Schröders nominering en gåta

Läser om Guldbaggenomineringarna så här på nattkvisten.
Att Darling får många nomineringar är kul men också väntat. Detsamma gäller Du levande, en film som dock inte riktigt nådde upp till Sånger från andra våningens nivå.

Firma Segerström/Meadows får välförtjänt ros i kategorierna bästa manliga respektive kvinnliga huvudroll och sedan ser jag det oförklarliga, det häpnadsväckande.

Nicolaj Schröder har nominerats i kategorin bästa manliga biroll. Oförklarligt! Jag ber att få citera ett stycke ur min egen recension av Hata Göteborg (betyg 3 av 10):

Skådespeleriet i de ledande rollerna är överlag okej, men en skådespelare utmärker sig negativt. Nicolaj Schröder, även känd som popkille och enerverande barnprogramledare, gör nyckelfiguren Mitander till en extremt endimensionell människa. Han är så arg och rynkar pannan, spänner läpparna och använder genomgående samma enfaldiga, lättparodierade tonfall. Och tyvärr drar han med sig sina medskådespelare i skiten under flera scener. Inte ens en inflikad snyftarbakgrund kan rädda hans karaktär från haveri.

Dålig skådis i dålig film. Nikolaj Schröders nominering är en gåta.

Veckans låtar 2

Här kommer årets andra lista över mina favoritlåtar just för stunden. # betyder att låten är ny på listan. Annars anger siffran inom parentes vilken förra veckans placering var.

1. (4) Regina Spektor – Après Moi
2. (3) Feist - Mushaboom
3. (#) Joni Mitchell - All I Want
4. (#) Antony and the Johnsons - You Are My Sister
5. (6) Amanda Jenssen – For The Sun
6. (#) Over The Rhine - All I Need Is Everything
7. (9) Vangelis – Rachel’s Song
8. (#) Tom Waits - Invitation to the Blues
9. (1) Feist – When I Was a Young Girl
















Veckans skönsjungande etta.

Såld

studentpris, sa snubben i telefonen,
han som ville etablera en relation, vara bundis,
du och jag, säljare-köpare, hela baletten
och det var rätt så trevligt. det var...
750 kronor för ett halvår
stockholmska/medelålders man/hornbågade glasögon/lammullskofta?

han lät så nöjd när allt var klart
det kändes som en god gärning, ytligt sett---
och han får säkert provision
och varje låtsasrelation blir mer och mer värd
för varje månad som man köper
och det kritvita leendet han gav mig genom luren
sa att vi var vänner, bundis, du och jag
– nu lägger jag på.

Veckosammanfattning 2008:1

LÄST:

The Terror Dream. Fear and Fantasy in post-9/11 America av Susan Faludi

Faludi (Backlash, Ställd) granskar återupplivade myter efter terrorattackerna mot USA den elfte september 2001 och sätter in dessa myter i ett historiskt nationellt perspektiv. Romanen är en skarp attack mot den styrande amerikanska eliten och de metoder som dessa män (och kvinnor) använder sig av för att försöka flytta tillbaka könsrollerna till 1950-talet. Alltid välskriven, men ibland blir resonemangen tunga att ta sig igenom och jag är inte heller övertygad om att alla hennes argument håller. Som helhet är det emellertid en klart läsvärd bok. Betyg: 7.

SETT:

DVD: Transformers (2007) av Michael Bay

Rivaliserande robotar från annan planet anländer till jorden för att utkämpa en slutgiltig strid och några helt vanliga människor får nyckelroller i det spänningsladdade dramat. Megan Fox är ännu en ung skådespelerska ifrån rådjursklubben, medan Disneyskolade Shia LaBeouf eventuellt kan vara en framtida John Cusack eller Nicolas Cage. Med Steven Spielberg som producentuppbackning öser Bay på i sedvanlig stil. När det lyckas (och det gör det ganska ofta) är Transformers muskulöst medryckande och gåshudsvarning utfärdas. När det inte lyckas är det däremot bara jobbigt. Betyg: 6.

DVD: L.A. Confidential (1997) av Curtis Hanson

Detta är en mycket lyckad filmatisering av David Ellroys suveräna roman. En längre text om förhållandet mellan romanen och filmen kommer att publiceras på bloggen senare i veckan. Betyg: 9.

