Äntligen kommer här sista delen av förrförra veckans recensioner.
Myggor och tigrar av Maja Lundgren
Några fragmentariska intryck. 
Den stora kultursnackisen 2007. Är det rätt att hänga ut verkliga personer via mindre smickrande beskrivningar? Maffian i Neapel ställs mot manliga kollegor inom det svenska kulturlivet. Är det en rimlig jämförelse? Kanske inte, men hur kul är rimlig litteratur?
Bokens berättarjag ligger mycket nära författaren, men är ändå fast förankrad i fiktionen. Som kan vara sann, falsk eller mittemellan. Som kan vara utlämnande och hård, men ändå fiktion. Även en helt självbiografisk text rör vid fiktionen, är fiktion. Det egna livet som berättelse.
Många kvinnliga skribenter, verksamma i samma sfär, har noterat att Lundgrens beskrivning av kvinnlig utsatthet i kulturvärlden i stora drag är sann. Att ovälkomna blickar, oanständiga förslag och en press att passa in till varje pris är vardag.
Beeskrivningen av denna lilla, lilla kulturvärld är romanens behållning. Maffiadelen, motpolen, är tyvärr alltför långrandig och ojämnt skriven. Lundgren relaterar sig själv till Strindberg, men hon är ingen Strindberg. Inte än. Strindberg är Strindberg. Lundgren är Lundgren. Myggor och tigrar är bra, men till sist också en besvikelse. Var detta verkligen tillräckligt för att sätta igång en så ihärdig storm? Det säger inte så lite om hur lågt i tak det faktiskt är inom den svenska kultursfären... Betyg: 6.
Stundande natten av Carl-Henning Wijkmark
Döden. Fyra män ska dö. Det är fastställt. Medicinskt och vetenskapligt bekräftat. Salen är till för dem. Fyra män ligger där och ska dö, är döende. Hur gör man för att klara av det? Hur ser den inre processen ut? Döden är tung, svår och undviks ofta. Men inte här. Wijkmark skriver lätt om tungt och svårt. Han rör sig varsamt genom huvudpersonens psyke och fångar en verklighet, en äkthet, som talar direkt till hjärtat, som talar med en röst som vi alla kan känna igen. Betyg: 8.
Vingklippt ängel av Berny Pålsson
Under läsningen uppstår ett hav av känslor inom mig. Få läsupplevelser har varit så kaosartade, så fulla av kast mellan hopp och förtvivlan. Glädje, ilska, smärta och sorg. Irritation i massor, men också inspiration. Oavsett vad man tycker om Pålsson och hennes debutroman har hon lyckats nå ut till sina läsare. Det jag framförallt tar med mig är beskrivningen av en psykiatri som inte vågar vara hård, som tror att mjuka metoder alltid är den rätta vägen. Det eviga daltandet. Dessutom har jag lärt mig att det finns en skillnad mellan att skära sig för att ta sitt liv och livsstilsskärandet som blivit trendigt hos delar av dagens ungdomar. En stark debut: rekommenderas. Betyg: 7.
Trasdockan av Christine Falkenland
Detta är en bok vars inledning lovar mycket, men där fortsättningen inte levererar. Ambitionen att skriva något stort finns där. Skildringen av den talangfulla kvinnan som bara njuter av livet och tar för sig glider över till historien om kvinnan som låter sig utnyttjas av allt och alla. Manligheten, endast styrd av sexualitet, är ju inget vidare.
Just berättelsen om den masochistiska, självuppoffrande kvinnan är inget nytt, men tenderar likväl alltid att bli väldigt provocerande. Så också den här gången. Problemet är att jag inte förstår vad Falkenland vill säga. Det fattas någon dimension, något övergripande som kan göra allt begripligt. Betyg: 4.
12 mars 2008
Veckosammanfattning 2008:9 del 3
Hollywoods hetaste män: # 10
På tionde plats:
Leonardo DiCaprio, 33.
Filmer i urval: What's Eating Gilbert Grape (1993), Titanic (1997), Blood Diamond (2006).
Höjdpunkt: Lysande som bedragaren Frank Abagnale Jr. i Steven Spielbergs Catch Me If You Can (2002).
