväg:
Bloggeren Dream-A-Dreamland mener Strages handling burde ende i debatt om svenske filmanmelders forhold til svensk film.
- Strage har gjort bot, men visse spørsmål står igjen. Hvor vanlig er det egentlig at svenske filmkritikere overvurdere svensk film for å gi dem et fortrinn i konkurransen med Hollywood? Er det ikke riktig at middelmådige svenske filmer håver inn treere og firerer en masse? skriver bloggeren.
En norsk tidning har citerat min blogg och med en länk hit dessutom. Jippi!
Ett stort tack till alla goa norrmän som sett till att jag högst tillfälligt avancerat upp till plats 25 på bloggtoppens kultursektion.
LÄST:
Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson.
Dunderdeckaren. Storsäljaren. Monumentet. Boken alla hade läst och ville att jag skulle läsa. Förväntningarna och skepticismen. Efteråt: besvikelse och splittring.
I en mycket välskriven femsidig prolog väcks läsarens intresse för en annorlunda mordgåta. Sedan dröjer det ända till sidan 293 innan det det första genombrottet i mysteriet kommer. Dessförinnan ges en mycket utförlig karaktärsbakgrund till både hjältarna, Blomkvist och Salander, och den fiktiva finansfamilj i vars mörka förflutna en mördare jagas.
Det verkar som om Larsson skrev den första boken för att grunda och röja väg för kommande delar. Det är oerhört utförligt broderat i början och slutet. I mitten blir det bättre: rakt, klart och klurigt. Men effekten av det inledande tomgångspartiet är att boken upplevs som alldeles för lång. Lätt att ta sig igenom, javisst, men minst 150 sidor för mycket. En typisk bestseller.
När Larsson skriver om kriminalgåtan är det spännande till tusen. Annars är det överlastat med politisk korrekthet, onödiga överdrifter och massor av smådetaljer som ska ge nya perspektiv på manligt och kvinnligt men som bara blir irriterande i slutändan. Dessutom kryddas varje kapitel med Eva Lundgrens selektiva och störande statistik. Bara en sån sak.
Jag har mängder av invändningar och ändå är jag någon vecka senare rätt så nöjd. Tillräckligt mycket i Män som hatar kvinnor fungerar för att slutintrycket ska vara positivt. Betyg: 6.
Skam den som fryser av Stig Claesson.
Det första intrycket av ett författarskap är viktigt. Den första lästa boken lägger grunden för kommande läsmönster och därför är det trist att behöva konstatera att detta var en rakt igenom usel roman. Vad var värst? Den värdelösa handlingen, de slarvigt skissade karaktärerna eller författarens övertro på den egna förmågan att skapa stämningar? Svårt att säga. Den enda ljusglimten i beckmörkret var vissa överraskande språkliga formuleringar. I övrigt bara tomhet och mördande tristess. Betyg: 2.
Länkar också till knuff.se: Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson (bokrecensioner)
Och dessutom hör min blogg hemma i Lund på bloggkartan.se