DVD: The Science of Sleep (2006) av Michel Gondry

Dröm. Verklighet. Dröm. Verklighet. VeDrkligömhet. Tids nog har allt flutit samman till en förvisso underhållande men inte helt övertygande mix av kaos och kärlek. Gondry har skapat en värld som är mer scenografiskt kreativ än komplett. Fast Charlotte Gainsbourg och Gael García Bernal är ju väldigt söta i huvudrollerna och dessutom måste ett extra plus ges för den minst sagt absurda humorn. Betyg: 7.

DVD: Cashback (2006) av Sean Ellis

Filosofiska vardagsbetraktelser som griper tag i åskådaren förbyts efterhand i en oändlig bildorgasm av herrtidningsfloskler. Cashback är en filmad variant av FHM och Slitz, kryddad med en präktig självgodhet som slutligen tar över berättandet fullständigt. Den innehåller även de mest osympatiska sidokaraktärerna jag sett sedan Knocked Up. Regissör Ellis må vara en kompetent bildberättare, men ur manussynpunkt är han en gröngöling. Betyg: 4.

Kärleken till blandbandet

Söndagsmorgon och snön utanför huset har reducerats till sporadiska vita stråk. Igår kväll var det annorlunda. Snön låg som ett tjockt täcke och gatlyktornas gemensamma ljus gav det hela en filmisk dimension.

Det kom ett gäng småungar springande. Förmodligen skrek de och förmodligen hade de väldigt kul. De kastade snöbollar på varandra och passerade förbi på någon minut. Sist haltade en kille som inte kunde springa så bra, men som ändå var tuff nog att sikta en snöboll mot lampan på lyktstolpen. Han träffade, men ingenting hände och strax var de borta. Kvar i fönstret stod jag och spanade bort förbi soprummet mot parkeringen och gatan. De var verkligen borta.

Idag finns där bara några isiga spår.

Fredrik Strage skriver också om isiga spår i sin senaste nöjeskrönika i DN. Spår som kan vara lika påtagliga som ett gäng fotavtryck i hård snö, spår från en relation som inte längre är, från ett förhållande som tagit slut.

Han berättar om kompisen som försöker få tillbaka sin flickvän på följande vis:

"På julafton försöker han vinna tillbaka hennes hjärta genom att sms:a en länk till en Craig David-ballad: "Rain outside my window pouring down, what now, youre gone, my fault, Im sorry." Men hon lyssnar inte på texten. Hon ser bara låttiteln "Dont love you no more" och sms:ar tillbaka ett iskallt "god jul på dig med"."

Att det är tanken som räknas hjälper föga när kommunikationen inte har fungerat. Strage förordar blandbandet istället. Blandbandet är det säkra kortet. Det nostalgiska, romantiska sättet att visa vad man tycker om någon och samtidigt påminna denna någon om vem man är. Han minns High (inte Hi) Fidelity av Nick Hornby, boken som 1995 blev ett av de sista återupplivningsförsöken innan resan neråt tog fart på allvar.

Idag är blandbandet en fotnot i några hippa personers bloggande. De minns sin barndom, sin ungdom och är de ännu äldre minns de ännu mer. De letar i gamla lådor på vinden och hittar tio band med handskrivna låtlistor. Det som var den bästa musiken just då. Och minnena kan medföra starka känslor. Visst är det så.

Men är blandbandet, eller principen om att sätta ihop ett gäng låtar, verkligen helt borta? Strage frågar sig: "Men tänk om de klumpiga plast­bitarna förhöjde upplevelsen? Tänk om musikens värde devalveras av att den blir lika lättillgänglig som luft?"

Ett sidospår: bootlegs. Dylankonserter som först byttes på kassettband, sedan på cdr och idag i huvudsak byts digitalt eller delas via torrentsidor. Ett hopp tillbaka i tiden: oktober 2003, höst. I en bil på väg från Karlstad till Oslo sitter jag och ett gäng andra Dylanfrälsta. En kille som numera är filmkritiker har med sig en liten väska full av slitna kassettband. Det är bootlegs, Dylankonserter, och någon spelning från tidigt 90-tal förgyller resten av resan.

Tillbaka till Strage. I en som vanligt lysande text glömmer han bort att cd-skivan faktiskt håller på att bli vad kassettbandet en gång var. Nutidens blandband kan faktiskt göras på en bränd skiva. Kostnaderna avskräcker knappast och det är så enkelt att bara ge bort en cdr med lite skön musik. Mottagaren kanske inte kommer att lyssna lika ofta som förr, men om några år kanske han eller hon plockar fram sina cd-skivor och lyssnar nostalgiskt, minns, återskapar det som varit. Minnen följs ofta av starka känslor.