Motivering: Överdrivet hatad eller älskad, men ändå en naturlig del av den populärkulturella allmänbildningen i snart 15 år. Alla vet vem Leo är och det går inte att bortse från den genomslagskraften när en sådan här lista sätts samman.
Prognos: Utmärkt - förutsatt att han håller sig i fysisk form.
11 mars 2008
Veckans låtar 11
Årets elfte lista stoltserar med en legend som ny etta.
Bob Dylan så klart.
Konsten att formulera sig väl
Tänk att någon gång i livet få kunna formulera en så här mångsidig mening. Den är tagen ur sitt sammanhang och lång, javisst, men ändå så vital, så levande och vacker.
Journalisten som backade ut ur den höstliga källaren borde med ett ord ha varit ödmjukare, ödmjuk inför lidandet, hur förskyllt detta än var, därför att det förskyllda lidandet är lika tungt att bära som det oförskyllda, det känns lika mycket i magen, bröstet och fötterna, och dessa tre högst konkreta smärtor bör inte glömmas för den råa fläkt av bitterhet som slog upp ur en regnig tysk efterkrigshöst.
Meningen är hämtad ur Stig Dagermans reportagebok Tysk höst (1947) som jag just nu njuter mig igenom.
10 mars 2008
Veckosammanfattning 2008:9 del 2
Här kommer andra delen av veckosammanfattningen för vecka nio. Bättre sent än aldrig. Tredje delen (fler bokrecensioner) kommer inom kort.
Godmorgon midnatt av Reginald Hill
Kanske är jag en konservativ torrboll, men jag hade förtvivlat svårt för den ärkebrittiska buskishumor som strömmar genom Godmorgon midnatt. Den består av en tillbakalutad fryntlighet, en larvig lantlighet och en dammig doft av gamla tiders toffelhjältar. Å andra sidan finns det mycket som är bra också. Karaktärsbeskrivningarna, om man orkar ta sig förbi epitet som Den tjocke och Den döde, går på djupet. Hill bryr sig om sitt poliskollektiv och det är gott så, men viktigast i en kriminalroman är mysteriet. Här är dock gåtan, två mystiska självmord med tio års mellanrum, en otroligt komplicerad konstruktion på en sådan hög nivå att det aldrig går att dra några egna slutsatser. Lägg till det att Godmorgon midnatt är cirka 200 sidor för lång och ett mediokert slutomdöme blir oundvikligt. Betyg: 5.
Svinalängorna av Susanna Alakoski
Med rätta hyllad beskrivning av den finlandssvenska underklassens våndor i 1970-talets Ystad. Det är detaljerna som gör berättelsen trovärdig och länge är känslan i nivå med Ivar Lo-Johanssons kraftprov Pubertet. Främst tilltalas jag av uppväxtskildringen, den psykologiska biten om hur det är att växa upp med alkoholister till föräldrar. Om att formas som människa och inse hur det egentligen ligger till. Mot slutet hamnar dock Alakoski dessvärre i socialporrsfällan. Berättelsen fastnar i ett läge där det kollektiva eländets orkester spelar så högt och så ihärdigt att huvudpersonens känslor och utveckling försvinner ut i tomma intet. Men frånsett den fadäsen är Svinalängorna en fantastiskt bra bok. Betyg: 8.
Fans av Fredrik Strage
I oktober 2003 turnerade Bob Dylan i Europa och jag, som just då råkade befinna mig i ett ovanligt Dylanocentriskt känslotillstånd, tänkte att detta kanske var sista chansen att få se gamle Bob. Via en svensk Dylansida fick jag kontakt med en annan Dylanfrälst och tillsammans tog vi oss bilandes genom Sverige, Norge, Danmark och Tyskland. Sju konserter på raken sågs och det - tillsammans med ett sporadiskt, ohälsosamt och mycket omfattande bootlegsamlande - får bli mitt blygsamma bidrag till fansdiskussionen.
Jag är långt ifrån bäst eller värst. (Besatthet är något man skryter om först när man verkligen är bäst eller värst.) Min poäng är att vi alla har något med oss i bagaget som gör att Fans berör på ett personligt plan. Infallsvinklarna är otaliga och välvalda. Mest intressant var nog kapitlet om holländske Gert van der Graaf och hans unika romans med Agneta Fältskog, men även de mer teoretiska avsnitten höll hög klass. Strage är ett unikum inom sitt skrå och Fans är en förbaskat underhållande bok. Läs. Betyg: 8.
Drottningens chirurg av Agneta Pleijel
Känslorna som uppstod under läsningen var snarlika de som dök upp när jag läste P O Engquists Livläkarens besök för några år sedan. Det är alltid lika befriande att släppa taget och låta sig styras av en erfaren författare med stor språklig säkerhet. Så spännande att få ge sig ut på en litterär vandring i 1700-talets Stockholm och ta del av en ögonblickligen fascinerande läkarvärld. En inspirerande läsupplevelse!
Betyg: 8.
9 mars 2008
rätt så underbart ändå
Mörkerkörning är inte världens roligaste aktivitet. Och inte världens enklaste heller. Man blir så utmattad.
Nu är jag i Växjö igen. Helgen har varit kort(!) och intensiv. Maten har varit alldeles för god och födointaget alltför omfattande för att man ska kunna vara helt nöjd, men nöjd är jag.
Det var kul att återse sin barndoms sängkammare i sommarstugan. Fantomenbilderna på väggen är en udda detalj. Tiden har inte rört sig lika fort som på andra ställen. Inte konstigt att man känner sig så gammal där...
Lustigt värre blev det när hela sällskapet började beskära päron- och äppelträden under söndagsförmiddagen. Sekatörer, sågar och stegar plockades fram. Grenar kapades, kvistar klipptes av. Regnet duggade, himlen var svulstigt gråmulen och syskonbarnen lagade mat i lekstugan. Sågspånen lade sig som mjäll på min svarta jacka och jag tänkte att det här är rätt så underbart ändå.
Nu ska här sovas. I morgon tar jag tåget hem igen.
6 mars 2008
Iväg igen
Just nu befinner jag mig i Växjö. I morgon styr jag kosan mot sommarstugan i Närke. Osäkert om bloggen kan uppdateras därifrån, men det lär märkas i så fall. Bokrecensionerna från förra veckans omfattande läsning dröjer ytterligare några dagar oavsett vilket.
Med i kappsäcken finns pocketböcker av Jonas Karlsson, John Ajvide Lindqvist, Karin Alvtegen och Stig Dagerman. Återstår att se om jag hinner få något läst med syskonbarnen surrandes omkring benen...
ps. Kolla gärna in vad som hände Bob Dylan för ett litet tag sedan.
5 mars 2008
Magiska filmposters: del 1
Härmed påbörjar jag ännu en liten följetong där jag sporadiskt kommer att visa upp filmposters som jag anser ha något utöver det vanliga.
Poster nummer ett är från en film som jag ännu inte har sett, Roger Vadims Les bijoutiers du clair de lune från 1958. Färgskalan, farligheten och Brigitte Bardot ligger bakom mitt val.
Veckosammanfattning 2008:9 del 1
Filmerna först. Samtliga sedda på DVD.
Le Couperet (2005) av Costa-Gavras
Trots ett mindre lyckat slut är detta en hejdlöst rolig och bitvis riktigt vass dramakomedi av regissören som gav oss mästerverket Z (för övrigt min absoluta favoritfilm för tillfället). Bruno Davert (José Garcia) blir arbetslös när pappersföretaget följer tidsandan och rationaliserar bort en stor del av personalstyrkan. Efter många fruktlösa jobbintervjuer inser han att vägen bort från arbetslösheten kommer att bli blodig. Hans värsta konkurrenter måste elimineras, vilket visar sig vara lättare i teorin än i praktiken. Filmen är ytterligare ett bevis på att samhällskritik och svart humor trivs i varandras sällskap. Betyg: 8.
Tsotsi (2005) av Gavin Hood
Kan en i grunden ond människa förändra sitt beteende till det bättre? Det är frågan som regissör Hood ställer i detta sydafrikanska drama. Huvudpersonen Tsotsi (Presley Chweneyagae) är en simpel gangster bosatt i Johannesburgs vidsträckta kåkstad. Han är en rå typ; hänsynslös, respektlös, kallblodig och feg. En som rånar, misshandlar och försöker mörda om situationen kräver det. Men en dag går en stöt snett och han får ett litet skrikande problem på halsen. Hur ska han hantera en bebis? Kan detta vara vändpunkten?