Ett annat exempel finns på musiksidan last.fm där man kan göra egna interaktiva blandband som besökarna sedan kan lyssna på. Nej, det är ingen klumpig plastbit att hålla i handen, men det kanske är framtidens sätt att säga något med musik. Blandbandet kan mot alla odds vara en överlevare och därmed kan också kärleken till blandbandet få leva vidare.

Stor Brando, stor underhållning

Under mellandagarna passade jag på att se om The Score (2001), en klurig och riktigt spännande så kallad heistfilm. En av anledningarna till att jag gillar den så pass mycket som jag gör är de namnkunniga skådespelarna. Tre generationer kompetenta män möts och herrar Norton och De Niro får ursäkta: Marlon Brando är den störste.
















Och då menar jag i första hand kvalitetsmässigt, även om Brando under sina sista år var en mycket fet man. På bilden ovan, som är från hans entré tidigt i filmen, kan man ana en enorm kroppshydda. Trots korpulensen och den totala frånvaron av att behöva bevisa något som skådespelare, brukade den sentida Brando alltid lyckas improvisera fram något litet ögonblick av högsta kaliber. Så var fallet i den aningen underskattade Don Juan DeMarco och så var också fallet i The Score. Följande dialogavsnitt är en av höjdpunkterna från den sistnämnda filmen:

Max (Brando) och Nick (De Niro) sitter och pratar om sin stöt. Max har under en tid försökt övertala sin yngre kompanjon om att genomföra stöten.













Max: (skrattar till) Now... you gotta tell me the... the magic word.
Nick: All right, I'm gonna do it.
Max: Good, good. Jesus sweetheart. You're a sweetheart. Bravo. Making sense.














Nick: But because of the risk involved, my end's gotta be six million.













Max: (tar upp flaskan och låtsas att det är en telefon) Uh, operator? I got a nut down here that just said six million. No, no. Send the paramedics. I think... Are you all right?
Nick: I'm fine.
Max: Six fucking million dollars? What happened to four?

The Score - som fått en sjua i betyg av mig - blev Marlon Brandos sista film. Han gick bort tidigt på sommaren 2004.

(edit 6/1: Fick göra bilderna ljusare.)

Hollywoods hetaste kvinnor: # 15

På plats nummer 15 återfinns:

Anne Hathaway, 25.



Filmer i urval: Nicholas Nickleby (2002), The Devil Wears Prada (2006), Becoming Jane (2007).

Höjdpunkt: Spelade rodeohustrun Lureen Newsome i Ang Lees Brokeback Mountain (2005).

Motivering: Hathaway är en talangfull klassisk skönhet som lyckats ta det stora steget från tonårsroller till vuxenroller med bibehållen stjärnstatus.

Prognos: Osäker. Hon har en hög framgångspotential, men riskerar också att stagnera som en evigt typecastad sötnos i generöst sockrade romantiska rullar.

Hollywoods hetaste män: # 15

På plats nummer 15 hittar vi:

Daniel Craig, 39.















Filmer i urval: Road to Perdition (2002), The Mother (2003), Munich (2005).

Höjdpunkt: Spelade James Bond i Casino Royale (2006).

Motivering: Craig är lika mycket urkraft i åtsittande badbyxor som han är det i välskräddad smoking. Han lever högt på sin utmärkta fysik, men har flera gånger visat sig vara en duktig karaktärsskådespelare med ett brett känsloregister.

Prognos: Kan avancera uppåt om rollerna fortsätter att passa honom.

(OBS! Detta är det första inlägget i en längre serie där även Hollywooods 15 hetaste kvinnor kommer att utses.)

En skälvande minut

Nyårsraketerna sköts upp i tusentals tusental vid tolvslaget. Trots alla bistra mellandagsrapporter om ”busande” ungdomar, vuxna och farbröder fanns det tillräckligt med pjäser kvar för att hela Sveriges natthimmel skulle lysa, spraka och explodera ännu en gång.

Just som rakettändandet intensifierades fick jag ett sms från en kamrat. Ett gott nytt år önskades mig och ett gott nytt år skulle snabbt önskas tillbaka. Svara, klicka, skicka – häpna. Mobiltelefonen jobbade febrilt och en dryg minut senare var arbetet utfört.

Att det tog så lång tid berodde gissningsvis på att några miljoner andra svenskar, norrmän, danskar, européer och världsmedborgare tänkte samma tanke just då, tre-fyra minuter före årsskiftet. Det var naturligtvis nytt sms-rekord och trots den kommersiella eftersmaken är det ändå rätt fint att så många utför samma handling på ungefär samma gång.