Filmen, som vann en Oscar för bästa utländska film, är väldigt medryckande och stilistiskt genomarbetad, men slutintrycket dras ner av den alltför naiva tron på det ondas föränderlighet. Verkligheten är alldeles för cynisk och eländig för att låta sig överföras till film utan omfattande dramatiska bearbetningar. Ändå är detta ett sevärt drama som ger en god inblick i en främmande (och skrämmande) kultur. Betyg: 7.
Charade (1963) av Stanley Donen
Jag är en thriller som är en actionfilm som är ett drama som är en komedi. Jag är psykadelisk och expressionistisk och jag luras mest hela tiden. Vem är jag?
Du är Charade och du är överskattad.
Ikonen Audrey Hepburn - proper, pillemarisk och pimpinett - möter gamlingen Cary Grant i en rätt spretig historia som försöker vara Hitchcock utan att lyckas. Charade är bra och ofta rolig, men likt en karusell är det alldeles för svängigt för att man ska känna lust att hoppa på samma åktur om och om igen. Omväxling förnöjer som bekant, men bara ett litet tag. Betyg: 6.
Grosse Pointe Blank (1997) av George Armitage
Omtitt. För recension se länk (Filmrecensioner 2008) till vänster. Betyg: 8.
The Man Who Knew Too Much (1956) av Alfred Hitchcock
Första gången jag såg The Man Who Knew Too Much gav jag den en sjua, vilket jag nu inser är ett horribelt högt betyg. Det var ett misstag, ett grovt misstag, och jag gillar inte att missbedöma filmer (även om det nog händer oss alla). Detta är, tyvärr, den sämsta Hitchcockfilmen jag sett än så länge.
Problemen är många. Inledningen är för lång och scenerna är skrivna som sämre variationer på andra scener ur regissörens bättre filmer. Doris Day finns med för att sjunga och sjunger, men trevligheten blir mest en belastning. Dessutom är hennes karaktär så osjälvständig att det gör ont. Passiviteten ges ett ansikte med blond kalufs och det stör. Inte heller James Stewart lyckas nå ut och blir mest en blek kopia av sig själv. I slutändan har Hitchcock levererat enskilda visuella och tematiska guldkorn och även lyckats bibehålla en tunn spänning, men det räcker tyvärr inte för att rädda filmen från fiasko. Betyg: 5.
Veckans låtar 9-10
Här kommer en gemensam lista för vecka 9 och 10. Jag valde att inte lägga ut någon lista förra veckan av den enkla anledningen att jag inte lyssnade på en endaste låt under tiden i Spanien. Klicka på låttiteln för länk till musikvideo eller liveframträdande (YouTube).
Cat är bäst den här gången.
4 mars 2008
Tortyr är alltid fel
Jag brukar inte yttra mig politiskt här, men när jag läser Kenneth Hermeles artikel om tortyr i Sydsvenskan känner jag mig plötsligt manad att höja rösten. Han beskriver den paradox som uppstår när två rättigheter ställs mot varandra. Terroristens människovärde ställs mot den enskilde medborgarens rätt att kunna vara säker i landet där hon eller han bor.
Diskussionen, som framförallt har förts i USA (i Sverige råder dessvärre stiltje i debatten), tar sin utgångspunkt i olika grader av stöd för tortyr:
Man bryr sig inte om den kniviga frågan om torterade verkligen lämnar värdefulla uppgifter, inte heller om tortyr kanske förvärrar läget genom att skapa fler terrorister. I stället rör man sig i området kring vad en stat kan göra för att försvara sig och ändå förbli anständig.
Det tycks alltså inte vara relevant om tortyr överhuvudtaget fungerar i praktiken, utan istället resonerar man kring huruvida den bör legaliseras eller inte. Någon tokjurist vill göra den laglig, det vill säga att underättelsetjänsten ska tvingas gå till domstol och begära tillstånd för tortyr på samma sätt som för en husrannsakan. Andra vill bara tillåta psykisk tortyr, men förbjuda den fysiska. Och helst vill man inte att den psykiska tortyren ska få kallas just tortyr, trots att en studie från 2007 fann att så faktiskt är fallet.
Man vill göra andra människor illa och samtidigt behålla anständigheten, vilket i mina öron låter som en omöjlighet, en paradox.
Hermele tar dock ställning för den mildare varianten när han avslutar med följande stycke:
Vi måste inse att även en demokrati kommer att använda tortyr för att freda sig mot en större oförrätt. Men vi bör inte klä sådana metoder i rättfärdighetens mantel genom att göra dem lagliga.
Att det är etiskt förkastligt med tortyr kan nog många redan hålla med om. Men utan att egentligen veta om den fungerar, utan att veta om det verkligen går att få fram en sanning genom systematisk själslig och kroppslig misshandel, kastar sig forskare och intellektuella in i debatten och tar ställning för rätten att skada andra människor för livet. Det är en märklig inställning.
Så länge nyttan med tortyr är väsentligt överdriven eller oklar kan den enda rimliga slutsatsen bli att tortyr är fel. Ondska kan aldrig förgöras med ondska och anständigheten kan aldrig bevaras genom ett passivt godkännande av metoder som är förbjudna enligt internationell lag.
Andra bloggar om tortyr.
Hollywoods hetaste kvinnor: # 11
Just utanför de tio främsta hamnade:
Rachel Weisz, 36.
Filmer i urval: Enemy at the Gates (2001), About a Boy (2002), My Blueberry Nights (2007).
Höjdpunkt: Vann birolls-Oscar för insatsen i The Constant Gardener (2005).
Motivering: Teaterskolade Rachel (37 år på fredag) är begåvad, genomsympatisk och har en utstrålning som få andra Hollywoodkvinnor kan matcha.
Prognos: Kan möjligen avancera några steg i hierarkin, men sedan tar det stopp.
3 mars 2008
Reserapport 4b
Efter att ha suttit rejält trångt på ditresan blev det en skön omväxling med obegränsat benutrymme på hemvägen. Vi hade betalat några kronor extra för detta och fick plats allra längst fram, på rad ett mitt emot chefsflygvärdinnas lilla sits. Åt sidorna var det emellertid lika trångt som tidigare och jag gjorde mitt bästa för att sätta min axelbredhet ur spel.
På bilden ser man exakt hur det såg ut i vårt plan. Jag satt i mitten med en bjässe till karl på min högra sida och en som armbågades till vänster. Dock var det ju härligt att kunna sträcka på benen.
Att sitta längst fram i ett flygplan har sina fördelar. Man får betjäning först av alla och dessutom ges en närgången inblick i flygservicebranschens mysterier. Aldrig tidigare hade jag haft chansen att följa flygvärdinnornas rutiner på en armlängds avstånd. Nu kunde jag se att så gott som allt som ropades ut i högtalarna fanns skrivet i ett manus, men att personalen kunde det som var på svenska utantill.
Fast internradiosystemet kändes verkligen inte 2000-tal, men fungerade likväl adekvat. Det var något med knapparnas utseende som kändes ålderdomligt.
Från min fina position kunde jag se hur kaptenerna passades upp och verkade trivas med det. Vill du ha te? Ja det blir fint det. Båda kaptenerna hade förresten oväntat rejäla skor på sig. Tjocka sulor, svart läder. Det gav ett seriöst, men lite osmidigt intryck
Jobbet som flygvärdinna måste locka personer med någon form av exhibitionism i blodet. Precis som alla andra serviceinriktade yrken har de väldigt mycket att vinna på att vara i ”gott skick” och ”bra på kommunikation”. Man måste klara av att ha andras blickor på sig och på så vis påminner flygvärdinnor om servitörer, servitriser och reseledare. Det är jobb man bara tar om man har det som krävs och har man inte det som krävs blir man inte långvarig i branschen.
--------------------------------------------------------------------------------
Jag tycker om att titta på människor som väntar på sitt bagage. Det är något simpelt över det hela. Väntandet, småpratandet, stirrandet – flackande blickar hit och dit. Det är skor som byts och jackor som plockas fram och sätts på. Ett kapitel är slut, ett annat är på väg att börja.
Sedan drar bandet igång och alla är på alerten. De ivriga ställer sig i närheten av öppningen där de första väskorna strax kommer hoppa upp. De tålmodiga står längre bort och kanske skakar de på huvudet åt den fyrkantiga mannen som lutar sig ut över mynningen. Han vill nog vara helt säker på att kunna ta sin väska innan någon annan hinner se hur den ser ut.