Tillbaka till nyårsafton. Under den där skälvande minuten, när mobilen fick kämpa så hårt, dök det upp en fantastisk bild i huvudet. Mitt sms flög upp mot det upplysta himlavalvet och i ren eufori tog han sig en svängom bland allt det röda, gula och vita, flög från stad till stad i hastigt glädjerus och landade slutligen i Jönköping någonstans, överväldigad, tårögd, rörd. Det var fullbordat: Gott nytt år!

Skivkontrakt för Amanda

Jag var nog inte ensam om att hänföras av Idoldeltagaren Amanda Jenssens unika musikaliska talang. Och inte blev jag mindre exalterad av att lyssna på låtarna på hennes Myspaceprofil. Nu är det som väntat klart att hon har fått skivkontrakt och frågan man ställer sig är: hur långt kan denna supertalang egentligen gå?

Fyra egna låtar på albumet är helt okej. Låtar skrivna av Marit Bergman är också helt okej. Det hela låter väldigt helt okej.

Kan hon bli nästa svenska världsstjärna? Nåja. Nu ska vi ta det lite lugnt och hoppas att debutplattan blir bra. Men sedan, sedan kan allting hända...

Här är Alicia Keys

"I was thinkin' 'bout Alicia Keys, couldn't keep from crying
When she was born in Hell's Kitchen, I was living down the line
I'm wondering where in the world Alicia Keys could be
I been looking for her even clear through Tennessee"

Textavsnitt ur Thunder On The Mountain av Bob Dylan. (Låten finns, om ni inte redan visste det, på hans eminenta senaste album Modern Times från 2006.)

Här är Alicia Keys vid sitt framträdande på fredspriskonserten i Oslo för några veckor sedan.

Vänta, vänd

Vänta, vänd
Kom hit, kolla
Se mig: se hit, se på
Stanna, ställ
Lyssna, lyd
Vänta, välj
Väck mig, räck mig, rör mig
Stanna, stäng
Vänta, vänd

Jonas Karlsson, August och läsningen

Läs gärna intervjun med Jonas Karlsson här. Jag såg första avsnittet av August och tyckte att det hela artade sig riktigt bra efterhand, mycket tack vare en skicklig Karlsson i titelrollen.

Ett citat ur intervjun:

"Den första bok av Strindberg som jag läste frivilligt på egen hand var ”Tjänstekvinnans son” och den gjorde starkt intryck på mig. Det var någon gång på gymnasiet tror jag. Dessförinnan hade vi nog beordrats att läsa både ”Hemsöborna” och ”Röda rummet”."

Det är rätt intressant det där med hur starkt intryck en frivillig läsning kan göra i jämförelse med en påtvingad dito på en ung människa. Särskilt Röda rummet kan nog upplevas som ett onödigt tvång i alltför tidig ålder. Samtidigt kan man med visst fog anse att de båda verk som herr Karlsson beordrades att läsa tillhör den svenska allmänbildningen och således inte är bortkastad tid ens för en ung man eller kvinna. Eleverna ska fostras, formas och förmås att fortsätta läsa på egen hand. Det milda tvånget är därmed befogat, anser jag.

Veckans låtar 1

Som ett återkommande inslag kommer jag varje vecka att delge er mina nio favoritlåtar för stunden. Här är premiärlistan:

1. Feist – When I Was a Young Girl
2. The White Stripes – Catch Hell Blues
3. Feist - Mushaboom
4. Regina Spektor – Après Moi
5. Nick Drake – Northern Sky
6. Amanda Jenssen – For The Sun
7. Wilco – Please Be Patient With Me
8. Amy Macdonald – Let’s Start a Band
9. Vangelis – Rachel’s Song













Veckans solklara etta på bilden ovanför.

L.A. Confidential

“An abandoned auto court in the San Berdoo foothills; Buzz Meeks checked in with ninety-four thousand dollars, eighteen pounds of high-grade heroin, a 10-gauge pump, a .38 special, a .45 automatic and a switchblade he’d bought off a pachuco at the border – right before he spotted the car parked across the line: Mickey Cohen goons in an LAPD unmarked, Tijuana cops standing by to bootjack a piece of his goodies, dump his body in the San Ysidro River.”

Inledningen till James Ellroys brutalt dystopiska L.A. Confidential, en fantastiskt välskriven kriminalroman som förgyllde julhelgen på alla sätt och vis.