Det finns en nervositet i luften. De allra flesta får sitt bagage inom en halvtimme, men enligt statistiken är det några procent som får vänta längre. Idag verkar dock allt vara i sin ordning. Allt går som det ska.
En liten unge trotsar sina föräldrar.
”Albin, man får inte gå förbi den gula linjen.”
”Men de andra då?”
”När man hämtar sin väska får man gå förbi, men bara en liten stund.”
Albin ser förbryllad ut och jag förstår honom.
Jag tycker om att titta på människorna som väntar på golfbagar, barnvagnar, skidfodral och resväskor i alla möjliga former och färger. Det är ett av få tillfällen då man kan spana in vem som helst utan att det anses vara något konstigt med det.
Till slut får vi vårt bagage och tillsammans med hundratals andra resenärer skyndar vi genom tullen. Det är två grader ute. Det blåser kallt. Det regnar ymnigt. Jag börjar redan sakna Spanien.
Reserapport 4a
Under tågresan hem från Stockholm hamnade jag bredvid en storväxt man, ungefär i min egen ålder, med ett enfaldigt och samtidigt alldeles oförargligt utseende. Han mönstrade en sportig tröja och pösiga, gråa mysbyxor och han sov när jag slog mig ner. Dessutom satt han på min plats, intill fönstret.
När herr konduktör ropade till vaknade jätten bredvid mig och halade fram sin biljett. En yrvaken björn smög ut ur sitt ide med en tågbiljett i handen.
"Du sitter på min plats", sa jag.
"Nej, det här är min plats", sa mannen med mysbyxorna och halade fram biljetten igen. Jag pekade snällt ut att det faktiskt stod GÅNG på hans pappersbit och han såg förvånad ut, utbrast:
"Jaha, vill du byta?"
"Ja."
"Eller spelar det någon roll för dig?" Vädjande ögon.
"Det spelar ingen jättestor roll, men vi kan ju byta ändå."
"Okej."
"Ja, vi kan väl byta?"
"Då sitter jag kvar då", svarar han med ett stort leende. Och jag tänker på den där Led Zeppelin-låten. Communication Breakdown.
Nåväl. Jag hade Hamsun med mig i ryggsäcken och njöt av Svält ända tills jättens händer började röra sig rytmiskt mot mjukisbyxans övre lårparti. Jag fick för mig att mannen helt fräckt satt och onanerade. En hastigt växande känsla av bestörtning infann sig i maggropen, men jag vågade inte lyfta blicken, inte snegla åt sidan eller hastigt vrida mig om för en titt på utsikten. Rädslan att gå i en blottares förrädiska fälla var alltför stark.
När gnidandet upphörde efter någon minut tog jag dock chansen och stirrade rakt in i det enfaldiga ansiktet.
Som stirrade tillbaka, vänligt. Nästan för vänligt. Ett sånt där leende som kan uttrycka alla känslor som finns.
"Jaha, du letar efter någon musik?" frågade jag och syftade indirekt på hans grävande i byxan.
"Va?" Det enorma huvudet hade lagt sig lite på sned.
"Nej, det var inget." Fort ned med blicken i boken.
Sedan började den misstänkta masturbationen igen. Flapp, flapp, flapp, flapp, flapp. Jag såg inte texten längre. I takt med att intensiteten i gnidandet ökade kunde jag allt tydligare se hans oförargliga nuna växa fram bland meningar, ord och bokstäver. Texten skymdes. Jag tvingades till slut att blunda. Det hade blivit nödvändigt att tänka ut en plan.
Till slut lyckades jag via en avancerad manöver skaffa mig en lucka i ögonvrån genom vilken jag såg att det var vibrationer från väggpanelen som var orsaken till "flappandet". Men, i ärlighetens namn, mannen satt ju med händerna i farlig närhet av skrevet och han såg alldeles för belåten ut. Helt säkert drog jätten nytta av tågvagnens skakningar för att uppnå sexuell stimulans. Om han verkligen onanerade låter jag dock vara osagt.
Lite senare, strax innan Alvesta, frågade han om jag skulle av i Malmö och jag svarade att jag skulle av i Lund. En fin stad, sa han och jag instämde. Sedan traskade han av tåget och hela tiden behöll han det där obestämbara och lite enfaldiga leendet på läpparna.